Till en början såg det ofarligt ut. De mörkgröna bladen formade sig till en allt tätare krage runt den gamla ekens rötter och gav trädet en egen, lite speciell karaktär. För mig och de andra barnen var det världens bästa klätterträd och vi byggde stegar och kojor i det. Med tiden följde murgrönan efter och täckte allt mer av stammen och de nedre grenarna, men ännu var det ingen som anade oråd. Dock fick vi sluta klättra i shorts och kortärmat bland de slingrande revorna, eftersom man kunde få utslag av dem.
En sommar kom en trädgårdsmästare från London på besök. Nu hade murgrönan växt sig så stor att den täckte större delen av trädet och någon frågade honom vad han trodde om det hela.
– Jag har sett många gamla träd kvävas så här, svarade han lakoniskt. Till slut får de inte tillräckligt med ljus till sin fotosyntes. Nu vet ni det.
Ryktet spreds, men de flesta på orten ignorerade honom och menade att han inte var expert på området. Vi barn visste inte vad vi skulle tro. Trädet såg ju ut att må bra och vi fortsatte att leka där tills vi blev för gamla för sådant.
***
Många år senare återvände jag till min barndoms nejder, ivrig att återse det magnifika klätterträdet. Jag parkerade vid den gamla kyrkan och gick över fälten. Stigen var utsuddad av åren, men jag kände vägen ändå, så många gånger som jag gått den tidigare. Men där eken tidigare stått i ensamt majestät och stolt sträckt sina grenar mot skyn fanns nu bara en ihålig stam kvar, ett livlöst monument över en svunnen tid. Av murgrönan syntes inte mycket. Kanske hade den bara flyttat längre bort. Törnesnår och låga buskar höll på att ta över området.
Desillusionerad åt jag min medhavda matsäck. Senare frågade jag en äldre kvinna som hyrde ut rum vad som hänt. Hon kunde berätta att det gått ganska fort på slutet. Bladen hade vissnat, grenar föll av och i en storm knäcktes hela den då redan halvdöda stammen mitt av. Och den som stått emot århundraden av orkaner!
– Var leker barnen? frågade jag efter en stunds tystnad.
– Ingenstans, svarade hon och tittade tomt ut genom fönstret. De sitter väl inomhus framför någon skärm. Förresten är de inte så många numera.
Dagen därpå var jag på väg till bilen för att köra hem. Himlen hängde gråtung över landskapet. Då kom en ljushyllt grabb fram till mig och frågade nyfiket vad jag hette, var jag bodde och vad jag gjorde i byn. När jag nämnde trädet utbrast han:
– Men kom!
Lite motvilligt följde jag med honom ut på en äng intill. Där, mitt på, stod en tunn liten ungek, knappt högre än gossen själv.
– Fin va?
– Mycket!
Han lyste med hela ansiktet, i triumf.
– Kan du lova mig en sak? frågade jag och såg honom ögonen.
– Okej, vadå?
– Att du blir ekens väktare, att du vaktar det. Kolla så att ingen hugger ner det. Kan du det, tror du?
– Det kan jag väl.
– Så lovar jag att komma hit ibland och hjälpa dig med det. Om vi är riktigt duktiga så kanske man en vacker dag kan ha det som klätterträd och bygga kojor.
– Ja! Vad kul!
– Fast det dröjer jättelänge. Ekar växer långsamt.
Vi stod där och funderade en liten stund, och en strimma sol bröt fram mellan molnen.
– Förresten, om du ser någon murgröna börja växa nere runt rötterna, ta bort den då, innan den kväver trädet.
– Jag lovar, sa pojken och nickade allvarligt.
Sedan gick vi tillbaka till kyrkan men innan jag skulle köra iväg tittade han upp och frågade:
– Vad ska den heta?
Jag vände mig om och betraktade ungeken. Där stod den, liten men spirande; ensam men frisk. Den hade liv i sig.
– Tillit, svarade jag sedan. Eken ska heta Tillit.
***
Och den står där än idag, allt större och starkare. Gossen är vuxen nu, men han har hållit sitt löfte – och jag har hållit mitt.
// H.L
Om skribenten: Henrik Lind
