Dagens inlägg kommer att behandla mina tankar kring hur en Traditionalist bäst kan leva sitt liv i Svea Rike anno Domine 2005. Det är alltså just detta, mina tankar, och inget slutgiltigt på något vis, men förhoppningsvis kan det väcka lite egna tankar hos en eller annan. Julius Evola var inne på ett liknande spår när han skrev Ride the Tiger, men eftersom jag inte håller med honom fullt ut och eftersom det gått snart ett halvt sekel sedan Ride the Tiger, så fyller dagens inlägg ändå någon sorts syfte.
Anarko-nihilism och post-moralism
Utifrån ett konservativt perspektiv kan man enbart beklaga dagens ungdomskultur. Där saknas högre ideal, och där experimenteras flitigt med både droger, brottslighet och sex. Ateism, satanism, subkulturer och etniska konflikter är epidemiskt förekommande i dagens ungdom. Som konservativ kan man bara gråta. Men vi är inte konservativa, vi är indo-ariska traditionalister.
Det är min fasta övertygelse att man som traditionalist, och indo-arier, inte blir en stark och individuerad person genom att bara sitta hemma och läsa böcker. Man måste lära känna sig själv genom att pröva sig själv, vilket man till en del gör i kritiska situationer. Vidare bör man ha utfört nyttiga symbolhandlingar som ”rensar” ens psyke från den programmering man fått från barndomen, sedan må den gälla mångkulturen, kristendomen eller pacifismen. Evola hade tex varit dadaist och experimenterat med droger och magi, och därefter tagit del i två världskrig.
Som traditionalist bör man därför inte enbart se den post-moraliska kulturen som en styggelse, utan även vara kapabel att se den som en resurs, som man kan använda efter eget huvud. Den kryllar av möjligheter till kritiska situationer, och även av potentiella bröder i traditionen. Vad man bör komma ihåg är dock Evolas ord i sammanhanget: ”den differentierade människan kan göra vad som helst, så länge han vet att han skulle klara sig utan det”. Det innebär att röker du hasch en gång för att studera hur du fungerar när du är hög, är det en sak. Gör du det fler gånger, för att du inte kan låta bli, har du ett problem. Och är du osäker på om du kan låta bli, ska du inte testa överhuvudtaget. En viss självbevarelsedrift är inget negativt här i världen, och man behöver inte testa allting.
Löneslaveri
Problemet med lönarbete är att det är väldigt tidskrävande, och att det även stjäl energi som kan användas till annat. Att sälja sig själv, sin tid och sin lojalitet till en person som, i 9 fall av 10, saknar allt vad auktoritet och legitimitet heter, kan också kännas förnedrande. Samtidigt finns det en sanning i ordspråket ”en bra karl reder sig själv”, vilket gör att alternativa sätt att reda sig, såsom socialbidrag, bör undvikas av en indo-arier så gott det går.
Kapitalismen reducerar den enskilde till en social atom utan större kontroll över sitt öde. Blir det ekonomisk depression kan alla i en viss bransch förlora jobbet, helt oavsett sina personliga kvaliteter, och både traditionalister och vänsterpartister står plötsligt på gatan. Målet för en traditionalist måste därför vara att göra sig så autonom som möjligt i förhållande till den kapitalistiska ekonomin. Eget företagande kan vara ett alternativ här, liksom att röra sig i den grå ekonomin så mycket som möjligt.
Evola arbetade vad jag vet inte en dag i hela sitt liv som löneslav, men det är en av punkterna där jag inte instämmer med honom. Att komma ut i samhället genom lönarbete är ändå lärorikt, och är på sätt och vis en ”kritisk situation”. Sufierna säger angående celibat och munkliv att det är lätt att vända ryggen åt samhället, det verkligt svåra är att kunna finnas mitt i samhället men ändå leva ett andligt liv (hinduerna är inne på något liknande, där det först är i slutet av livet som man brukar bli asket, när man redan klarat av det sociala livets krav). Detsamma gäller traditionalisten. Det är lätt att fantisera om att leva ute i skogen för att slippa den hemska Kali-Yugan, men en sådan inställning är inte faustiansk någonstans. Kali-Yugans samhälle är en utmaning, inte något övermäktigt. Skaffa en utbildning, ett högavlönat jobb med mycket inflytande, och därefter kan du välja att ta avstånd från det hela. I annat fall låter det lite som ”rönnbären är sura”. Du kan även göra betydligt mer nytta som traditionalist från en toppost i samhället, än vad du kan göra när du går på soss.
