De senaste dagarna har rätten att bära vapen diskuterats på bloggens kommentarsfunktion. Tidsbrist har förhindrat ett längre svar från min sida, men något kan ändå skrivas.

Det finns två punkter som är centrala när man diskuterar rätten att bära vapen. Den första har symmakhos redan tagit upp: rätten att bära vapen är ett privilegium. Det tillfaller inte vem som helst som en skänk från ovan, utan som vanligt i traditionella samhällen var vissa rättigheter kopplade till vissa plikter. Den plikten kan vara så enkel som att man måste ha en utbildning i sitt vapen för att få äga det, eller att man som i Schweiz har sitt vapen hemma för att i händelse av krig kunna försvara sitt land. Det torde även vara så att vissa brott gör en olämplig att bära vapen, man förverkar helt enkelt det privilegiet genom vissa våldsbrott, missbruk, och även sådant som man inte själv rår över (psykisk sjukdom exempelvis). Kopplingen mellan vapen och privilegium har även kunnat vara väldigt sträng, så att exempelvis bara en viss social grupp fått bära vapen eller äga hästar.

Men när det gäller oss svenskar så härstammar vi ändå från vad man kan välja att kalla ”aristokratiska folk”, alltså folkslag där nästan varje vuxen man var en fri man med ställning som en aristokrat, och där även kvinnornas ställning var mycket hög. Varje fri man var då en krigare, och hade rätt att både bära vapen och ta del av det politiska livet. Jag tycker mig ana att det är just den ”aristokratiska folkdemokratin” som många vapenliberaler, medvetet eller inte, strävar efter att återskapa.

Den andra viktiga punkten rör det Lundensis tar upp med orden: ”Varför litar inte staten på att jag är mogen nog att äga och bära vapen för mitt och mina käras försvar?”. Detta berör det som professor Gottfried kallat den terapeutiska staten, eller den ”liberala” staten. Han har studerat hur staten gick från att vara en ganska neutral aktör, till att betrakta sina undersåtar som potentiellt mentalsjuka och farliga, och att se ”samhällsproblem” (allt från oönskade konsekvenser av nationalism till just rätten att bära vapen) som problem som kan lösas med terapeutiska ingrepp från staten. Att den terapeutiska staten liknats vid ett jättedagis är ingen slump, och heller inte att den inte låter sina undersåtar bära vapen. Lundensis generaliserar sin egen personliga mogenhet till hela den vuxna befolkningen när han retoriskt ställer frågan varför staten inte litar på honom, men den terapeutiska staten gör en rakt motsatt generalisering. Den drar slutsatser om hela den vuxna befolkningens lämplighet att bära vapen utifrån ett fåtal fall av galningar och kriminella.

I USA finns också kopplingen mellan folkets rätt att bära vapen både för att skydda sig från brottslingar, och för att skydda sig mot staten om den skulle urarta. Det finns en koppling till rent liberal individualism här, men det finns även en koppling till det legitima upproret som det utvecklades i det traditionella Europa. Det fanns inslag av traditionella tankar även hos ”founding fathers”, även om det inte är dessa tankar som kommit att dominera den amerikanska historien.

Faktum är att om man studerar områden som etniskt påminner om det historiska Sverige, såsom Schweiz och vissa områden i södra USA, där vapenägandet är närmast epidemiskt, så kommer man att finna att mordfrekvensen inte är högre än i Sverige. Det som drar upp mordfrekvensen i USA är alltså inte ”rednecks”, utan det finns andra samband och orsaker som självcensuren förhindrar mig att ta upp.

Min personliga inställning till svenskarnas rätt att bära vapen hör därför ihop med inställningen till svenskarnas ”aristokratisering” (för att låna ett begrepp av en tidig socialdemokrat). Målet är ett Sverige där majoriteten av den vuxna befolkningen kan bära vapen, men det kan inte ses isolerat från en större samhällsförändring och kulturell förändring. Som svenskarna just nu fungerar, med alkoholmissbruk och bristande självkontroll som företeelser som ses som positiva, så kan man inte över en natt beväpna dem. Men på sikt är det målet.

Avslutningsvis kan man kanske påpeka att det yttersta exemplet på hur den moderna vänstern kommit att gå i den terapeutiska statens ledband, är ”anarkister” som spyr galla över NRA. Det är höjden av hyckleri och ideologisk betingning.

Om skribenten: Joakim Andersen

Joakim Andersen driver sedan 2005 bloggen Oskorei. Han har akademisk bakgrund med samhällsvetenskaplig inriktning och ideologisk bakgrund som marxist. Denna bakgrund kommer idag till uttryck i ett intresse för idéhistoria och ett fokus på strukturer snarare än personer och grupper (motståndaren är kort sagt den nya världsordningen, inte muslimer, judar eller andra grupper). Under årens lopp har inflytandet från Marx kompletterats med bland annat Julius Evola, Alain de Benoist och Georges Dumezil, då marxismen saknar både en hållbar teori om det politiska och en antropologi. Idag identifierar Joakim sig inte fullt ut med någon etikett överhuvudtaget, utan betraktar fixeringen vid bland annat den tänkta konflikten mellan ”höger” och ”vänster” som något som skymmer vår tids verkliga frågor. Hans blogg har även fortsatt ett idéhistoriskt fokus, och introducerar gärna utländska strömningar för en svensk publik.