Begreppen höger och vänster

Ideologi, Okategoriserade, Politik

”Höger” och ”vänster” har blivit begrepp som snart är lika ointressanta för oss som medeltidens motsättning mellan guelpher och ghibelliner. Det är begrepp som beskriver en historisk verklighet som vi inte längre lever i, få människor blir idag inspirerade av skillnaderna mellan sossar och moderater. Ingen skulle vara beredd att dö för en skattesänkning på 2% exempelvis. Däremot finns det människor som är beredda att göra stora offer för sin kultur, sin religion och sitt folk. Detta inlägg kommer därför, inspirerat av den franska Nya Högern, att försöka bringa lite reda i begreppsförvirringen.

Den sanna högern
För att kunna definiera en höger i ordets ursprungliga betydelse måste man först definiera vänstern. Det som från början var högern är nämligen det som under 99% av mänsklighetens historia varit sunt förnuft, naturligt. Det var först när det uppstod en rörelse och en uppsättning ideer som utmanade och trängde tillbaka detta sunda och naturliga tillstånd, som högern tvingades bilda en motkraft.

Det var på grund av borgarklassens gradvisa uppstigande till makt som högern tvingades definiera sig själv, i form av de andra tre ståndens reaktion mot borgarklassens ideer. Borgarklassen hade varit i uppåtstigande sedan medeltiden (till en början i allians med de absoluta monarkerna), men det var 1789 som det blev katastrofalt uppenbart. De grupper och individer som var förankrade i Europas och vår biokulturs anor och historia blev därför tvungna att formulera ideologier för att bekämpa den radikala borgarklass som såg vår historia som något dåligt och överspelat. Det kom att bli så att de mer radikala i den franska nationalförsamlingen satt till vänster, och deras mer traditionella motståndare till höger, och så föddes begreppen ”höger” och ”vänster”. Återknyter man till detta, och till det motstånd mot borgarklassens ideologier som tog sin utgångspunkt i den europeiska traditionen, med respekt för regionerna, för skillnaderna mellan människor, för andlighet och identitet, så kan man med stolthet kalla sig sann höger. Det är det Evola syftar på när han använder termen True Rightist. Om man däremot fortsätter borgarklassens krigsförklaring mot 40.000 års europeisk historia, i form av ekonomism, en minimal stat underordnad ekonomin och oförmögen att skydda de allra svagaste, förakt för de egna traditionerna, kosmopolitanism, fri invandring, och rent allmänt en neoliberal syn, så företräder man knappast den sanna högern.

Höger och vänster som rivaliserande modernismer
Det som kallats höger under våra livstider är därför något som borde beskrivits som en falsk höger. Det är nämligen borgarklassens ideologi, dess metod att nå modernismens utopi på ett sätt som samtidigt gynnar borgarklassens intressen. Det som kallas vänster är arbetarrörelsens, och människornas med dåligt tålamod, metod att nå samma mål. Spengler kallade socialismen för arbetarklassens kapitalism, och det finns en sanning i det. Båda har samma människosyn, samma världsbild, och samma mål. De är egentligen tvillingar, och båda har sitt ursprung i samma tankar. Socialismen är liberalismens arga lillasyster.

De är båda materialistiska, och bygger på den kvantitativa naturvetenskapen. Ursprungligen är de ett försök att tillämpa naturvetenskapen på samhället (väldigt tydligt hos Marx’ ”vetenskapliga socialism”, men nästan lika tydligt hos dagens nyliberaler med rötterna i nationalekonomin). Problemet med deras kvantitativa syn på samhället är att det ser inte kvalitativa skillnader. Det kan räkna huvuden, men det kan inte direkt skilja på dem. Därför blir individen dess byggsten, dess atom, och det är ointressant om individen är svensk eller norsk, man eller kvinna, kristen eller ateist, ond eller god, ksatriya eller shudra. Individualismen följer naturligt ur modernismen, skillnaden är bara att ”högern” vill ha individualism nu medan ”vänstern” tror att detta bara är möjligt om man monterat ner eller reformerat kapitalismen först.

Båda sidor kommer också att prioritera ekonomin, eftersom det enda som individens välgång kan mätas kvantitativt i är pengar och varor. Andlighet, identitet, ett folks kollektiva öde och traditioner kan inte mätas kvantitativt och modernisterna kommer därför att missa dem eller se dem som hinder i vägen för individens lyckoland. De underordnar politiken (den första funktionen enligt våra indo-europeiska förfäder) under det ekonomiska (tredje funktionen), och kulturen överlåter de till ”individen” vilket naturligtvis gör själva iden om ett kollektivt öde för folket till något förlegat.

