”Den som kritiserar invandringen utan att nämna kapitalismen, borde hålla tyst”, är ett av den franske samhällsfilosofen Alain de Benoists mer kända uttalanden. Det finns alltså ett starkt samband mellan den globala kapitalismen och den etniska, ekologiska och kulturella kris vi står inför i Europa (och för den delen i hela världen). Dels kan man förvänta sig att i ett världssystem där arbetskraft blivit en utbytbar vara, så kommer vissa företagares intresse av billig arbetskraft i kombination med andra människors intresse av högre lön, att leda till en massinvandring till våra länder. Man kan också förvänta sig att i ett världssystem där naturen, inklusive levande djur, förvandlats till varor, så kommer en miljökris att uppstå (och även djurplågeri i industriell skala). Det finns en växande förståelse av detta inom nationalistiska kretsar, och tiden kan därför vara mogen för en beskrivning av den globala kapitalismen som ett historiskt världssystem.
Vill man förstå den globala kapitalismen, så är marxisten (?) Immanuel Wallerstein en nyttig bekantskap. Han har studerat den historiska kapitalismen i tre tjocka volymer, och ser den som ett världssystem. Alltså som en struktur/organism med en början, en cyklisk utveckling, och ett slut. Detta synsätt gör att Wallerstein påminner något om konservativa tänkare som Spengler, och hans betoning av psykologiska faktorer påminner om den gamle reaktionären Le Bon. Hans kritik av både framstegstanken och universalismen gör också att han påminner om Guenon och Evola. Det tycks alltså vara så att när vänsterns filosofer försöker tänka nytt, så råkar de återupptäcka radikalkonservativa sanningar.
Wallerstein har i den lilla skriften Den historiska kapitalismen sammanfattat sina slutsatser om kapitalismen som världssystem. Boken går inte längre att köpa, och dagens inlägg blir därför en serie utdrag ur den, med lite kommentarer:
Wallersteins uppgift
För mig var det angeläget att studera kapitalismen som ett historiskt system under hela dess historia och i den konkreta, unika verkligheten.
Vad är den historiska kapitalismen?
Kapitalismen är först och främst ett historiskt socialt system… Ordet kapitalism kommer från kapital. Det borde därför vara rimligt att anta att kapital är ett nyckelelement i kapitalismen. Men vad är då kapital? Enligt ett språkbruk är det bara ackumulerad rikedom. Men när kapital används i samband med den historiska kapitalismen får det en mer bestämd definition. Det är inte bara ansamlingen av konsumtionsvaror, maskiner eller krav på materiella ting i form av pengar. Naturligtvis hänsyftar begreppet kapital i den historiska kapitalismen fortfarande till dessa ansamlingar av gångna tiders arbete, vilka ännu inte förbrukats. Men om detta vore allt, då kan alla historiska system ända från neandertalmänniskans tid sägas ha varit kapitalistiska, eftersom de alla hade sådana kapitalansamlingar som representerade förgånget arbete.
Det som utmärker det historiska sociala system som vi kallar för historisk kapitalism är att kapital i detta historiska system kom att användas (investeras) på ett mycket speciellt sätt. Det kom att användas så att det primära målet eller avsikten blev självexpansion. I detta system var de tidigare ansamlingarna ”kapital” bara i den utsträckning de användes för att ackumulera mer kapital.
Närhelst kapitalackumulation regelbundet gick före alternativa mål, kan vi med fog säga att vi ser ett kapitalistiskt system i arbete.
Ett eller flera led saknades därför att de i tidigare historiska sociala system inte hade blivit till en vara, blivit ”förvaruligade”, eller inte hade blivit det i tillräcklig omfattning… Den historiska kapitalismen medförde därför ett omfattande ”förvaruligande” av olika processer.
Den historiska kapitalismen är sålunda denna konkreta, tids- och rumsbundna integrerade plats för produktiv verksamhet inom vilken den ändlösa kapitalackumulationen har varit den ekonomiska målsättning eller ”lag” som varit dominerande i eller styrt de grundläggande ekonomiska aktiviteterna.
Här förklarar Wallerstein skillnaden mellan enstaka spridda marknadstransaktioner och sociala investeringar å den ena sidan, och ett kapitalistiskt världssystem å den andra. Detta är en skillnad en del liberaler väljer att förtiga, för att de ska kunna påstå att kapitalismen är lika gammal som mänskligheten och liknande dumheter. Men i tidigare historiska system fanns det stora hinder för kapitalisterna att genomföra en hel kapitalistisk varukedja. Ofta var arbetskraften inte en vara, så det var svårt att få tag på lönarbetare. Det sågs som moraliskt tvivelaktigt att göra vinst, än mer så att sälja över ett visst pris som sågs som en varas ”rätta pris”. Vinsten kunde dessutom konfiskeras av politiska ledare, och det var lika vanligt att man använde den på konst eller lyxliv som att man återinvesterade den. Kan man inte se skillnaden mellan den tidens ”kapitalism” och vår tid, så bör man läsa Wallerstein.
