Occidental Quarterly och den Nya Klassen

Okategoriserade

Dagens inlägg blir något så oinspirerat som ett länktips, och en kort summering av en artikel av den amerikanske kännaren av Nya Högern; Michael O’Meara.

Den amerikanska politiska miljön på högerkanten består till stor del av de så kallade neo-konservativa, som generellt är väldigt positiva till massinvandring, oinskränkt kapitalism och globalisering (de är rentav ett tydligt exempel på det man menar när man säger att liberaler och socialister har syskonideologier). Vid sidan av dessa finns de paleo-konservativa, som skrämts till tystnad när det gäller exempelvis rasfrågan men som har en del intressanta och värdefulla insikter. Pat Buchanan är sannolikt den mest kända av dem. Rör man sig ännu längre högerut hamnar man i ett vildvuxet politiskt landskap, där miliser, populister och ”vita nationalister” rör sig. Man kan då även fråga sig om det egentligen rör sig om en ”höger”, eller om man i själva verket inte befinner sig bortom höger och vänster. I detta landskap finner man tidskriften The Occidental Quarterly, TOQ. TOQ är en kvalitetstidskrift, som lagt upp ett flertal av sina artiklar på internet. Denna artikelsamling är klart värd ett besök.

Den Nya Klassen
En särskilt intressant artikel i samlingen är Michael O’Mearas Three Pillars. O’Meara är en kännare av den europeiska Nya Högern, och av Guillaume Faye, som han tydligen med viss framgång introducerat för en amerikansk publik. I artikeln Three Pillars tar han upp en amerikansk tänkare som jag aldrig tidigare hört talas om. Det är dock en högintressant artikel eftersom O’Meara introducerar några centrala tankar hos den amerikanska populismen och de mer genomtänkta milisrörelserna. Som europé har man kanske tidigare mest stött på dem hos professor Gottfried och hans skrifter om den Nya Klassen och den terapeutiska staten, och Christopher Lasch (en typisk medlem av den amerikanska populistiska traditionen; vänster i ekonomiska frågor, höger när det gäller värderingar, religion och lokalsamhällets autonomi).

En central tanke hos dessa amerikanska populister (i USA är populismen en ärevördig ideologisk tradition, och inte bara ett skällsord) är att den gamla borgarklassen med sin makt baserad på egendom sedan 1930-talet ersatts av en Ny Klass av journalister, byråkrater, teknokrater, administratörer, et cetera:

Yet unlike Marxists, who saw managerialism as simply another stage in capitalism’s development, Burnham thought the transition from bourgeois to New Class rule, from America’s Second Republic to its Managerial Imperium, tantamount to a revolutionary transformation, for the managers’ “new modes and orders" rejected traditional social relations, family values, the transmission of property, and much of the internalized world of meaning characteristic of bourgeois society.

Given the New Class’s roots in the decision-making centers of Washington’s leviathan state and in similar apparatuses in the universities, the foundations, the mass media, and the major corporations, its members viewed the communal, social, and racial particularisms of American life as hindrances to the realization of their technobureaucratic order. Their main occupation was thus neither the advancement of the nation’s biocultural project nor the mobilization and organization of its labor, but rather the supervision of a rationalized system in which the nation’s particularisms were treated as functional impediments and economics as but one (though clearly the most important) of the various interrelated realms falling to their managerial expertise.

Mycket av det som sker i Sverige, där en diffus massa av journalister, universitetslärare, dagisfröknar, socialsekreterare, Gringojournalister och genusvetare tycks ha gaddat ihop sig för att kväsa allt motstånd mot en uppsättning världsfrämmande idéer, blir mycket mer begripligt när man har tillgång till teorierna om den Nya Klassen.

O’Meara går sedan igenom det motstånd som kan identifieras mot den Nya Klassens diffusa och ofta osynliga tyranni, vilket han kallar ”revolution from the middle”, och i Sverige skulle röra sig om det vi kallar ”vanligt folk”. För det är vanliga skattebetalare som tvingas finansiera den Nya Klassens fantasier om massinvandring, genusvetare på dagis och liknande.

For long after the bourgeoisie made its peace with the New Class, white workers and small businessmen continued to pay the bill for its social engineering and therapeutic reforms. Indeed, the oppositional potential of Middle American alienation was evident as early as the early fifties, when McCarthy mobilized wide swaths of middle- and working-class Americans against the regime’s “suicidal" exercise of state power. Then, after the managers signed on to the cause of racial equality and Third World immigration, this populist disaffection assumed an explosive potential

Avslutningsvis noterar O’Meara att motståndet mot den Nya Klassen inte kan placeras på höger-vänsterskalan, lika lite som denna nya klass själv egentligen kan det. Det är hur som helst en mycket läsvärd artikel, även för oss svenskar.