Igår utlovades en lite djupare artikel om traditionell syn på rum och geografi. Skillnaden mellan begreppen traditionell och traditionellt indo-europeisk är egentligen ganska liten, den indo-europeiska traditionen delade de flesta grundtankarna med andra traditioner (vi har sett detta i inläggen både om semitiskt ugaritiska myter och om den japanska traditionen), men det kan ändå vara värt att skilja på dem. Evola skriver då främst om Traditionen, och Dumezil om den indo-europeiska traditionen. Och då dagens inlägg är en summering av kapitlet Space, Time, the Earth ur Julius Evolas Revolt against the Modern World, så blir det Traditionen vi idag behandlar.
Modern och Traditionell syn på rummet
För en modern människa är rummet en neutral ”behållare”, där kroppar finns och rörelser äger rum. Det är egentligen ingen skillnad på två platser, annat än att de ligger på olika ställen i det tre-dimensionella rummet och att det kan finnas atomer av olika antal i dem. Skillnaden är alltså kvantitativ, den kan mätas.
För en traditionell människa däremot sågs olika delar av rummet som kvalitativt, rentav individuellt olika. Det är inte helt lätt att förstå för oss modernister, och inte heller helt lätt att förklara utan att det låter som ren vidskepelse.
Magisk individualitet
Att rummet är individuellt kan kanske lättast beskrivas genom att man tänker på någon skräckfilm, där vissa platser ses som onda. Platser har alltså en egen personlighet, de kan vara onda eller goda, deprimerande eller glädjande, levande eller döda, heliga eller förbannade, de kan ha sina egna gudar och så vidare. De är kort sagt laddade med mening och vitalitet. Man behöver inte tolka detta på det bokstavliga sätt som man gärna gör när man är uppvuxen i ett modernt samhälle, utan det var ofta ett sätt att i symboliska eller mytiska termer uttrycka platsers karaktär.
Evola nämner också att skillnaden mellan Jaget och Icke-Jaget inte var lika absolut för den traditionella människan som för de flesta av oss. Det innebär att de lättare kunde ”bli ett med” naturen och olika platser, och mer direkt uppleva olika platsers unika karaktär och själ. Ibland genom att de kunde skymta skogens, bäckens eller sjöarnas invånare. Man menade först att platser hade sina egna gudar, och detta levde kvar även efter kristnandet då dessa gudar förvandlades till olika väsen i folktron (Näcken, Bäckahästen, troll, gårdstomtar och liknande). Man kan ana det som våra förfäder upplevde genom att med öppna ögon gå ut i den svenska naturen och upplevaden.
Symbolisk individualitet
Ofta antyds det att traditionella samhällen ägnade sig åt att dyrka naturen, i form av våren, solen och så vidare. Evola påpekar att detta bara var fallet i degenererade samhällen. Normalt så såg man företeelser i naturen som representanter för högre fenomen. På samma sätt som man menade att individer kunde bli representanter för högre fenomen, och för gudarna (”han är ingen dödlig, han är Baal, krigsguden” som en egyptisk faraos motståndare på slagfältet utropade när han blivit ett med krigsgudens egenskaper).
Platser i naturen kunde därför representera olika högre fenomen. Att gudarna ofta ansågs bo på olika berg är välkänt, och man kunde lägga ner betydande tid och energi för att finna rätt plats för att bygga tempel, katedraler och städer. Detta innebar inte att man var slavar under vidskepelse, utan snarare att man ville ha så bra förutsättningar som möjligt för sådana projekt.
Jordegendom
Det kanske mest intressanta skriver Evola om jordegendom. I vår tid är jord en vara som alla andra varor, som man kan sälja eller hyra ut lite som man vill. Evola betonar att detta är ett förfall. Traditionellt hade man ju en inställning till platsen som en individ, laddad med magi och symbolism, och det ledde till en inställning som kan kallas ”Blod och Jord” (men bara delvis i den mer materialistiska nationalsocialismens betydelse). För om en plats är en unik individ, så är även det småländska höglandet med sina karga skogar en individ, precis som den bördiga skånska slätten eller det västgötska urhemmet. Och det folk som tagit sin form genom sekler och årtusenden på en sådan unik plats, kommer att formas av den. Deras blod kommer att vara i samklang med dess jord.
Evola skiljer mellan två inställningar när det gäller ”Blod och Jord”. Den ena är rent ”telluristisk” och kommunistisk. Det är en rent naturalistisk inställning, där man dyrkar Jordmodern och passivt formas av platsen. Den andra är däremot den olympiska, heroiska, eller virila, där man genom en handling/rit har fyllt en plats med positiv och högre energi och mening. Arierna hade denna inställning till sina länder, och islänningarna likaså när de befolkade nytt land. Ofta genomförde man en rit innan man koloniserade nytt land, för att göra platsen till en del av Kosmos, den ordnade världen.
Evola påpekar att det finns en särskild inställning till jordegendom som är knuten till den olympiska. Ett stycke jord är då inte ett dött stycke materia som motsvarar en viss summa pengar, utan det finns en obrytbar syntes mellan besittning av jorden, adelskap, krigarblod, och en helig kult. Evola nämner specifikt nordeuropéernas odel som exempel. Det blir då uppenbart att den som fått en odel nedärvd har en annan relation till den än den som råkat hitta en TV bakom en sopcontainer. Det är en organisk och viril relation, där man har ett ansvar för att föra de riter som är knutna till familjen och odeln vidare, och även den adliga hederskod som hör till ättens krigarblod. Man skulle inte sälja sin odel till en köpman, lika lite som man skulle sälja en del av sitt land. Men det är den aristokratiska inställningen, och den har varit obegriplig för våra ledare under lång tid nu.
Om skribenten: Joakim Andersen