Min egen uppfattning är att detta historiska system föddes i Europa i slutet av 1400-talet, att systemet med tiden expanderade i rummet så att det i slutet av 1800-talet omfattade hela jorden, och att det idag fortfarande omfattar hela jorden.
Ju mer jag har tänkt på det, desto mer absurt har det förefallit mig. Jag tror inte bara att den stora majoriteten av världens befolkning har det objektivt och subjektivt sämre materiellt ställt än i tidigare historiska system, utan jag tror också, som vi skall se, att de har det politiskt sämre.
Om det nu förhåller sig så, varför uppstod över huvud ett sådant system? Kanske för att uppnå just detta mål.
Här tar Wallerstein ett stort steg ifrån den klassiska marxismen, eftersom han ifrågasätter om människor verkligen levde så fattiga och dåliga liv i traditionella samhällen jämfört med dagens samhällen. Det är annars en sanning för de flesta marxister att kapitalismen inneburit ett framsteg jämfört med tidigare samhällen. Men för Wallerstein så hade de mindre gemenskaper som fanns tidigare ofta mer frihet och mer jämlikhet. Här omvärderar han alltså synen på feodala gemenskaper och på ”primitiva” samhällen, som av marxister ofta mest setts som historiska sopor. Han tar också avstånd från den framstegstro som genomsyrar marxismen, och som är ett arv från kristendomen. Det är inte så att allt blir bättre med tiden, och att Tusenårsriket/Det klasslösa samhället väntar efter Armageddon/Revolutionen, menar Wallerstein utan historien saknar en sådan inbyggd ”handling”.
1300- och 1400-talets Europa
Det feodala Europas ekonomiska arena genomgick under denna tid en djupgående kris, som berodde på inre orsaker och som skakade dess sociala grundvalar. De härskande klasserna tillintetgjorde varandra i snabb takt och greppet över bönderna och jorden började upplösas, vilket fick till följd en betydande reorganisering i riktning mot en långt mer jämlik fördelning än den som hade varit den normala.
Förhållandena var verkligen stadda i upplösning. Om Europa hade fortsatt på denna väg, är det svårt att tro att det medeltida feodala Europa kunde ha konsoliderats igen.
Klart är dock att dessa utsikter måste ha skrämt Europas högre sociala skikt. Genom att jämföra Europa år 1650 med Europa år 1450 kan vi se att följande inträffat – dock utan att påstå att någon i ord medvetet uttryckt detta. År 1650 var de grundläggande strukturerna hos den historiska kapitalismen som ett livskraftigt, socialt system upprättade och säkerställda. Utvecklingen mot ekonomisk jämlikhet hade drastiskt stoppats och skiftat riktning. De övre sociala skikten hade än en gång fast politisk och ideologisk kontroll. Det rådde en tämligen stor kontinuitet mellan de familjer som hade tillhört de högre samhällsskikten år 1450 och de familjer som hörde dit år 1650. Om man byter ut 1650 mot 1900, finner man vidare att de flesta av jämförelserna med 1450 fortfarande äger giltighet.
Wallerstein går sedan över till att beskriva hur den historiska kapitalismen föddes. Det var ingalunda en ”naturlig” utveckling som många liberaler vill att vi ska tro, utan det var en reaktion från överklasserna på att det system som tidigare varit deras verktyg för att behålla sina positioner nu hotades av upplösning. De var därför tvungna att skapa ett nytt system för att bevara sina positioner, och när Wallerstein jämför överklassen år 1450 med den år 1650 och 1900, så finner han att de lyckades. Det är i stort sett samma familjer som återfinns i toppen.
Att det inte var en naturlig utveckling kan man inte minst se genom sådana politiska och militära insatser som ”enclosures” i många länder, där gemensamt ägd jord förvandlades till privat jord. Många fattiga människor fördrevs från byarna och blev kringströvande tiggare, senare lönarbetare. Andra exempel är hur gillena krossades genom statliga beslut, hur kyrkans möjligheter till socialt arbete inskränktes, eller hur fackföreningar länge förbjöds genom politiska beslut.
Wallerstein tar däremot inte upp det motstånd som denna utveckling ledde till även i traditionella överklasser. Många var de adelsmän, präster och kungar som chockades av utvecklingen, och en del gjorde militärt motstånd mot den (såsom tysknationalisten Florian Geyer och hans Svarta Band under de tyska bondekrigen). Frustrationen har levt kvar in i modern tid, och en lågadlig herre som Julius Evola hade stora förhoppningar på ”den svarta aristokratin”, alltså den anti-kapitalistiska adeln. Dessa förhoppningar tycks dock inte ha förverkligats, utan det var normalt mer bekvämt att ansluta sig till det vinnande laget och själv bli kapitalist, för dessa gamla överklasser. Men man kan ändå rada upp en lång lista av företrädare för dessa klasser som gjorde motstånd.
