I DN kan vi läsa att integrationsminister Jens Orback vill ge stöd till arbetsgivare som anställer invandrare som nyligen anlänt till Sverige. Enligt Orback ska socialdemokraterna gå till val på ett anställningsstöd för nyanlända till Sverige. Stödet ska vara på 550 kronor per dag och betalas av staten till arbetsgivaren, när den nyanlända har varit arbetslös i tre månader.
Orback talar även om att ordna fram fler praktikplatser, vilket i någon mån även ska gälla etniska svenskar som är arbetslösa. Bortsett från att risken är stor att detta utvecklas till gratis arbetskraft som inte leder till jobb, så är det ett lovvärt initiativ. Kanske en aning märkligt att man väntar med det till strax innan valet, men givetvis lovvärt.
Orbacks 550 kronors-förslag, som i vanlig ordning innebär ett skattefinansierat privilegium för etniska icke-svenskar, demonstrerar tydligt hur integrationspolitiken förvandlats till en fråga om pest eller kolera i vårt politiskt korrekta samhälle. Antingen så behandlar vi folk som individer oavsett hudfärg, och då får vi ”integrationsproblem” (alltså en förskönande term för fenomen som etniska konflikter, kriminalitet, mobbning, och så vidare). Eller så för vi en politik som innebär att etniska svenskar blir mindre attraktiva på arbetsmarknaden eftersom ingen betalar 550 kr om dagen om man anställer oss.
Men hur gör man om inget av dessa alternativ känns attraktivt? Vad gör man om man vare sig känner för att diskrimineras som svensk på arbetsmarknaden, eller leva i ett samhälle med ”integrationsproblem”? Ska jag vara helt ärlig vill jag varken vara arbetslös bara för att jag är född här, eller vänta på att raskravallerna från England, Frankrike och USA även når Sverige. Inte heller tycker jag att det är frestande att se fram mot en situation där stora summor förs över till olika etniska kollektiv som anställer sina nyanlända medlemmar (det kommer i praktiken främst att vara landsmän som anställer varandra, eftersom språket kommer att vara ett problem annars). Varför ska jag genom skattepengar sponsra att kinesiska småföretagare anställer andra kineser, exempelvis?
Rent spontant kan man fråga sig om det inte finns ett tredje alternativ, och om inte det skulle gå ut på att man tar emot en aning färre nysvenskar om året. Men vid närmare eftertanke är ju sådana tankar ”rasistiska”, och därför får vi nog finna oss i en situation av pest och kolera ett tag till. För invandringens omfattning är ju en fråga vi vanliga medborgare inte ska försöka lägga oss i.
SAP och deras unkna syn på invandrare
Intressant är att Orback även kommer med förslag som man kan kommentera med ordval i stil med ”socialdemokratin fiskar i främlingsfientlighetens grumliga vatten” eller ”socialdemokratins integrationspolitik kännetecknas av en unken människosyn” om man känner för att vara lite elak (vilket MP och VP redan varit).
Man föreslår nämligen att alla som kommer till Sverige och får permanent uppehållstillstånd ska skriva på ett etableringskontrakt, ett ömsesidigt kontrakt där det klart framgår vad staten och kommunen erbjuder och står för, men där det också står vad invandrarens rättigheter och skyldigheter är. De ekonomiska stöden ska då kunna kopplas till att man går på svenskundervisningen eller tar praktikplatser som Arbetsförmedlingen anvisar.
Man kan invända att det är löjeväckande att så inte redan är fallet, men man kan alltså även rikta samma beskyllningar mot SAP som de själva brukar rikta när andra grupper föreslagit sådana krav. Vad är skillnaden mellan att SD föreslår sådana saker, och att SAP gör det, annat än att socialdemokraterna är övertygade om sin egen godhet och SD:s ondska? Frågorna är många, och svaren få.
Intressant är även att det hela rör sig om en ren symbolfråga, eftersom Orback understryker att om man blir av med sin ersättning för att man vägrar gå på svenskundervisning, så kommer samhället ändå att ställa upp med andra bidrag. Men kanske fyller förslaget ändå sin funktion:
att förhindra att Orbacks väljare går över till SD.
Om skribenten: Joakim Andersen
