Efter att Erik Almqvists och Kent Ekeroths beklagliga upptåg för knappa tre år sedan uppdagades för andra gången har mediedrevet fortfarande inte lagt sig. Det hela började, i ärlighetens namn, som vilket dylikt som helst. Medias särbehandling av Sverigedemokraterna var långt ifrån lika uppenbar som vanligt, och i uppriktighetens namn får man erkänna att Expressens ursprungliga upplägg nog var ungefär likadant som om två andra riksdagsmän ertappats i en liknande sits. Däremot är syftet med rapporteringen inte detsamma. För att förstå det behöver man inte ens betrakta de pinsamma ursäkter till akademiker som rotas fram under sina stenar för att börja yra om ”fascism,” eller läsa de självgoda ledarsidorna. Syftet med rapporteringen är ytterst att förinta Sverigedemokraterna som politisk kraft, skandalen i sig är bara en tidig julklapp.
Vän av ordning frågar sig förstås varför man i sådana fall släpper den här filmen just nu, så långt före valet att den, liksom allt annat som hände för mer än tre månader sedan, kommer att vara bortglömd av alla utom den sedvanliga klicken insnöade SD-motståndare när det är dags att gå till valurnorna. Orsaken är helt enkelt att det inte handlar om att påverka SD:s opinionsresultat, i varje fall inte i första hand. Våldtäkterna, våldet mot svenska pensionärer och segregationen påverkas förstås lika lite av någon järnrörsskandal som av ungdomsgårdar och integrationssatsningar, och folk röstar inte på SD för att de älskar deras ledamöter, utan för att det är det enda parti som ens tenderar mot att ta tag i invandringsfrågan. Att mobba en timid Jimmie Åkesson gång på gång i direktsändning är inte heller direkt genial opinionsbildning i ett land där offerstatus är det främsta moraliska tillhygge som finns.
Poängen med skandalen, eller snarare med det utdragna tjafsandet efteråt, är helt enkelt att förstöra partiet inifrån. Att två av Sverigedemokraternas bästa debattörer får träda tillbaka till en mer undanskymd plats som riksdagsmän är förstås inte alls tillräckligt för att åstadkomma något sådant. Istället vill våra media få igång så många interna konflikter som möjligt, och understödja dem med riklig rapportering. Konflikterna man är ute efter att underblåsa är främst två:
1) Radikaler mot mesproppar. Åkesson kan inte nonchalera medierna helt, även om det i moralisk mening vore fullt påkallat. Vilken riksdagsman som helst som ertappats på film på det sätt som Ekeroth och Almqvist gjort skulle få ta ett rejält steg tillbaka, oavsett parti (däremot inte lämna Riksdagen, det gör inte riksdagsmän). Det gör att i alla fall den nuvarande åtgärden är ofrånkomlig. Risken med det fattade beslutet är dock att radikalare falanger, som helt korrekt gör observationen att svenska media nästan till siste journalist utgörs av fientligt inställda propagandamegafoner, börjar bråka med partiledningen. Gustav Kasselstrands välmenande debattinlägg, publicerat i DN, är bara en ytlig krusning på den sjön. Den typen av reaktioner, begripliga men problematiska, öppnar för en eventuell motreaktion från ”mesproppsfalangen,” i form av uteslutningar av kritiska röster (som t.ex. Kasselstrand, vilket förstås vore Expressens och DN:s våta dröm). Ungdomsförbund mot moderparti, ”bunkergäng” mot ”nydanare”. Det är början på ett Ny Demokrati-spektakel, vilket är exakt vad medierna med rådgivare strävar efter att åstadkomma.
2) Centrum mot periferi. Diskussioner kring ”dubbelmoral” har förts, angående att Almqvist och Ekeroth inte omedelbart utesluts ur partiet. Lokala kommunala företrädare har därvid rotats fram av diverse tidningar, och offentligt ondgjort sig över hur fubbigt det är att inte två av Sverigedemokraternas viktigaste representanter kastas ut som vilken fylletwittrande kommunalpolitiker som helst. Det resonemanget är direkt ohållbart, av uppenbara orsaker. Här får lokalföreträdarna lugna sig, och begripa att det är en enorm fördel om Almqvist och Ekeroth i sinom tid kan återkomma till den politiska scenen. Kompetens är extremt ovanligt, inte bara inom Sverigedemokraterna utan i hela det svenska politiska landskapet. Jämlikhet för sakens egen skull är inte något som någonsin ska tas på allvar (och heller inte tas på allvar av någon som har ett jota att säga till om), utan ett ljud man kan göra i vissa situationer för att få som man vill. Det här är inte en sådan situation. Samtidigt ska partiledningen även här vara försiktig med att gå för hårt fram med naiva lokalpolitiker som låter sig utnyttjas av journalister. Det handlar om att sitta still i båten, helt enkelt.
Sverigedemokraterna måste helt enkelt sluta leden fullständigt och i alla avseenden. Interna bråk kan i värsta fall förstöra partiet, eller som allra minst ge ett oseriöst och förvirrat intryck som till skillnad från skandalen i sig kan komma att påverka valresultatet 2014. Även befogad kritik mot partiledningen – inklusive sådan som rör hanteringen av Almqvist och Ekeroth – måste upphöra tills det gått så lång tid att det handlar om utvärdering och eftertanke. I den mån den förekommer ska den inte bemötas av centrala partiföreträdare. Överhuvudtaget – skandal eller ej – ska inga Sverigedemokrater någonsin ägna sig åt intern kritik via slaskmedias skitsnackskanaler (för att nu inte tala om Expo, som man överhuvudtaget inte borde prata med, av uppenbara orsaker). Syftet med att rapportera är att skapa konflikter, ingenting annat, och det betet får man inte vara så dum att man tar.
Den mediala verkligheten är inte på riktigt, utan ett rent manipulationsspektakel. Relationer människor emellan däremot, de är på riktigt. Så länge en majoritet av Sverigedemokraternas representanter förstår det, och sedan manövrerar minfältet efter bästa förmåga, kommer man att klara den här krisen minst lika bra som alla föregående.
Om skribenten: Solguru