Av särskilt intresse är också Wallersteins utmaning mot den klassiska marxistiska synen på historien. Marxister ser det som att det ägde rum en ”borgerlig revolution” i olika länder i Europa, där en borgarklass tog över makten från en adelsklass. Wallerstein är tveksam till om det verkligen var en sådan revolution, eller om det egentligen inte var samma gamla överklass som förändrade systemet. Eftersom denna ”borgerliga revolution” spelat en stor roll som förebild för hur man i vänstern föreställt sig en kommande ”proletär revolution” så innebär det att Wallerstein tvingas varna för att samma sak kan ske i framtiden. När överklassen inser att kapitalismen håller på att falla samman, så kommer de att ställa sig i spetsen för en ”socialistisk revolution”, och skapa ett nytt privilegiesamhälle.
Inom parentes kan tilläggas att något liknande är vad som skett vid varje ”proletär revolution” hittills. Det har normalt rört sig om en elit som ersatt en annan elit, även om slagorden kunnat vara väldigt anti-elitistiska.
Universalismen
Tron på universalismen har varit kärnan i den historiska kapitalismens ideologi. Universalismen är en troslära såväl som en kunskapsteori. Den kräver inte bara respekt utan också vördnad för det svårgripbara men förment verkliga fenomenet sanning.Universiteten har både varit verkstäder för ideologin och tempel för tron.
Idéerna om en neutral ”universell” kultur i vilken kadern i den globala arbetsfördelningen skulle ”assimileras” (här är den passiva aspekten viktig), kom följaktligen att bli en av grundpelarna i världssystemet som det historiskt utvecklade sig.
Brottet med de förment kulturellt smala religiösa baserna för kunskap, till förmån för förment transkulturella, vetenskapliga baser för kunskap, tjänade som självrättfärdigande av en särskilt elakartad form av kulturimperialism.
Universalismen erbjöds åt världen som en gåva från de mäktiga till de svaga. Själva gåvan innehöll rasism för den gav mottagaren två alternativ: ta emot gåvan och därmed erkänna att man står lågt i den förvärvade kunskapens hierarki eller vägra ta emot och därmed frånhända sig vapen som kunde förändra de ojämlika maktförhållandena.
Wallerstein har också påverkats av post-modernismen, och går in på hur vetenskapen inte är så ”neutral” som man ofta tror. Den är utvecklad av materialistiska individualister, i Västerlandet, och detta genomsyrar den. Detta innebär också att för att ta till sig det kapitalistiska världssystemets styrande ideologi, universalismen, så måste man ta avstånd från sitt folks traditioner och se dem som gamla fördomar. Detta är rentav en central del av det som kallas ”modernisering” av Tredje Världen. Här tjänar ofta vänstern som en ”trojansk häst”. De folk som gjort starkt motstånd mot den historiska kapitalismen och dess universalism, har nämligen ofta istället tagits över av kommunister. Och kommunismen är en synnerligen universalistisk ideologi. Det finns alltså en kärna av rasism i själva begreppet ”assimilering”. ”Din kultur är sämre än min”, är tanken som ligger bakom när neokonservativa och andra nyttiga idioter försöker sprida ”demokrati” och ”kvinnofrigörelse” både i Irak och i Europas ghetton.
Vad man kan säga som nordisk traditionalist är att Wallerstein och hela den vänster han tillhör befinner sig i en märklig situation när det gäller universalismen. För å ena sidan kan han se att universalismen är en europeisk ideologi som vuxit fram i kapitalismen, och tjänar dess syften. Han kan också se att universalismen dödar traditioner och andra världsbilder runtom i världen. Men han är samtidigt själv en del av universalismen, och den som anammar hans världsbild blir också universalist, materialist, anti-traditionalist, och så vidare.
Som nordisk traditionalist har man här ett försprång jämfört med Wallerstein och hans vänster, eftersom man är förankrad i en folktradition, ett inhemskt alternativ till universalismen. Man kan därför både respektera andra folk och deras traditioner, och samarbeta med dem, utan att smitta dem med universalismens gift på samma sätt som vänstern alltid gör. Man står också fri från etnomasochismen, som Wallerstein mig veterligen aldrig ens försökt analysera. Detta trots att den är en så viktig del av den historiska kapitalismen idag.
Detta innebär att man kan som nationalist och traditionalist få en del inspiration och analysredskap från Wallerstein, men det finns ingen anledning att svälja hans ideologi.
Om skribenten: Joakim Andersen
