Bjärnum har ingen pli på sin ungdom längre.
Glinen fyller 16 och tror att de kan köra. De tror att de har i trafiken att göra, utan målsmans tillsyn, för det har deras mammor sagt till dem att de har. ”Du kan göra vad du vill, pojken. Du kan bli vaaaad du vill. Låt inte patriarkatet sätta dig gränser! Ingen ska lägga sig i vad du gör. Nej, inte din pappa heller…”. Nej, och så blir kyrkgrindar och träd och andra hårda saker som sticker upp i landskapet och kommer i vägen det som till sist sätter gränserna istället.
Slynglarna kör. De kör och kör. Och vart kör de? Jo, de kör nästan alltid till någon vrå någonstans där de tror att de kan gömma sig. Och där, där ägnar de sig åt tidsspillan och en nedskräpning som väcker häpnad för sin art och omfattning.
Den som dristar sig att säga ifrån får i regel veta att han kan dra åt helvete. Och det är inte hela saken. Efter det i regel pinsamt larviga grälet med okända vuxna som glinen egentligen borde ha lärt sig att tilltala med ”herr” och lyft på mössan för – kepsen, menar jag – ja, då sätter de sig i bilen och kör till UF-firman ”Bullerakuten”. Eller dylikt. Och på Bullerakuten monteras det in en kanon i ”traktorn”. En ljudkanon. En kanon så kraftig att den överträffar de ljudkanoner som vårt amerikanska herrefolk använde mot araberna nere i Irak på sin tid – för att skrämma, pina och döda dem. Med ljudkanonen i sina bilar kör slynglarna sedan tillbaka till sina fiender bland de vuxna för att hämnas. Och inte en gång. Många gånger. Gärna på natten. Gärna mitt i veckan.
Föräldrarna? Du skojar! Föräldrarna har förstås köpt de här ”traktorerna” till sina yngel för att slippa ha dem hemma, liggande i soffan framför teven, med mobilen upptryckt i ansiktet. Så som de här ynglen numera alltid gör. Föräldrarna har förstås inget obehag av att ynglen spelar ”techno” på sina ljudbomber i ”traktorn”. Tvärtom. Står ynglen och ”spelar” skiten framför mitt hus klockan två på natten mellan onsdag och torsdag, ja då är de ju inte hemma och stör, vet du. Eller hur? I alla fall inte då.
Polis? Du lever visst inte i den verkliga världen, tror jag. Det finns inga poliser i Sverige längre. Ja, det finns en myndighet. Det finns en väldig massa platshållare som kostar skattebetalarna oerhörda mängder pengar att avlöna och… hålla med bil och sysselsättning. Men det finns inga poliser. De tjuriga hästflickor som bemannar den här myndigheten numera är inga poliser. De vill inte bli det heller. Det de vill, det är att du ska sluta ringa och störa dem med dina larviga klagomål hela tiden. Helst igår. ”Vi har inga bilar där borta där du bor… Sluta nu. Annars anmäler jag dig.”
Bjärnum är förstås inte ensamt om den här utvecklingen. Förlåt. Urartningen.
Det är fråga om ett nationellt fenomen. En nationell hemsökelse. Överallt i Sverige pågår det här förfallet i myndigheter, byar och familjer. Det är fråga om en allmän, hela landet omfattande förvildning och nedbusning. Sverige dekonstrueras och upplöses.
Och ni ska inte inbilla er att det är tillfälligheter det är fråga om. Det är inga tillfälligheter, det här. Inga missöden. Inga olyckor. Inget fall mellan stolarna. Det här är uppgjort. Det är beslutat och genomfört. Någon vill köra Sverige i botten. Troligtvis i avsikt att göra om Sverige till ett nytt Ukraina. Ett genomkorrupt och ilsket kaos, fullt med sömnstörda galningar, färdigt för ett idiotiskt krig, courtesy of the United States, som inte går att vinna.
Om skribenten: Mats Loman
