Elegi nr. 2

Aktuellt, Kultur, Litteratur

  • 4
    Delningar

Ja, våren hade behövt dig
såsom den behöver allt som stiger.
Hur den för ett ögonblick
liksom hesiterade,
som när på tröskeln till ett sovande
barn vi dröjer
för att se hur sömnen befriar,
men sedan likväl steg
eftersom den ju måste stiga.

 

Den mörka jorden som nu täcks
av ljus, av dofter
som är starkare än vi tror,
som håller våra händer kupade
runt stunden
som runt en fågels ömtåliga kropp
– på en gång så lätt och ömt
och så förtvivlat
hårt.

 

Ensamma finner de sig,
de som sörjer, ty ingen finns ju
som förstår.
De som älskar tror sig känna
sig själva helt och vara kända
av alla.
Ändå är det de sörjande som dröjer,
som berör med ett slags liv,
medan de älskande oberörda
glider förbi.

 

Det är alltför lätt att säga
att förluster
bevarar för alltid det förlorade.
Nej, inte förlusten
utan att stiga in i den
som in i rummet med barnet, sovande,
på väg att vakna,
fast inte här och inte nu
utan någon annanstans
och någon annan gång.

 

När du tvekande vänder dig om
står hon ännu kvar där på tröskeln,
väntande.
Hon väntade blott
på din blick.


  • 4
    Delningar