Den postmoderna distinktionen; identitet eller cupiditas
Konflikten mellan ”höger” och ”vänster” är därför en inom-modernistisk konflikt. Den kunde inspirera modernister till att både dö och döda för sådant som ”proletariatets diktatur” eller ”nationen”*, men den inspirerar allt färre av oss idag. Postmodernismen har på ett teoretiskt plan beskrivit hur modernismen nått sitt slut, och den utmanas samtidigt utifrån av rent antimoderna ideer. Modernisternas individualism och ointresse för europeisk historia och kultur har gjort att både ”högern” och ”vänstern” blivit etnomasochister, invandringsförespråkare och kosmopolister. De har nått vägs ände, och har inte mer att ge. Deras ”Stora Berättelser” har uttömts och dekonstruerats**.

Vad kommer då att ersätta konflikten mellan modernistisk höger och modernistisk vänster?

Utgår man ifrån den Nya Högerns användande av postmoderna tankegångar ser man att den nya konflikten som tar form står mellan olika identitetsrörelser. Arvtagarna till de sista modernisterna, vi kan kalla dem hypermodernisterna (själva kallar de sig hellre postmodernister), ser det som befriande att de stora berättelserna tagit slut. Det innebär att alla nu kan välja sina identiteter fritt. I praktiken är deras samhälle det senkapitalistiska, där man köper en livsstil och en identitet, och där det inte ska finnas några ”stora berättelser” som säger åt en hur man ska leva. I praktiken ligger detta alternativ nära vissa autonomas betoning av cupiditas, begäret. För när det inte finns någon kollektivt öde längre, när allt är dekonstruerat, vad återstår då annat än de rent fysiska drifterna? Dessa postmodernister är vanligtvis för fri migration och någon form av världsregering. De är den globalistiska och anti-identitära postmodernismen.

Den Nya Högern inser till skillnad från postmodernisterna att identiteter plockade på måfå i en stormarknad inte kan ge människan vare sig mening eller identitet. De ser modernismens död som något potentiellt befriande, eftersom dess ”stora berättelse” nu lämnar fältet öppet för en massa ”små berättelser”. Det rör sig om den frisiska berättelsen, den svenska, den samiska, resandefolkets, den walesiska, den sorbiska, den göteborgska, den europeiska, den nordiska, och så vidare. Det är den europeiska polyteismen som återkommer, nu som postmodernistiska kättare i GRECE. Dessa mindre berättelser har den fördelen att de är autentiska, de är ett arv som kan spåras tillbaka till stenåldern och som anpassat sig, utvecklats, och förfinats under årtusenden. De är dessutom anpassade för sådana människor som du och jag, till skillnad från den sena kapitalismens artificiella identiteter. De är öppna för andlighet, heroism, identitet, minne, lokala traditioner.

Konflikten kommer därför i det postmoderna samhället att stå mellan politiskt korrekta post/hypermodernister, som vill reducera individen till en historielös konsument av livsstilar på den ena sidan, och post/premodernister med sina rötter i den europeiska biokulturen, som vill återge sina folkfränder ett kollektivt öde på den andra. På något vis kommer även antimodernismen med rötter i Mellanöstern att blanda sig i leken. Post/hypermodernisternas ointresse för vår biokultur kommer att leda till att de för en politik som underlättar för den sydliga antimodernismen att öka sin närvaro och makt i Europa, både demografiskt och politiskt, men sannolikt kommer antimodernisterna att betrakta hyper/postmodernisterna som minst lika mycket fiender som oss post/premodernister. En seger för en antimodern religion som är väsensfrämmande för vår biokultur kommer dock att vara lika skadlig som en seger för senkapitalismens postmodernister. Vi måste utgå med segern i den kamp som nu tar sin början, Europa och de våra har inte råd att se oss förlora.

Noter: * Nationalismen är till stor del en modernistisk och egalitär företeelse, som ersatt tidigare identiteter som regionen, gillet, ordern och biokulturen/kristenheten. Ofta skapades den av den absoluta staten, och kan ses som en första ”anhalt” på vägen mot världsstaten. Det är först när det moderna projektet gått vidare till ett kosmopolitanskt och globalistiskt stadium som nationalismen blivit en rakt igenom sund motpol. Undantag finns naturligtvis flera från denna nationalismens allmänna trend, vissa nationer är mer konstgjorda än andra, och vissa nationalismer har varit mindre modernistiska än andra.

** ”Stora berättelser” är ett centralt begrepp för postmodernisterna. I korthet menar de att modernismen övertog kristendomens historiesyn, där historien har en mening, historien är en berättelse med en handling och ett lyckligt slut. För de kristna handlade det om kampen mellan Gud och Satan, och det lyckliga slutet som allt var på väg mot var Tusenårsriket. Modernisterna övertog den historiesynen, men de såg exempelvis historien som en historia om klasskamp istället, där det lyckliga slutet var det klasslösa samhället. Det är lätt att demonstrera att dessa stora berättelser förenklar historien väldigt, och att de är myter.