Nu är det Valborg. Man kan än idag ana Valborgs hedniska ursprung i brasorna som ska skrämma bort häxorna, och de unga som leds in i dimman av olika droger denna natt. Walpurgisnacht förknippades tidigare ofta med mörka makter, med demoner och häxor, och att man kan läsa om ”fyllerier, våldtäkter och misshandel” imorgon är därför inte så underligt. Man kan fråga sig om just detta är en natt som ska firas av sekulariserade ungdomar och barn med floder av alkohol.

Men en lika viktig fråga rör Valborgs hedniska ursprung. Genom att vi förstår hur våra förfäder tänkte, hur de såg på året och dess skiften, kan vi också stå bättre rustade inför framtiden. Och inte minst börja det mödosamma arbetet att utforma högtider som är värdiga vårt folk och dess ursprung. Dagens inlägg bygger på följande artikel: http://forum.skadi.net/showthread.php?t=35934

Valborg har fått sitt namn efter en nunna som levde på 700-talet, men det är egentligen en hednisk högtid som firar vårens seger över vintern. Faktum är att det hedniska ursprunget är så tydligt att helgonet Valborg i många folktraditioner framstår mer som en hednisk gudinna än som en kristen nunna.

Hunden som heligt djur hos arierna
Så framställs hon ofta på bilder ihop med en hund och ett ax med korn. Båda dessa var symboler för fruktbarhet hos våra germanska förfäder. Gudinnor hade ofta en hund som sitt hjälpande djur, och hunden stod för fruktbarhet, tur och hälsa (att hundar var heliga djur hos våra kusiner, de gamla iranierna, kan också nämnas här. Att vår relation till hunden fått Nation of Islam att kalla oss dog-lovers kan också nämnas för att få oss att förstå hur unik den relationen faktiskt är. Det är ingen överdrift att påstå att hunden är knuten till indo-europeerna på ett så starkt sätt att den kan ses som en del av deras folk).

Vårgudinnan
Germanerna delade in samhället, världen och gudarna i tre funktioner: härskande, fysisk makt, och fruktbarhet. Det är tydligt att Valborg var en högtid då man firade den tredje funktionen, och vårens seger över vintern. Ofta firades detta genom rituella slag mellan Vintern och Våren, eller så trodde man att vårgudinnan jagades genom skogarna av Vinterns härskaror.

Det verkar som om redan germanerna firade Våren med eldar, där visa kvinnor (sejdkvinnor?) spelade en viktig roll. Kristendomen kom att betrakta dessa kvinnor som häxor, och kristendomens dualistiska världsbild (där allt antingen är Gott eller Ont) påverkade även synen på vårgudinnan. En sida av henne levde kvar som nunnan Valborg, med sin hund och sitt kornax, men gudinnans ”mörkare” sidor förträngdes och levde kvar i vidskepelsens form som häxor och demoner som man trodde härjade under natten.

Övergångar
En intressant detalj är att våra förfäder, och för den delen de flesta naturfolk, trodde på något som kallats övergångar i tid och rum. Natten mellan Vinter och Vår tillhörde varken Vår eller Vinter och var därför en magisk natt. Det innebar att gränserna till den övernaturliga världen var svagare sådana nätter, och att feer, häxor och halvt bortglömda gudar kunde göra sig påminda då. Detta tog sig även andra uttryck, till exempel kunde det få märkliga effekter om man var född under en sådan övergång.

Tron på tidpunkter och platser som var magiska eftersom de var varken-eller, går igen i synen på vägkorsningar. Vägkorsningar var en del av en magisk geografi, och ville man sluta en pakt med Hin Håle under medeltiden så var det till en vägkorsning man skulle söka sig. Även häxor och demoner jagade särskilt friskt på sådana platser.

Men sådana platser och tidpunkter är inte bara farliga, utan de innehåller också det Julius Evola kallar numen, krafter. Dessa krafter är farliga när de är okontrollerade, men när våra förfäder använde riter för att kontrollera dem kunde de användas till samhällets väl. Natten mellan Vinter och Vår innehåller därför både på ett symboliskt och ett reellt plan det som är nödvändigt för en ny Vår, för en återfödelse. I naturen står Våren för att livet återvänder, att djuren och växterna fortplantar sig, för värme och ljus. Men i historien står det för folkens vår, för återfödelsen av en nation. Det vore därför av värde om nationalister och hedningar började fira Vårens återkomst igen. För det är inget mindre än folkets återfödelse och vår som vi kämpar för. Alternativet är nämligen evig vinter och död för vårt folk.

Avslutningsvis ett tack till Frid för att ha tipsat om artikeln och för den intressanta länken om nordisk postkolonialism. Och en ursäkt för den lite sneda tajmingen vad gäller detta inlägg.

Om skribenten: Joakim Andersen

Joakim Andersen driver sedan 2005 bloggen Oskorei. Han har akademisk bakgrund med samhällsvetenskaplig inriktning och ideologisk bakgrund som marxist. Denna bakgrund kommer idag till uttryck i ett intresse för idéhistoria och ett fokus på strukturer snarare än personer och grupper (motståndaren är kort sagt den nya världsordningen, inte muslimer, judar eller andra grupper). Under årens lopp har inflytandet från Marx kompletterats med bland annat Julius Evola, Alain de Benoist och Georges Dumezil, då marxismen saknar både en hållbar teori om det politiska och en antropologi. Idag identifierar Joakim sig inte fullt ut med någon etikett överhuvudtaget, utan betraktar fixeringen vid bland annat den tänkta konflikten mellan ”höger” och ”vänster” som något som skymmer vår tids verkliga frågor. Hans blogg har även fortsatt ett idéhistoriskt fokus, och introducerar gärna utländska strömningar för en svensk publik.