Familjeliv
Evola menade att man som differentierad människa hade så liten chans att hitta en kvinna med vilken man kunde bilda en traditionell familj, att det var lika bara att inte ens försöka. Han talade här av egen erfarenhet, och dog barnlös och ogift även om han haft flera heterosexuella partners. Inte heller på denna punkt instämmer jag med Evolas val. Ena stunden påstår han att ”naturlig auktoritet är något som märks automatiskt”, nästa stund påstår han att just när det gäller kvinnor så är det inte så. Vidare skiljer sig synen på en traditionell familj något mellan oss nordgermaner och den italienska tradition Evola tillhörde. För oss är det naturligt med mer jämställdhet, och det bör därför vara lättare att bilda en familj. Vi har även fler arenor att hitta den typ av undergivna, hyper-feminina, kvinnor som Evola tycks ha föredragit.
Att ge upp sin plikt när det gäller att föra sin blodslinje vidare, bara för att man råkar vara född i Kali-Yugan, känns som feghet och svek. Det är ju ännu viktigare att föra blodslinjen vidare just i Vargaåldern, när folkets själva existens är hotad både inifrån (dysgenik) och utifrån. Dessutom är det en ”kritisk situation” i sig att bygga en relation med någon av motsatt kön, och att därefter bilda en familj och uppfostra barn till goda små indo-arier.
Några ord om celibat avslutningsvis. Celibat är något man kan pröva under en period för att se att man klarar av det, men längre perioder är det onaturligt och ger inget utbyte (marginalnyttan av celibat är starkt fallande, så att säga).
Egendom och pengar
När det gäller egendom gäller oavkortat mystikernas varning om att man ska akta sig för att ens ägodelar börjar äga en själv, istället för omvänt. Det är väldigt lätt att man blir så van vid sin höga levnadsstandard att man inte vågar stå upp för det som är rätt mot sina arbetsgivare exempelvis, av rädsla för att inte kunna betala av på sin bil eller betala sin dyra hyra. En traditionalist kan, och bör, ha ekonomisk autonomi, men den rätta inställningen till detta måste också ständigt hållas vid liv. Personligen ser jag det som en viktig erfarenhet att ha prövat att leva mycket knapert, men det är just en erfarenhet, alltså något man gör en gång och sedan helst inte mer. Man ser världen med helt nya ögon när man saknar inkomster under några månader.
Mycket viktigt är även att ha en distanserad inställning till konsumtionssamhället. Det finns en stor risk att bli löneslav, men risken att bli konsumtionsslav är ännu större då det trots allt är roligare att konsumera än att löneslava. Även här gäller den sufiska inställningen. Man behöver inte klä sig som en luffare för att visa att man ”vänder konsumtionssamhället ryggen”, det är bara kontraproduktivt och tyder på en mental besatthet. Men man får heller inte börja ägna hela sin lediga tid till att titta på dokusåpor.
Det går att fortsätta, med allt från sociala relationer (där man bör ha ett fåtal nära vänner (”blodsbröder” ur ett indoariskt perspektiv) och ett större antal bekanter, som man kan klara sig utan) till fritidsaktiviteter (där man bör vistas mycket i naturen och skaffa sig disciplin över sin kropp, men även kunna föra sig i sociala sammanhang, mitt i Kali-Yugan) men förhoppningsvis är grunddragen klara i min syn på det hela.
Om skribenten: Joakim Andersen
