I de senaste dagarnas nyhetsflöde är det några saker som är värda lite djupare reflektioner. Jag syftar dels på en DN-artikel om två svenska konvertiter till islam, dels på medias fixering vid Natascha Kampusch som var kidnappad av en pedofil i åtta år.

Avseende de två konvertiterna, två svenskor som alltså kommit att bli muslimer, finns det en del självklarheter som man kan ta upp. Bland dessa finns en sådan sak som att man inte ska söka sig till främmande traditioner eller gifta sig med icke-svenskar, och att de sannolikt är förlorade för det svenska etnos. Men självklarheter och upprört moraliserande är i längden inte särskilt spännande eller särskilt intressant. Eller för den delen särskilt konstruktivt.

Mer konstruktivt är då att fundera över vad som ligger bakom att dessa båda svenskor valt att vända sina egna traditioner ryggen så totalt. Förklaringarna kan såklart vara flera, men en av dem antyds av den debatt som fördes på debattforumet Flashback med anledning av de båda. Man kan där läsa att de är både överviktiga och dumma, och en del andra mindre gentlemannamässiga kommentarer om deras yttre. Denna reaktion antyder i sig varför en del kvinnor väljer att vända de svenska männen och det västerländska samhället ryggen (ja, det finns fler orsaker, men det är inte många av dessa som vi kan påverka genom vårt eget handlande här och nu).

Det västerländska samhället har kommit att utveckla en utseendefixering som är allt annat än sympatisk. Detta har kopplats till en degenerering av den svenska manligheten, vilket bland annat innebär en förlust av hederskänslor. Det är inte så få svenska män som skulle instämma i ett citat av typen ”fula tjejer är bra att ha att öva på” (jodå, jag har faktiskt hört detta yttras i sinnevärlden). Jag misstänker att båda dessa konvertiter kunnat vara både roliga, omtänksamma, lojala, och ha en mängd andra bra egenskaper. Men i ett utseendefixerat samhälle har de sällan uppskattats för dessa bra egenskaper, utan bara setts som mindre attraktiva kroppar.

Jag har skrivit om utseendefixeringen och hur den reducerar människor till kroppar här. Citat: ”Våra indo-europeiska förfäder bedömde en persons värde efter andra mått än om de var “snygga", de använde treenigheten skönhet, sanning och dygd (det goda).” Att uppskatta skönhet å ena sidan, och att utnyttja och/eller håna fula människor å den andra är kort sagt två helt olika saker. Men bara den ena är förenlig med en livssyn där folkgemenskapen och hedern står i centrum.

”Undrar om dom hade sex?”
Man kan även fråga sig vad det är som ligger bakom medias, och dess konsumenters, fixering vid Natascha Kampuschs öde. Att det är tveksamt rent pressetiskt att intervjua någon som hållits isolerad sedan hon var tio år gammal, är självklart. Att den ingående beskrivningen av hur kidnapparen burit sig åt kan fungera som inspiration och som en DIY-manual för andra med liknande sjuka drifter, är självklart även det. Men tydligen är det viktigare att sälja lösnummer.

Som traditionalist är man därför tvungen att ställa sig frågan om vad det är som driver intresset och nyfikenheten kring hela affären (för så höga tankar har jag inte om vårt samhälle eller de människor det producerat att det kan förklaras enbart med ”människor berörs av tragedin”). Och den gnagande misstanken är att det inte bara rör sig om medlidande och sympati, utan att det även är betydligt dunklare drifter som ligger bakom. Man frågar sig hur många som omedvetet ställt sig frågan ”undrar om dom hade sex?” innan dom drivits av löpsedlarna till att köpa ett lösnummer, hur många som frågat sig ”undrar hur det vore att ha en egen slav i källaren?”.

Fallet demonstrerar även hur media undergräver den moraliska gemenskap som krävs för att samhället ska fungera, och som både liberalismen och socialismen förutsätter för att inte urarta. Media exploaterar nämligen denna moraliska gemenskap genom att rikta sig till våra gemensamma värderingar för att sälja lösnummer. Man vet att människor blir upprörda av pedofili och man vet att de blir berörda av natur- eller svältkatastrofer, eller av djurplågeri. Man kan på så vis se samhällets moral som en sorts naturresurs som media använder för att tjäna mer pengar. Problemet är att detta eviga retande av moralen, på sikt förändrar och urvattnar den. Det krävs mer och mer stötande, extrema och tragiska nyheter för att retningen ska vara stor nog att leda till sålda lösnummer. Samtidigt innebär detta att mer och mer sjuka beteenden normaliseras, genom att man skrivit om dem till leda. På så vis både exploaterar och förstör media den gemensamma moralen.

I jakten på händelser och fenomen att skriva om/exploatera tvingas också media att tappa känslan för distinktioner och gränser mellan sociala sfärer. Personligen är jag en anhängare av segregation när det gäller livsstilar, det finns livsstilar som inte hör hemma i det offentliga rummet. Jag lägger mig sällan i vad andra gör på fritiden, men om exempelvis vissa kändisar tvunget ska knarka och knulla runt så är det inte nödvändigtvis så att vi andra måste, eller ens bör, läsa om det. Detsamma gäller existensen av sadomasochister, homosexuella, haschpundare och liknande mer eller mindre osunda livsstilar. Media (”den dominerande diskursen”, som de postmoderna skulle kalla det) har dock kommit att inse att dessa avvikande mini-världar kan sälja lösnummer. Och därför koloniserar media dessa små världar, och för dem in i offentligheten. Detta innebär dels att livsstilar som det tidigare talats tyst om (men som den verkligt hugade ändå inte haft några problem att leta sig fram till) plötsligt finns i våra vardagsrum, och blir en del av det normala för den uppväxande generationen. Vad detta får för effekter i framtiden är svårt att sia om, risken är väl betydande att Verkligheten förvandlas till Märkligheten.

Det innebär också att den dominerande diskursen koloniserar dessa mini-diskurser, genom att den dominerande moralen plötsligt tillämpas även på dem. Detta är en kraft för social likriktning, och inte nödvändigtvis positivt för dessa mini-diskurser (därav det instinktiva motståndet i ett flertal subkulturer, mot att undergrunden blir mainstream), men det är av underordnat intresse för denna blogg. Det vi kan göra som konsumenter är däremot att bojkotta de medier som driver denna fördumning av det egna folket. Det finns faktiskt alternativ.

För den som känner ett tvingande behov av ytterligare mediakritik har jag idag även postat Tankar om Aftonbladet, som skrevs 13:e september, men som då glömdes bort. Lite för gamla nyheter för att få en egen post med dags datum dock.

Om skribenten: Joakim Andersen

Joakim Andersen driver sedan 2005 bloggen Oskorei. Han har akademisk bakgrund med samhällsvetenskaplig inriktning och ideologisk bakgrund som marxist. Denna bakgrund kommer idag till uttryck i ett intresse för idéhistoria och ett fokus på strukturer snarare än personer och grupper (motståndaren är kort sagt den nya världsordningen, inte muslimer, judar eller andra grupper). Under årens lopp har inflytandet från Marx kompletterats med bland annat Julius Evola, Alain de Benoist och Georges Dumezil, då marxismen saknar både en hållbar teori om det politiska och en antropologi. Idag identifierar Joakim sig inte fullt ut med någon etikett överhuvudtaget, utan betraktar fixeringen vid bland annat den tänkta konflikten mellan ”höger” och ”vänster” som något som skymmer vår tids verkliga frågor. Hans blogg har även fortsatt ett idéhistoriskt fokus, och introducerar gärna utländska strömningar för en svensk publik.