Om man har en väldigt förenklad och ytlig världsbild, kan man lätt förledas till att tro att religion är roten till allt ont. Anledningen till detta är att det förekommer människor med en religion i de flesta krig, och då måste det ju finnas ett samband. Denna märkliga koppling gör Staffan Heimersson i en krönika i Aftonbladet, som annars mest verkar vara ett försvar för Israel mot allt från Saddam Hussein till Hamas.
Problemet med Heimerssons förklaringsmodell är att det förekommer människor med roliga hattar, och skägg, i de flesta krig också, men ingen påstår på fullt allvar att det är roliga hattar eller skägg som orsakar krig. Att två saker förekommer på samma plats är alltså inte i sig ett bevis på att det ena orsakas av det andra.
Ett tecken på att Heimerssons analys bygger på en ytlig världsbild, får man inte minst av att han inte ens vet vilken religion som de svarta i sudanska Darfur har:
I Darfur (sedan fyra år tillbaka världssamvetets största skamfläck) pågår en etnisk rensning med religiös bas. Förenklat: Sudans bruna muslimska araber från norr sliter sönder västra Sudans svarta, negroida kristna befolkning.
De negroida darfurborna är nämligen muslimer, inte kristna, men detta tycks inte Heimersson vara medveten om. I Darfur är det alltså muslimer som dödar muslimer, och då kanske vi bör leta efter andra förklaringar än ”religion”. Kan det vara så att de svarta i Darfur försökte bryta loss Darfur från Sudans kontroll, och att den sudanska centralregeringen då lierade sig med lokala muslimska krigare (janjaweed, som alltså inte bara är ”bruna muslimska araber från norr” oavsett vad Heimersson fått för sig)) för att inordna dem i sin stat igen? I så fall handlar det ju väldigt lite om religion, men desto mer om politik och ekonomi, och etniska konflikter. Lokala ledare i Darfur ville ha en egen stat eller ökade resurser, med alla fördelar det ger, men ledarna för centralmakten ville inte låta dem, och lokala janjaweedkrigare passade på att vinna egna fördelar i samband med detta (bland annat att ta revansch för gamla konflikter med sina negroida grannar).
Det är i södra Sudan som muslimerna från norr varit indragna i ett långt krig med animister och kristna, inte i Darfur.
En bättre förklaring
Heimersson tycks alltså mena att det är religion som får människor att döda varandra, och som ligger bakom exempelvis konflikten i Irak mellan sunna och shia. Han skriver:
Irakier sliter varandra i stycken. Inte i förtvivlan över en amerikansk intervention utan i religiös rivalitet mellan två muslimska sekter, sunni och shia: vem tolkar profeten Muhammeds vilja bäst?
Detta är en ganska populär förklaring i vårt ateistiska samhälle, där man ganska riskfritt kan släppa riktigt dumma klyschor i stil med ”dom där muslimerna är fan inte kloka” eller ”höhö, jag såg en dokumentär om dom där idioterna i amerikanska bibelbältet igår”. Men en bättre förklaringsmodell är att det rör sig om konflikter om resurser (i form av makt, pengar och respekt), mellan olika grupper. För ärligt talat, inte är det religiösa tolkningsfrågor som sunna och shia krigar om i Irak. Det är betydligt lättare att se det hela som en konflikt mellan två grupper med olika identitet. Inte sällan är sådan identitet viktigare än den religion som en gång bidrog till att skapa den, många ”protestanter” och ”katoliker” på Nordirland är exempelvis inte särskilt religiösa. Sådana grupper kan ibland ha religion som en del av sin identitet, men det kan lika gärna vara delad historia eller hudfärg som är det avgörande.
Med detta inte sagt att religiösa människor inte kan sträva efter att sprida sin religion och att kuva ”otrogna”, men att se det som huvudförklaringen till vår tids konflikter är mer än lovligt naivt. Vår tids stora fråga är snarare identitet.
