Nej, återvandringen är ingen utopi. Ingen skyltpolitik. Ingen PR-ploj från det bedrägliga SD. Den kan genomföras. Och nu finns ett exempel att se på film, från Förenta staterna.

Donald Trump lovade republiken att han skulle ta itu med de föregående globalistiska regimernas fantasipräglade gränslöshet.

Det vill synas som om han nu gör en ansats att hålla löfte.

Olagligt ankomna och brottslingar skulle skickas hem. Det var löftet. Nu har deporteringen av sådana element börjat.

Ett flygplan har just lyft från en aerodrom i Förenta staterna. Eller var det två? Ett par hundra övertatuerade busar och dårar fanns ombord. En filmupptagning visar planens ankomst i El Salvador. Den salvadoranska mottagningskommittén är rätt överväldigande. Ganska skrämmande. Men anblicken av de fjättrade busarna kan möjligen också kännas som en upprättelse för svenskar och andra som har lidit svårt under mångkulturen sedan riksdagsbeslutet 1975. Som en tröst för oss som är frustrerade över att Tidö, trots löfte om motsatsen, har fortsatt Carl Bildts och Fredrik Reinfeldts gränslösa införande av anonyma människomassor i landet.

De utflugna busarna tillhör en venezolansk liga, uppges det. Men resan går inte till Venezuela utan till El Salvador. Varför det? Ja, det är det som är det fina i kråksången. Trumps deportering är ingen ensidig historia. Mottagaren är fullt införstådd. Det föreligger ett avtal. När president Bukele fick klart för sig att deporteringar skulle kunna komma att äga rum, hade han sin egen ståndpunkt färdig. ”Ta hit packet bara. Vi vet hur vi ska handskas med det.”. Och Bukele har full trovärdighet. Under hans ledning har styret i El Salvador tagit itu med sin egen ligabrottslighet, med kraft och metod. Skulle Bukele ta emot urspårade araber från Sverige? Det är mera osäkert. Man kan inte räkna med det. President Bukele är av arabisk härkomst. Är han kristen? I så fall ordnar det sig. Kulturen är ”tjockare än vatten”.

Nej. Fullt så martialiskt och teatraliskt blir det inte när AfS sätter igång återvandringen i Sverige. Vi är ju inte amerikaner. Det ligger inte för oss att prunka och filma på det här sättet. Och det behövs inte heller. Det är beslutet och disciplinen det kommer an på. Och dem har vi i lika hög grad som amerikanerna, egentligen. Mer. Vi är ju nation. De är inte det. Det är därför de alltid måste blåsa upp sig och överdriva allting så.

Om skribenten: Mats Loman

Mats Loman är humanist. Det är hans yrkesidentitet. Han kan skaplig franska och tyska. Loman lyckades aldrig att ta sig samman och skriva uppsats och ta examen och så där. Alls. Men han hävdar att det misslyckandet huvudsakligen är andras fel, inte hans eget. Loman är i praktiken autodidakt. En som först helt nyligen lärt sig att utföra ett riktigt arbete. Och knappt det, egentligen. Loman föddes i Norrköping 1969. Föräldrarna var 20- och 30-talister. Loman fann skolan i stort sett gräslig. Han har som vuxen tjänstgjort på flera skolor, dem han själv i någon mån har bidragit till att göra ännu gräsligare, för andra. Loman har antipati mot 40-talister. Han gillar inte liberaler heller; av ungefär samma skäl. Loman är kristen, så gott han förmår. En kristen ska som bekant älska sina fiender. Loman övar sig dagligen på det. Han är 40-talisterna vederbörligen tacksam för att de med sådan generositet berett honom tillfälle att underkasta sig den övningen. Loman är en ivrig anhängare till den patriarkaliska samhällsordningen. Han är lyckligt gift med en kvinna som är honom mycket överlägsen på många sätt - och som stundom är jävlig nog att utnyttja detta mot honom.