Politisk korrekthet är ett inlärt beteende, och många gånger är det så pinsamt tydligt att våra väldresserade samtida närmast påminner om Pavlovs hundar i sina försök att vara duktiga. Pavlovs hundar började salivera varje gång man ringde i en klocka, för då visste de att det vankades mat, och de politiskt korrekta börjar förvisso inte salivera men däremot flacka med blicken och svettas när de hör ord som ”invandrares brottslighet” eller ”nazism”. Pavlovs hundar och de politiskt korrekta har det gemensamt att detta är ett inlärt beteende.
För att vara en duktig PK-person är det regel att man vid lämpliga tillfällen ska uttrycka den gamla klyschan ”jag gör inte skillnad på människor efter deras hudfärg”, eller ”för mig existerar inga raser” vilket normalt är dåliga lögner (hudfärg är nämligen minst lika viktigt för etnomasochisten som för rasisten, och den som trippar runt på tå för att inte stöta sig med invandrare är lika medveten om ras som den som gör motsatta ansträngningar). Det har nu också ”bevisats” i vetenskapliga tester att det är en lögn, och att det har bieffekter när man försöker trycka ner sina instinkter för att verka duktig.
Test 1; ”jag kan inte se skillnad på en afrikan och en europé”
Man visade en samling testpersoner bilder av olika människor (med olika ras, ålder, kön, bakgrundsfärg, hårfärg, ansiktsuttryck och ansiktsbehåring). Sedan skulle testpersonerna kategorisera/sortera dessa bilder efter egenskaperna ras, ålder, och så vidare.
Innan man började testet så hade man frågat testpersonerna vilka egenskaper de trodde att de skulle kunna kategorisera snabbast. De väldresserade vita testpersonerna hade då svarat att de var mest långsamma på att känna igen ett ansiktes ras och ålder. I verkligheten visade det sig däremot att de snabbast bedömde bakgrundsfärg, kön och ras.
Man hade även med svarta i testet, och de var ungefär lika snabba, däremot var de inte lika väldresserade och hade bättre koll på att de skulle vara bra på att sortera efter just ras. Vi ser alltså att viljan att vara den politiskt korrekta normen till lag gjorde de vita deltagarna direkt oärliga.
Test 2; ”jag är inte rädd för att prata om ras med invandrare”
I det andra testet skulle testpersonerna med hjälp av så få ja/nej-frågor som möjligt hitta ett foto bland en grupp andra foton. Vissa gånger var deras ”partner” vit, andra gånger var den svart. Det intressanta är att när partnern var svart så vågade de duktiga, vita testdeltagarna inte fråga ”är personen på fotot vi söker svart/vit?”. Detta gjorde naturligtvis att det tog längre tid för dem att klara testet. Viljan att leva upp till den politiskt korrekta normen gjorde dem alltså tröga.
Avslutningsvis, så kunde man på inspelningarna efteråt se att de vita testpersonerna var mindre trevliga, mer osäkra, när de hade en svart som partner. De undvek ögonkontakt, och verkade mer distanserade.
When we showed independent coders video clips of questioners in the study without audio, they noted that the white participants who avoided talking about race with a black partner made less eye contact with their partners and appeared to be less friendly,” Sommers said. ”By their nonverbal behavior alone, the whites who are trying to appear colorblind to impress their black partners ironically come across as distant and unfriendly.
Viljan att framstå som färgblinda gjorde dem förmodligen så osäkra att de framstod som överlägsna och tystlåtna. Kort sagt, den politiska korrektheten gjorde dem dessutom dryga. Paradoxalt nog innebär det att en etnomasochist eller svårt politiskt korrekt person aldrig kan få fungerande relationer till människor med annan etnicitet eller hudfärg, för de kommer alltid att förbli ”den Andre” (för att låna ett populärt uttryck från de postmoderna antirasisterna).
Artikeln i sin helhet finns här:
Efforts for whites to appear colorblind may backfire
Om skribenten: Joakim Andersen