Religionskritik – ett eko från 1700-talet
Heimersson avslutar också med att påpeka att två av vår tids ”våldspolitiker” var ateister, nämligen Hitler och Stalin. Det är förvisso talande för hur oförmögen han är att tänka en enda självständig tanke att Heimersson väljer de två mest ”acceptabla” våldspolitikerna här, trots att liberala politiker som Churchill, Nixon och Bush också fört synnerligen brutala krig (antalet Hollywoodfilmer om dessa liberala herrars övergrepp och ”ondska” har å andra sidan varit mindre). Men det visar också att ”religion” inte är en så bra förklaring, även om det har varit ”inne” och ”hippt” att skylla på religionen de senaste 50-100 åren. Heimersson sällar sig därmed till en lång rad av antireligiösa röster, röster som blivit stadigt mer förutsägbara och långtråkiga. Problemet är nämligen att det kanske var radikalt, modigt och kontroversiellt att angripa kristendomen på 1600-talet. Idag är det däremot inte så. Jag kan på flera plan respektera ateister på 1700-talet, för då var det både riskabelt och väldigt illa sett. Men det är inte så när de facto makthavare i media och politik gör detsamma år 2007. 1700-talet är slut, och det är inte radikalt med sådan religionskritik längre även om många politiskt korrekta inte velat inse detta.
Vill man ägna sig åt radikal religionskritik idag borde man därför kanske istället leta upp religioner vars anhängare och försvarare är beredda att slita en i stycken för kritiken (jag kan tänka mig två religioner från Mellanöstern vars anhängare inte gillar sådan kritik). Då kan man kanske få återuppleva lite av känslan från 1700-talet, om det nu är det man är ute efter. Att springa runt i en antikristen t-shirt i en era då det finns både judar och muslimer i Sverige är däremot bara löjligt.
Men i ärlighetens namn är provokationer av människors tro alltid ganska löjligt. Detta innebär att det egentligen återstår en form av religionskritik som kan vara verkligt intressant. Det rör sig om en sorts ideologisk arkeologi/genealogi, där man spårar vissa teman från religionen som levt kvar i det ateistiska samhället. Ett sådant tema är den judiska och kristna tron på Messias eller Kristi återkomst, Armageddon och historiens slut i Tusenårsriket. Det har ofta påpekats att marxismen bevarat det temat i en ateistisk form (och utan de positiva sidor som detta tema hängde ihop med från början). Man kan dock ändå känna igen både Armageddon/klasskampens explosiva slutfas, och Tusenårsriket/det klasslösa samhället i marxismen. Av detta drar vi slutsatsen att marxismen aldrig hade kunnat uppstå i exempelvis mayakulturen eller i Indien, eftersom de inte hade samma teman som judendomen och kristendomen. Det är alltså en djupt europeisk ideologi, och klart olämplig för utomeuropeiska folk (den är även olämplig för européer, men det beror mer på att den är utopisk och bygger på en förenklad bild av verkligheten).
En annan rest från kristendomen som levt kvar i ateismen i förvanskad form är egalitarismen, alltså tron på att alla är jämlika, och individualismen, alltså tron att individen är samhällets naturliga byggsten. I kristendomen så ingick detta i en helhet, och det var främst på ett andligt plan alla var jämlika (genom att alla hade en odödlig själ och kunde få frälsning). Men i ateismen har egalitarismen kopplats loss från helheten, och löpt amok. Detsamma gäller individualismen, som är obegriplig för många kulturer men en förutsättning för liberalismen. Det är uppenbart att om sådana teman överlevt in i det ateistiska samhället, så har ateistiska ideologier som marxism och liberalism lika ”goda” möjligheter att leda till fanatism och övergrepp som religioner har.
Nietzsche ägnade sig bekant flitigt åt denna typ av idéhistorisk arkeologi. De gamla situationisterna Vaneigem och Debord var också inne på denna typ av religionskritik. De menade exempelvis att arvet från kristendomen var så tydligt i marxismen att de kallade den för ”a Christ dyed red”. I det läget kan man fråga sig om det inte är bättre att gå tillbaka till originalet, än den träiga kopia som kokades ihop under sent 1800-tal. Oavsett om man med ”originalet” nu menar kristen eller hednisk världsåskådning. I vilket fall som helst kvarstår faktum: det är mer radikalt att analysera och kritisera det moderna samhällets ideologiska grundvalar än att sparka på en religion som kanske har 4-5% anhängare i Sverige av idag. Det kommer därför att bli en del sådan ideologianalys på bloggen framöver.
Om skribenten: Joakim Andersen
