Joe

Okategoriserade

Åtminstone sedan jag läste Jim Goads Redneck Manifesto har frågan om hur den euro-amerikanska arbetarklassen porträtteras på vita duken intresserat mig. Ofta pendlar presentationen av denna grupp mellan fullständig frånvaro, skrattretande idioter och rasister som pratar konstigt (”ah’m gunn kill y’all with mah pick-up tröööck, boy”). I vilken mån detta korrelerar med ointresset för deras ekonomiska situation kan den hugade själv reflektera över. Men det går att göra filmer som tar gruppen på allvar. Ett bra exempel på detta är Winter’s Bone, ett annat är Nebraska (ett klassiskt exempel är They Live). Även en del framgångsrika skådespelare har spelat i filmer på temat, som Sam Rockwell i A Single Shot.

Joe

Även Nicolas Cage har spelat huvudrollen i en film med den euro-amerikanska arbetarklassen i centrum. Det rör sig om Joe, en filmatisering av Larry Browns bok med samma namn. Brown är för mig en ny bekantskap, men han verkar ha jämförts med andra ”Southern” författare som McCarthy och Faulkner.

Joe har en inledningsvis deprimerande socialrealistisk framtoning. Huvudpersonen, spelad av Cage, är förman för en grupp afro-amerikanska daglönare som arbetar med att döda de värdelösa träden på mark där annat ska odlas. Redan här anar man en sorglig symbolik, vilken inte görs bättre av de återkommande ösregnen.

Till Joes trakter kommer en familj som lever i skräck för sin alkoholiserade och våldsamme patriark. Denne patriark spelas av Gary Poulter som var hemlös även i verkligheten. Skådespelarinsatsen är imponerande, Wade/G-Daawg är genuint obehaglig. Poulter gick bort inte lång tid efter att ha gjort rollen. Wades son, Gary, är femton år gammal och misshandlas regelbundet av sin far.

Joes och familjens vägar möts när Gary söker arbete i hans team, och gradvis kommer de varandra närmare. Gary är också gammal nog att vara hans son. Gradvis får vi också lära känna Joe bättre. Han har en demon inom sig, och kan inte kontrollera det raseri som ofta hotar att ta över. Detta förenar honom med den misshandlade och arge, även han potentiellt våldsamme, Gary och med Wade. På flera sätt är det alltså sin egen ungdom och sin egen hotande framtid Joe möter i Gary och Wade, de är män för vilka våldet och vreden varit en del av livet sedan unga år. I skuggan av deras vrede och försök att hantera sig själva lever deras kvinnor och döttrar.

joe

Joe har byggt upp en tillvaro där han håller människor ifrån sig. Han har en amerikansk bulldog, och det hotande raseriet nekar han normalt utlösning genom besök på en bordell. Han är något av en auktoritetsgestalt i trakten, men har även skaffat sig fiender. Och spelet mellan detta fiendskap och den sjuka dynamiken i Wades familj antyder tidigt att saker och ting kan komma att gå fruktansvärt fel. Men också att Joe kan komma att få en chans att visa vem han faktiskt är.

Positivt med filmen är att den undviker klichéernas enkla genvägar. Exempelvis hamnar Wade i konflikt med en av Joes daglönare, men den annars så förutsägbara utveckling där han använder ”n-ordet” och därefter får stryk äger aldrig rum. Tvärtom tycks Wade/G-Daawg ha anammat en hel del afro-amerikansk kultur, vilket förstärker intrycket av hans ensamhet. Det tema med sexuell exploatering av flickor i socialt utsatta miljöer som antyds i filmen blir heller inte spektakulärt. Vi får veta att dottern i familjen har slutat prata, men inte så mycket mer. Detta mindre spektakulära antydande gör det inte mindre obehagligt.

Sammantaget är det alltså en riktigt bra film, att den utspelar sig i en annan social och geografisk miljö än de flesta andra är ingen nackdel. Atmosfären är trovärdig och tät, ofta med en hotfull underton. Nicolas Cage gör här dessutom en av sina bättre insatser som skådespelare, vilket han som ovan antyds inte är ensam om. Utifrån filmen är det också tydligt att Brown och McCarthy är besläktade författare. Förväntar man sig ren action blir man besviken, men vill man se en psykologiskt trovärdig och på flera sätt intressant film rekommenderas Joe.

Tipstack till herr T.

Relaterat

Winter’s Bone
White trash ur ett marxistiskt perspektiv (Jim Goad)