Det har på senare tid, kanske främst på grund av inflytande från Traditionalismen, inom vissa kretsar blivit vanligare att tala om begreppet andlig ras* och inte enbart om den fysiska rasen, den vi kan urskilja från utsidan. Det är ett mycket välkommet inslag, enligt min mening.
De jag här väljer att benämna som rasmaterialister har allt för länge haft tolkningsföreträde med sin ensidiga syn på rasbegreppet och därav faktiskt bidragit till en degenerering av vilken typ av människor som sökt sig till den så kallade ”nationella rörelsen”. De hävdar sin ras överlägsenhet men kan ej själva leva upp till detta. Då är det endast tomma ord, sagda av typiska undermänniskor. Om det enda kriteriet som krävs för att få bli en del av den kämpande gemenskapen är något så ytligt som en ”vit” hudfärg eller en helsvensk släkt infinner sig ofrånkomligen en bekvämlighet och passivitet inför livet. Man tycker sig inte behöva några enastående bedrifter och krävs inte på några storartade prestationer. ”- Jag är ju iallafall vit”, låter det. Man önskar bara leva på sina påstådda förfäders bedrifter och uppvisar noll förmåga gällande att bidra med något själv.
Detta är ett synsätt rakt igenom motsatt till all form av elitism!
Sådan ”vit nationalism” kommer för alltid att vara tyngd av simpel agitation, kortsiktiga lösningar och allehanda proletärfasoner. Man ser tillvaron på ett ack så ytligt plan och missar alla djupare sammanhang. Att bli upprörd över detta faktum är ett tydligt tecken på en insikt om sina egna tillkortakommanden. Men istället för att göra något åt det så harvar man på med samma utnötta haranger och försöker med all kraft att distansera sig ifrån de som eftersöker en mer mångbottnad syn på Saken.
En högre människotyp måste vinnas och formas. Rasmaterialismen erbjuder ingen fullständig väg till detta och den inriktningen kommer heller aldrig rendera någon form av inflytande, åtminstone inget bestående. Denna utveckling måste ske inom oss, skapas och växa inifrån av personlig kraft, utan utstuderad yttre påverkan.
Andlig ras – fundament eller komplement?
Som Traditionalist kan man aldrig låta någon form av materialism ta överhanden, det vore ett förräderi gentemot de uråldriga andliga principer som bör vara vägledande i ens livssyn. Den strikt biologiska rasismen är materialistisk och kan därför inte vara något man ensidigt utgår ifrån.
Andlig ras bör alltid vara ett fundament för de högre kasterna. Inom de lägre kasterna är detta inte nödvändigt, det borde dock givetvis uppmuntras och ses som något eftersträvansvärt. De lägre kasterna kan i större utsträckning tillämpa en biologisk rasism. Det minsta det andliga rasperspektivet kan vara är att fungera som ett komplement. Negligeras det helt så är man minst sagt fel ute och bör inte tillerkännas någon sympati, av tidigare nämnda anledningar.
Märk väl att min avsikt inte är att förringa det etniska perspektivet. En balans mellan de olika rasbegreppen måste uppnås och det är min övertygelse att resultatet av denna antagligen i mycket stor mån kommer att bli etnisk homogenitet.
Liberalisering?
Är det liberalisering att tala om andlig ras? Snarare tvärtom. Att erkänna och verka för den andliga delen av rasbegreppet är en rakt igenom antiegalitär hållning och tänk efter nu: Vad är egentligen mest radikalt och omstörtande blott ett raskrig eller en total andlig pånyttfödelse?
Att börja sätta vikt vid den andliga rasen är inte bara ett steg i rätt riktning. Det är en förutsättning.
* I denna text nyttjas begreppet andlig ras för att beteckna en högre människotyp, en mer kännande och upplevande människa, både på ett fysiskt och metafysiskt plan. Begreppet får här av praktiska skäl sägas innefatta både race of spirit och race of soul.
Om skribenten: Michael Nordlind
