Om man vill utveckla alternativ till den världsbild som orsakat dagens problem i form av miljöskövling, massinvandring, globala plutokratkrig, klassklyftor och liknande, så gör man väl i att närmare studera sina fäders tro och världsåskådning. Vi har tidigare tagit en närmare titt på den syn på hur en god kung ska vara som uttrycks i legenden om Kirta, där det tydligt poängteras att en av kungens viktigaste ansvarsområden är att skydda de faderslösa och änkorna. Eller som hans son Yassib anklagar Kirta när han är sjuk: “Du dömer inte i änkans mål, du råder inte i de eländigas sak, du fördriver inte dem som plundrar de fattiga. Du ger inte mat åt den faderlöse inför ditt ansikte, eller änkan bakom din rygg". Visserligen har samhället förändrats sedan dess, det är idag inte i första hand föräldralösa och änkor som står utanför samhällets trygghetssystem (som gått från att vara familjebaserad till att bli arbets- och statsbaserad), utan kanske i första hand arbetslösa och sjuka, men samma anklagelse kan riktas mot dagens ”kungar” som Yassib gjorde. Tar man en närmare titt på åldringsrån, överfallsvåldtäkter och ”kriminella nätverk” så finner man också att våra ”kungar” inte ”fördriver dem som plundrar de fattiga”.
Vi har också tagit en närmare titt på vilka slutsatser man kan dra av Beowulfsagan, där den geatiska hjälten Beowulf dräpter trollet Grendel. Trohet mot vänner, och övervinnande av fruktan, är centrala värden och dygder i Beowulfsagan (även beskrivningen av den gode kungen återkommer i sagan).
Ättestupan
Den moderna synen på våra förfäder har inte sällan varit negativ. Vikingarnas samhälle har, för att låna ett uttryck från Masoud Kamali, fått tjäna som ”den Andre”, som man jämfört sitt eget samhälle med. Det moderna samhället har då varit rikt, och det fornnordiska fattigt, det moderna har varit upplyst, det forna vidskepligt och dumt, det moderna har präglats av framsteg, det forna av stagnation. Ett intressant exempel på den synen är begreppet ättestupan.
Idag anser ytterst få forskare att gamla människor verkligen slungade sig ut från stup när de började känna sig som en börda, men myten lever kvar med en särskild envetenhet och det finns platser som pekas ut som ättestupor bland annat i Göteborg. Sannolikt beror denna envishet på att det dåliga samvetet över hur vi själva behandlar de gamla måste flyttas över på någon annan. ”Visst, dom gamla kanske inte har det så kul idag, men vikingarna slängde ut dom från stup! Så det är i alla fall bättre idag” är kanske tankegången bakom.
Hur som helst, att människor avslutat sitt liv när de känt att de inte haft mer vare sig att bidra med eller uppleva, är ett fenomen som sannolikt alltid förekommit. Marx’ svärson Lafargue gjorde det när han var 69, och även Hemingway gjorde det. Detta är inget man behöver moralisera över, men heller inget man vill se i större skala.
Den saga där ättestupan förekommer tydligast är Gautreks saga, som samtidigt är guld värd för en västgötsk lokalpatriot, eftersom det västgötska inlandets myrar under 700-talet framställs som laglöst land:
In that time the great woods were widely settled, for many men had cleared the marches, which were far from inhabited country, and they build themselves homesteads there. Some of them had fled from the society of others as the result of some wrongful undertaking: some fled as the result of a personal perculiarity or some adventure. They thought they would be less subject to mockery and ridicule if they were far from other men, and so they lived out their years such that they met no one else, save those who were along with them. Many had gotten themselves to places far from society, and no one came to visit them, except occasionally when people got lost in the marches and stumbled onto their homes. But no one ever willingly came there.
Vad som senare händer är att en utomstående kung, Gauti, kommer vilse när han är ute och jagar, och hittar ett hus i ödemarken. Husets ägare Skafnartungr avviker brutalt från den gästvänlighet som var normen i det fornnordiska samhället, och eftersom han är väldigt rädd för utgifter så vill han inte ta emot kung Gauti. Kung Gauti är dock såpass påflugen att han tar sig in ändå. Han gör dottern Snotra med barn, och efter att ha bjudit henne hem till sig återvänder han till sitt rike. Men Skafnartungr blir helt knäckt av att kungen ätit upp deras mat, och delar därför upp sina ägodelar bland sina söner, innan han tar sin fru och slav och slänger sig ut från ättestupan (intressant är att han uttryckligen säger ”jag tar min fru och slav med mig till Valhall”, och alltså utgår ifrån att det är där han kommer att hamna snarare än i Hel). Sönerna och deras familjer följer sedan sin fars exempel vid minsta motgång, och bara Snotra överlever. Snotras son med kung Gauti, Gautrek, blir sedan kung.
Som man märker av den lätt parodiska berättarstilen (Skafnartungrs ena son tar livet av hela sin familj i rädslan för fattigdom och svält, efter att en fågel ätit ett vete), och av att Skafnartungr avviker från gästfriheten, är han inte ett föredöme, utan snarare en asocial och märklig man. Ättestupan kan därför ses som ännu ett exempel på hans märkliga sätt, och budskapet är snarare att det är måttlighet som är idealet (snarare än Skafnartungrs extrema snålhet och materialism som driver honom till ättestupan).
Imorgon ska vi ta en närmare titt på grottekvarnen och Hefaistosfiguren som uttryck för socialt medvetande (och kanske rentav klassmedvetande) i hednisk myt.
Om skribenten: Joakim Andersen
