Med jämna mellanrum kan det vara intressant att fiska i de grumliga vattenmassor som är svenska medias nyhetsflöde. Vad man då finner är numera allt oftare positiva tecken på att den mycket snedvridna debatten kring massinvandring och mångkultur försiktigt börjar normaliseras.
Intressant är exempelvis att när Aftonbladet skriver att 8% av befolkningen kan tänka sig att rösta på Sverigedemokraterna, så gör man det numera utan det tidigare så vanliga adjektivet ”främlingsfientliga”.
Detta stöd för SD bör inte betraktas som ett självändamål, utan som ett första steg i en process där det svenska folket gradvis återupptäcker sin särart och sin identitet, och inser att dessa är värda att bevara. På detta tidiga stadium är det också ofta så att SD:s sympatisörer har mer eller mindre förvirrade skäl till att rösta på partiet, allt från ekonomiska och kriminalpolitiska till rent vulgärrasistiska sådana. Detta är dock naturligt, eftersom det inte förs någon fungerande debatt i dagens Sverige kring massinvandringen är det lätt att man som enskild medborgare menar att det hela främst är negativt eftersom det kostar mycket pengar eller för att andra raser är så förhatliga.
Möjligen kan man dock redan nu även ana en mer helgjuten kritik av fenomenet, nämligen en etnisk/demografisk sådan. Expressenkrönikören Ulf Nilsson påpekar nämligen i förbigående att Sverige i mycket snabb takt håller på att försvinna, och vid sidan av ökat utländskt ägande av ekonomin nämner han att folket rent demografiskt byts ut. Av naturliga skäl uttrycker Nilsson inga värderingar om detta faktum, hade han gjort det så hade det varit den sista krönikan Expressen tagit emot av honom (och den hade förmodligen inte ens publicerats). Men det visar ändå på en försiktigt gryende insikt om vad massinvandring innebär.
Mindre positivt i sammanhanget är då att DN:s korrespondent Jan Lewenhagen faller tillbaka i en subjektiv form av journalistik när han ska beskriva händelserna kring det nationaldemokratiska partiet NPD:s förstamajdemonstration. Delar av den tyska vänstern försökte med våld störa demonstrationen, och ägnade sig både åt att tända eld på bilar och idka gatukamp med polisen. Det verkligt märkliga är att detta ledde de tyska Socialdemokraternas ordförande Kurt Beck till att i sitt förstamajtal ta upp frågan om att förbjuda, inte vänsterns våldsverkare, utan NPD.
Detta är inte första gången det varit på tal att förbjuda ett av Tysklands största partier, och som vanligt är det inga utländska demokrater som reagerar på det hela. Lewenhagens personliga åsikter lyser däremot igenom i artikeln när han skriver följande:
Nazistiska partier är förbjudna i Tyskland och striden handlar inte om huruvida NPD är nazistiskt eller inte, de flesta är överens om att så är fallet.
Vilka ”de flesta” är undviker han dock att beskriva. Riktigt märkligt blir det också när det det beskrivs varför NPD inte redan förbjudits:
Det gjordes dock ett försök att förbjuda NPD för fem år sedan, men det stupade i författningsdomstolen. Domstolen menade att NPD var så infiltrerat av agenter från det tyska författningskyddet, inte minst på ledande poster, att det var svårt att klarlägga om den politik NPD stod för verkligen var dess egen eller om den drevs av statens utsända.
Rent spontant kan man finna det en aning märkligt när den tyska statens agenter infiltrerar ett politiskt parti och aktivt försöker få det att framstå som så ”nazistiskt” att det kan förbjudas. Men inte heller detta tycks vara ett demokratiskt problem för Lewenhagen. Skälet till detta är gissningsvis att det inte är liberaler som får se sina demokratiska rättigheter kränkta, och att det hela inte äger rum i ett land som USA har planer på att byta regering på.
Om skribenten: Joakim Andersen
