Då jag blivit ombedd att skriva några texter med inriktning mot en svensk nationalsyndikalism, kommer det under en tid att dyka upp texter på bloggen där jag preciserar min ståndpunkt (för mig själv inte minst, vilket innebär att dessa inlägg kommer att vara en aning vaga och undersökande).

Nationalsyndikalismen kan ses som en traditionalism light, och är ett sympatiskt steg på vägen mot ett organiskt samhälle. Det är också en lovande utveckling att en sådan ideologi nått Sverige, då den går bortom både den vilja till status quo på alla områden utom det etniska som utmärker SD, och den betoning vid totalitära och rasfetischistiska teman som utmärker många andra nationalister. Det är därför ett exempel på en sådan ideologi som är ”bortom höger och vänster”, och där det krävs att man är helt förblindad av hat för att man skall kunna kalla den ”nazism” eller ”högerextrem”.

Bostadspolitiken
En svensk nationalsyndikalism skulle på det bostadspolitiska området sträva efter att var och en själv äger sin bostad. När det gäller villor är detta lätt åtgärdat, när det gäller dagens hyreshus är målet att omvandla dem till bostadsrättsföreningar. Förortsproblematiken kommer att bli betydligt enklare när människor själva har del i sina bostadsområden, och träffas i möten några gånger om året för att bestämma ”hyran”, eventuellt installerande av paraboler, och så vidare. Detta är också ett led i nationalsyndikalismens strävan efter att människor ska få odla sina personliga egenskaper.

Utbildningspolitik
Det nationalsyndikalistiska idealet är den självägande skolan. Denna är en enhet vars styrelse består av representanter för dem vars verksamhet skolan berör. Detta blir då lärarna, eleverna och deras föräldrar, representanter för lokalsamhället, och för staten/skattebetalarna.

För att ta ett lite kuriöst exempel på skolans självägande kan vi tänka oss att svenska romer eller samer väljer att ha egna skolor, och att de då lägger upp skolplanen efter eget huvud, med mycket hemspråk, mycket egen historia, och mycket praktik i olika näringar. Samma princip med egna skolplaner, om än inte lika annorlunda, kommer att förekomma i skolor på bruksorter, skolor vid kusten, militärskolor, musikskolor, och så vidare.

För att återknyta till romerna, kommer dessa att kunna ha långtgående kulturell autonomi genom egna kulturella sammanslutningar. På så vis förverkligas etnopluralismen för nationaliteter utan stat. Jag kan även föreställa mig sammanslutningar för människor med specialintressen, idrottsföreningar et cetera. I vilken mån dessa sedan blir representerade i exempelvis skolstyrelser och liknande kommer att variera beroende på i vilken grad deras intressen och kunskap hänger ihop med den aktuella styrelsens samhällsområde. Ibland kanske de kan få ingå som representanter med full rösträtt, ibland bara som rådgivande remissinstans.

Andra sektorer
Samma princip med det självägande företaget, som har en styrelse bestående av representanter för anställda, brukare och stat, bör tillämpas på fler områden. Det kan vara svårt att genomföra fullt ut på icke-offentlig sektor, men bör alltid vara en målsättning. Vi kan exempelvis tänka oss att psykiatrin styrs av styrelser bestående av personal, stat, och representanter för sjuka, före detta sjuka, och anhöriga.

Korporationer
För att ta lärarna i vår skola ovan som exempel, kommer de att på sin skola bilda en lokal korporation, som ingår i en regional och en nationell utbildningskorporation (sannolikt också med representanter i en europeisk lärarkorporation). Dessa korporationer, med representanter för samhällets olika sektorer (utbildning, jordbruk, industri, social service, militär, underhållning, och vad det nu mer kan vara), sammanträder sedan i vad som kan kallas en korporativ riksdag, där beslut fattas på områden som berör samhället i stort. Vid sidan av den korporativa riksdagen finns också en relativt liten statsapparat, varifrån representanter i de lokala styrelserna rekryteras, och som har sista ordet i viktigare frågor (såsom utrikespolitiken). Denna stat kan jämföras med en Ordenstat av den hugade, och står för den elitära polen i det nationalsyndikalistiska samhällsbygget. För att låna termer från Evola är det dock ingen totalitär stat, utan en organisk sådan. Jag föreställer mig därför även en långtgående personlig frihet i det korporativa samhället, med en yttrandefrihet som är mer omfattande än dagens för att ta ett exempel.

Om skribenten: Joakim Andersen

Joakim Andersen driver sedan 2005 bloggen Oskorei. Han har akademisk bakgrund med samhällsvetenskaplig inriktning och ideologisk bakgrund som marxist. Denna bakgrund kommer idag till uttryck i ett intresse för idéhistoria och ett fokus på strukturer snarare än personer och grupper (motståndaren är kort sagt den nya världsordningen, inte muslimer, judar eller andra grupper). Under årens lopp har inflytandet från Marx kompletterats med bland annat Julius Evola, Alain de Benoist och Georges Dumezil, då marxismen saknar både en hållbar teori om det politiska och en antropologi. Idag identifierar Joakim sig inte fullt ut med någon etikett överhuvudtaget, utan betraktar fixeringen vid bland annat den tänkta konflikten mellan ”höger” och ”vänster” som något som skymmer vår tids verkliga frågor. Hans blogg har även fortsatt ett idéhistoriskt fokus, och introducerar gärna utländska strömningar för en svensk publik.