Under flera månader har en intet ont anande allmänhet kunnat läsa krönikor av undertecknad som ett återkommande inslag i den ypperliga tidningen Folkets Nyheter. Då det nu gått ett tag sedan den publicerades, så kommer dagens blogginlägg att vara den första krönikan från Folkets Nyheter, ett försök att sammanfatta den traditionella historiesynen hos våra förfäder och att jämföra den med dagens motsvarighet.
Det kan alltid bli bättre
Vår tidsera är på många sätt en historisk avvikelse, och det är ingen tillfällighet. Ett av skälen till att det blivit såhär är den liberala historiesynen. Liberalernas syn på historien går i korthet ut på att ju längre tillbaka i tiden man går, desto sämre var allting. Människor styrdes av vidskepelse, religiösa dumheter, tyranner och ovanor, och de levde dessutom fattiga och eländiga liv. Vad liberalerna egentligen gör är att de idiotförklarar våra förfäder, men det är ingen nyhet och därför heller inget att ägna många ord åt.
Den liberala historiesynen bygger på den kristna, men har samtidigt förändrat den till oigenkännlighet. Enligt den kristna synen så har historien en början, en handling, en slutstrid och ett lyckligt slut. Det finns även en mening i historien, nämligen kampen mellan det goda och det onda. Detta brukar kallas en linjär historiesyn, eftersom den likt en linje har en början, en utveckling och ett slut. Vi europeer har varit kristna så länge att den linjära historiesynen genomsyrar det mesta av vår kultur, man kan till exempel jämföra traditionellt europeisk melodiös musik, som har början, handling och slut, med den rent rytmiska hiphopen som egentligen bara står och stampar på samma ställe.
Liberalismens historiesyn uppstod efter de naturvetenskapliga framstegen på och runt 1600-talet. Man var övertygade om att vetenskapliga synsätt skulle kunna förbättra samhället på samma sätt som de hade förbättrat naturvetenskapen. Om man bara gjorde sig av med all gammal vidskeplig och religiös bråte, skulle man med vetenskapliga metoder kunna skapa ett nytt och bättre samhälle. Det var därför liberalerna förklarade krig mot hela det traditionella Europa, ett krig som på sikt skulle komma att föras mot kungarna, kyrkorna, traditionerna, kärnfamiljen, kulturen, nationen, och så vidare. Detta krig kom inte sällan att föras rent fysiskt mot dem som stod för det gamla Europa, dem som stod i vägen för den bättre nya liberala världen, oavsett om de sedan var bönder eller adel. Franska revolutionen var det första större slaget mot dem, Ryska revolutionen var ett av de blodigaste. Vid det laget hade liberalismen gett upphov till sitt yngre och mer otåliga syskon, socialismen. Dessa båda kan ibland kivas som alla syskon, men de delar samma "vetenskapliga" syn på samhället, samma förakt för det gamla Europa och samma syn på historien.
Trots sin negativa syn på kristendomen kunde liberalismen, och ännu mer socialismen, nämligen inte låta bli att överta en del av dess världsbild. Det är därför man övertog den linjära historiesynen, med den skillnaden att man var historieoptimister och trodde att historiens "handling" var att liberalism och vetenskap oundvikligen skulle komma att krossa resterna av det gamla, resterna av vidskepelse och andra dumheter. Ibland övertog man också den kristna tanken att historien har ett lyckligt slut, detta kom hos socialisterna att få namnet det klasslösa samhället och hos liberalerna har man ibland talat om "historiens slut".
Det är den här optimismen som gör att liberalerna utan att oroa sig kan föra en invandringspolitik som för andra människor framstår som dyr på kort sikt och vansinnig på längre sikt. Det finns inte många tänkare som historiskt har trott att ett mångkulturellt samhälle skulle vara särskilt livskraftigt, man kan hitta denna insikt hos så olika tänkare som Niccolo Machiavelli och ibn-Khaldun. Men liberalerna har övertygelsen om det eviga framsteget så djupt i ryggmärgen att de tror sig stå över alla sociala och historiska lagar. Just deras samhälle är unikt, just deras mångkultur kommer att leva för evigt.
Våra fäders historiepessimism
Den liberala historiesynen är helt motsatt våra förfäders. De ansåg att det viktiga i historien var människornas andliga och personliga kvaliteter, om de var ärliga, modiga, generösa, ädla och liknande. Det var alltså inte lika viktigt med deras materiella rikedom som deras inre rikedom, och våra förfäder ansåg att denna oftast blev sämre och sämre med tiden. I början av tiden hade människorna varit väldigt ädla, antingen hade de härstammat från gudarna eller så hade de fått sina lagar och sin religion direkt från dem. Men allteftersom tiden gick, glömde de mer och mer av lagarna och religionen, och styrdes bara av egoism och pengar. De flesta av de indo-europeiska folken, av vilka vi är ett, trodde att det fanns fyra tidsåldrar som blev sämre och sämre. Grekerna döpte dem efter metallerna; Guldåldern, Silveråldern, Bronsåldern och Järnåldern. Om våra nordiska förfäder hade egna namn på dem har det gått förlorat under kristnandet, vi vet däremot att de kallade den sista åldern för Vargatiden.
Men deras inställning var inte bara pessimistisk. Dels ansåg de att den sista åldern skulle avslutas genom en massiv konflikt mellan företrädarna för ordningen (gudarna) och oordningen (jättarna i asatron). Därefter skulle en ny guldålder börja. Detta synsätt kallas det cykliska, eftersom man inte tror att historien har ett "slut", utan ser den som en ständig följd av upp- och nedgång. Dels ansåg de att det alltid var möjligt att återvända till ursprunget, både för individer och kollektiv (ungefär det som Nietzsche kallade för den eviga återkomsten). Ett exempel på det är heroernas, hjältarnas, period i den grekiska historieskrivningen, ett annat exempel är att de trodde att man genom att förädla vissa sidor hos sig själv kunde "bli ett" med en viss gud (ungefär som när den egyptiske farao Ramses fiender utropade på slagfältet: ”Detta är ingen vanlig dödlig; detta är Sathku, krigsguden, han är Baal"). Det var ofta detta våra förfäder avsåg när de sade att olika gudar föddes som människor, och alltså inte fullt lika vidskepligt som det kan verka.
I vilket fall som helst påminner deras historiesyn oss om att det är inte bara materiella framsteg som betyder något, det är även viktigt ifall människorna blir falska, fega och småsinta, och om de känner mening och gemenskap i sina liv. Och när det gäller att skapa lyckliga och meningsfulla samhällen, vars medlemmar har hög moral, harmoniska familjer och levande lokalsamhällen, så är det mycket tveksamt om liberalerna presterat bättre än våra förfäder. Deras historiesyn påminner oss också om att oavsett hur mörkt det ser ut, så finns alltid möjligheten till en återgång till ursprunget, oavsett om det bara är i vårat eget liv, eller gäller en större grupp.
Om skribenten: Joakim Andersen
