När jag var liten hörde böckerna och barnprogrammen om landet Narnia till mina absoluta favoriter (andra favoriter var Fragglarna, för den som prompt måste veta). I efterhand ser man att detta delvis berodde på att det rörde sig om ”sanna myter”, alltså ett uttryck för den världsbild och livssyn som är organisk för oss nordeuropéer. Nu har den första boken släppts som storfilm, och då jag nyligen sett den kommer dagens inlägg att recensera Narniafilmen ur ett delvis traditionellt, delvis nordeuropeiskt, perspektiv.
Behovet av bra barnfilmer
Man kan inte säga annat än att filmen fångar böckernas atmosfär, och att skaparna lyckats få till en mycket sevärd film. Målgruppen är väl främst barn och unga, men även vuxna kan ha utbyte av den. Det är ovanligt idag med filmer som har ett djupare budskap, och böckerna och filmerna om landet Narnia är därför mycket värdefulla. Man kan jämföra Narniafilmen med en R Kellyvideo för att förstå vad jag åsyftar. ”Something about the way you mooove, sweat is drippin all over youuuu” är ärligt talat inte en låtttext jag vill att mina, eller andras, barn ska fostras av, samtidigt som den hypersexualisering av samhället som allt från Kelly till Bratzdockorna står för, är orsaken till att nätpedofiler som Alexandramannen har sådan framgångsrik jaktlycka. Narnia talar däremot direkt till oss som nordeuropéer, på samma sätt som LotR gör det, och på samma sätt som Batman Begins gör det. Skillnaden är att LotR och Batman inte är lämpliga för de allra minsta.
Ska jag sätta ett betyg blir det en femma. Naturscenerierna är ofta sagolika, hämtade direkt från norra Europa. De animerade djuren är trovärdiga, och skådespelarprestationerna håller generellt god klass (särskilt med tanke på att de fyra huvudpersonerna spelas av barn). Handlingen är som sagt en sann myt, och håller därför hög klass och snabbt tempo även den. Tidvis blir man även riktigt berörd av handlingen.
Traditionella teman i filmen
C.S. Lewis var som vi säkert redan vet kristen, och Narnia var ett litterärt försök att förflytta Kristusfiguren till en sagovärld. ”Vad hade hänt om Kristus dykt upp i en sagovärld?”, är kort sagt den fråga Lewis ställt sig. Nu är det värt att påpeka att Lewis stod för en ”muscular Christianity”, alltså den europeiska kristendom som blev resultatet när en religion från Mellanöstern nådde norra Europa. Man kommer därför att finna lika många hedniska arketyper som rent kristna i Narniaböckerna. På samma sätt som sin vän Tolkien så använde sig Lewis flitigt av väsen ur europeisk mytologi och folktro, och allt från jättar och troll till fauner och talande djur dyker upp i böckerna.
Lewis’ kristna bakgrund blir särskilt tydlig om man läser alla de sju böcker som utgör Narniaserien, där den första boken tar upp Narnias skapelse och den sista tar upp hennes undergång och Apokalyps. Det är alltså en historiesyn som är linjär, i likhet med kristendomens. I böckerna motsvaras de kristnas Kristusgestalt av lejonet Aslan, dock utan att det blir övertydligt och förstör läsupplevelsen.
Intressant är även att Lewis implicit arbetar med en sakral geografi, alltså en geografi som påminner både om Tolkiens och den traditionella europeiska. I en sådan geografi har platser och väderstreck en mening, det finns länder som är heliga (såsom Narnia) och länder som är oheliga. Detta har genom en lång och tidvis hård historia blivit en del av européernas kollektiva undermedvetna. Inte sällan har väderstrecket sydost stått för ondskan, vilket inte är så underligt om man ser vad som genom den europeiska historien kommit därifrån. På samma vis ligger det onda Mordor i sydost, och hos Lewis ligger Calormen där. Calormen är inte genomont på samma vis som Mordor, men däremot påminner det till sin kultur och religion starkt om en traditionellt europeisk syn på den islamiska civilisationen som både despotisk och som ett hot. Detta i sig är synnerligen politiskt inkorrekt, och det blir inte mindre så av att Lewis beskriver Narnias ”sista dagar” som en tid då falska profeter släpper in calormeniterna i själva Narnia. Parallellerna med dagens europeiska situation behöver knappt ens nämnas.
Man kan även nämna Lewis’ personcentrerade historiesyn. Hos Lewis, och för den delen även hos Tolkien, är det hjältar som gör historien. Detta ligger i linje med den radikalkonservativa synen på historien, som varken är linjär som den kristna eller cyklisk som den hinduiska. Istället är den sfärisk, vilket innebär att man ser historien som en kula, som kanske i normalfallet rör sig cykliskt upp och ner, men som när som helst kan ”knuffas” till ett nytt läge av en stark vilja. Den sfäriska och personcentrerade historiesynen är därför inte lika fatalistisk som den rent cykliska. Den är även en nyttig motvikt till dagens materialistiska historiesyn, som tonat ned personers och gruppers medvetna påverkan på historien (vilket bland annat innebär att insikten att grupper av makthavare kan samarbeta med varandra i det fördolda har förpassats till konspirationsteoriernas skuggvärld).
I vilket fall som helst så är Narniaböckerna och -filmen en nyttig motvikt till dagens barnkultur, och kan även så några frön som gör den yngsta generationen redo att förstå vad det är som händer den dag Europa står inför sin ödestimma.
Om skribenten: Joakim Andersen
