Som högerradikal har man tillgång till en imponerande intellektuell tradition, med en lång rad föregångare. En av dem var den tyske sociologen Robert Michels (1876-1936). Michels började sin bana som anarko-syndikalist, men i likhet med så många andra gjorde han samma ideologiska resa som Mussolini, Olivetti och Panunzio, och blev istället fascist.
Ett led i Michels utveckling var hans kända studie Political Parties, där han upptäckte det han kallar oligarkins järnlag. Med det menar Michels att partier som har en demokratisk ideologi ändå utvecklar starka oligarkiska drag, något som även många anarkister och besvikna socialdemokrater noterat. Skillnaden mellan Michels och de besvikna är dock att han kunde förklara vad det berodde på.
Michels studie finns att läsa här:
http://socserv2.socsci.mcmaster.ca/~econ/ugcm/3ll3/michels/polipart.pdf
Anarko-syndikalisten Michels återupptäcker i studien en gammal reaktionär eller konservativ insikt, nämligen att existensen av ”eliter” är något man inte så lätt blir av med. Man kan skapa ett samhälle som till namnet är hur jämlikt som helst, men olikheterna i allt från begåvning till ren tur mellan olika individer, och viljan att lämna vidare sina tillgångar till sin avkomma, kommer på kort tid ändå att leda till att man har en eller flera överklasser. Om detta sedan är politiska klasser som monopoliserar media och partibidrag, och lämnar sina positioner vidare till sina barn, eller ekonomiska klasser som nyrika börsbaroner, är i sammanhanget underordnat. Någon form av ”aristokratier” kommer alltid att uppstå.
Min misstanke är att det var den här insikten i eliternas oundviklighet, och deras uppgång och fall, som gjorde att många av Michels samtida blev fascister. De insåg alltså att i den parlamentariska demokratin och den fria marknadskapitalismen, så kommer överklasser att uppstå ”okontrollerat” och utan att ens behöva erkänna för sig själva att de är en sorts aristokrater. Man kommer kort sagt att ha ett elitstyrt samhälle som inbillar sig vara demokratiskt. För en fascist är det då mer hederligt att erkänna att det alltid kommer att finnas en styrande elit, och att dennas sammansättning ska kunna diskuteras, liksom kraven på den, vilka privilegier den ska ha och så vidare.
Partiernas oligarki
För att återgå till Michels, så studerade han i Political Parties som namnet antyder partiers funktion (genom en studie av det tyska arbetarepartiet). Han lade tonvikten på masspsykologi och organisationers sätt att fungera, och utifrån detta kunde han förklara det som många besvikna och bittra sossar sedan dess kunnat ana och misstänka. Nämligen att partier som företräder aldrig så demokratiska ideologier utvecklas till oligarkier, och att dessa oligarkier kommer att utveckla intressen som är motsatta de vanliga medlemmarnas.
Först fastslår han behovet av partier, och allmänt representanter mellan folket och det direkta maktutövandet. Detta dels eftersom massan är så lättmanipulerad, dels av rent praktiska skäl.
Därefter går han in på hur stora partiers, och organisationers, byråkratiska struktur leder till att man får en grupp yrkesbyråkrater i dem, som har kontroll över kommunikationen i partiet. De vanliga medlemmarna har däremot vare sig tid, utbildning eller kunskap för att lägga sig i vad yrkesbyråkraterna gör. Samtidigt använder Michels masspsykologi för att förklara det hela. De vanliga medlemmarna har en tendens att dyrka sina ledare som hjältar, medan denna dyrkan och vanan att styra i sin tur påverkar hur ledarna ser på sig själva och sin uppgift.
Det finns tre huvudsakliga anledningar till att parteliten utvecklar intressen som är motsatta medlemmarnas. För det första blir de genom sin lön och sin ställning en del av samhällseliten i stort. Detta innebär att de har ett egenintresse av att bevara organisationen som den är, och inte ta risker som kan få den upplöst. De kommer även att vilja bevara sin position, och aggressivt bemöta opposition.
Mer här:
http://en.wikipedia.org/wiki/Iron_law_of_oligarchy
http://en.wikipedia.org/wiki/Robert_Michels
Michels och Sverige
Med Michels insikter i åtanke ser man snart att det i det jämlika och demokratiska Sverige finns flera överklasser. Visserligen överklasser som inte gärna vill ses som överklasser, och som än mindre vill att man ska diskutera hur de sköter sin uppgift, men ändå överklasser. Vi har en politisk ”adel”, och vi har en ekonomisk motsvarighet till denna. Vi ser också hur den politiska adeln framförallt gör allt för att bevara sin ställning och de privilegier som är förbundna med denna.
Om skribenten: Joakim Andersen
