Ett av internets mer intressanta debattforum är Flashback. Där förs ständigt ett flertal debatter, och en av dem är den om LAS; Lagen om Anställningsskydd. När man följer LAS-diskussionen finner man snabbt att man inte känner sig hemma vare sig i ”högern” eller ”vänstern”. Som högerradikal intar man en helt tredje position, och dagens inlägg kommer därför att beskriva den radikalkonservativa inställningen till LAS. Eftersom detta inte är en politisk blogg, utan en metapolitisk sådan, kommer vi däremot inte att beskriva i detalj exakt hur LAS bör utformas, utan det får varje radikalkonservativ själv fundera på.
Korporatismen och arbetets enhet
Den italienske traditionalisten, ”super-fascisten” och korporatisten Julius Evola beskriver i Men Among the Ruins den korporativa synen på arbete och företagande. Följande skriver Evola: The State, incarnation of an idea and a power, is a higher reality with respect to the world of the economy; political necessity always takes precedence over economic, and one might add, socio-economic necessity. Det är ju den klassiskt indo-europeiska inställningen, som vi även hittar hos Dumezil och Schmitt (politiken ska vara överordnad ekonomin). Evola menar även att vi måste övervinna klassismen, alltså samhällets och statens splittring i klasser som ogillar, hatar och/eller bekämpar varandra. Och såhär skriver han att det bör uppnås: We need not invent new ideas; all we must do is to borrow from the traditional legacy, which in the corporative principle offers the leading idea that might serve as the best reference point…
The fundamental spirit of corporativism was that of a community of work and productive solidarity, based on the principles of competence, qualification, and natural hierarchy, with the overall system characterized by a style of active impersonality, selflessness, and dignity. Evola fortsätter därefter med att beskriva hur det europeiska gillesystemet uppnådde denna organiska solidaritet på arbetsplatsen, och hur fascismen och nationalsocialismen försökte uppnå samma sak.
”Höger” eller Höger
Kritikerna av LAS utgår ofta ifrån en mer eller mindre nyliberal syn på ägande och ekonomi. Detta innebär att de utifrån metafysiska spekulationer ser ägandet (i detta fallet av ett företag) som något absolut, och något som är helt skiljt från politik, religion och samhälle. Om jag äger exempelvis en bit mark, så har jag tydligen full rätt att göra vad jag vill med den, eller att låta bli, fullständigt oavsett vad det innebär för mina folkfränder.
Nyliberalerna har aldrig lyckats förklara hur en sådan metafysisk relation kan uppstå mellan en människa och ett stycke mark (sålänge de inte rör sig på den rent stirneristiska ”allt jag kan försvara med våld är min egendom”-nivån, och i det fallet behöver man ju inte rättfärdiga inskränkningar av deras äganderätt alls, utan det räcker att peka på dem med ett gevär och väsa ”makt är rätt”). Dessutom innebär deras inställning att individen tydligen kan ställa sig utanför samhället, staten och folket. För att låna freudianska begrepp, är detta en rent anal inställning. Den skiljer sig också från den traditionella inställningen till egendom (den som är intresserad kan läsa Karl Polanyi). Egendom var historiskt ett privilegium, och i första hand en relation mellan personen och samhället. Det var något som var förbundet med ansvar, förpliktelser och både religiösa och sociala relationer. Relationerna i det feodala samhället är det tydligaste exemplet på detta. Du kunde få en bit mark av fursten (som i detta fallet var en representant för både folket och Gud) mot att du ställde upp trupper i försvaret av kristenheten under en specificerad tidsperiod varje år. Eller så kunde du få bruka ett stycke mark i utbyte mot att du betalade en viss skatt varje år, gjorde ett antal dagsverken, och i paketet ingick även att du skulle ha en viss religion och att du fick militärt försvar. Historiskt var alltid egendom ett privilegium och en relation mellan personen och en större helhet (politisk, religiös, social).
Nyliberalerna kan inte bevisa hur detta plötsligt förändrats, så att egendom nu är något som är frikopplat från att man ingår i ett visst kollektiv. Och att det i att ingå i ett kollektiv ingår att man har förpliktelser mot det, och mot dess medlemmar (även mot de svaga och hjälplösa, oavsett hur motbjudande det kan vara för en del). Kort sagt: egendom är ett privilegium, och använder man den för att ersätta folkfränder med billig immigrantarbetskraft, eller för att bedriva rovdrift på människor och natur, så kan man en dag upptäcka att privilegiet dragits tillbaka. Den politiska makten har ansvaret för helheten, och kan återkalla egendom. Detta är den traditionellt europeiska inställningen, och även den som är värd namnet Höger. Den mycket kortlivade inställningen som är den nyliberala är däremot bara värd namnet ”höger”.
Skillnaden mellan den sanna Högern och den moderna vänstern på detta område är att vänstern vill underordna ägandet under kollektivet, som uppfattas som en egalitär massa utan vare sig rätt till individualitet eller förbindelser med det högre. Den sanna Högern däremot betraktar i normalfallet egendom som något som kan bidra till personens utveckling, och något som kan skapa ekonomiskt välstånd. Därför är den mer positivt inställd till inslag av privatkapitalism i ekonomin.
En intressant distinktion gällande Evolas inställning till det korporativa systemet är förövrigt att det är kopplat till den politiska enheten, alltså inte enbart till en viss etnisk gemenskap. Detta skulle i Sverige innebära att de etniska icke-svenska grupper som inte repatrieras, skulle åtnjuta samma korporativa rättigheter som andra etniciteter.
Slutsatser för LAS
Utifrån den traditionellt europeiska inställningen har vi alltså lärt att politiken är överordnad ekonomin, och att det är viktigt att uppnå en organisk solidaritet på arbetsplatsen. Vi har också funnit att den absoluta och frikopplade synen på ägandet som vi finner i det nyliberala lägret, inte har någon förankring i historien. Inte heller den inställning till anställda som kan sammanfattas som ”slit-och-släng”, har någon förankring i europeisk tradition.
Detta innebär att vi måste utveckla ett system på arbetsmarknaden som leder till organisk solidaritet, något liknande gillesystemet. Vi måste alltså utveckla organiska relationer mellan anställd och företag. Detta underlättas, milt sagt, inte av en situation där den anställde lever i otrygghet och när som helst kan avskedas. En sådan situation skapar också ett skevt maktförhållande mellan arbetsgivare och anställd. Vi finner därför att så länge inte ett fullgott alternativ utvecklats, så förskjuter ett avskaffande av LAS endast maktförhållandena på arbetsmarknaden till kapitalets fördel, och leder till ökad klassism. Därför hamnar vi i denna fråga ytligt sett på vänsterns sida. Även om vi tar avstånd från den extrema vänsterns grumliga känslor av hat mot samhället, de vuxna, de rika, de vita, et cetera (som kanske bäst sammanfattas i orden man lämnat efter sig när man av misstag vandaliserade Dövas Riksförbund istället för Centerns lokaler: ”Ge fan i LAS era jävla as”) och från deras metoder.
Om skribenten: Joakim Andersen
