För en tid sedan hade jag nöjet att vara konferencier för ett möte som Motpol höll i Stockholm. Tre föreläsare var inbjudna och dessa presenterades alltså av undertecknad. Dagarna innan mötet hade jag funderat en del på begreppet idol. Ursprungligen kommer ordet från grekiskans eidolon, dvs. bild, och innebar gudabilder eller föremål som dyrkades som gudomligheter. Min tolkning, som antagligen kan ses som ett resultat av uppväxten i ett senmodernt, sekulariserat samhälle, är mindre dramatisk. Förebild skulle jag föredra att använda framför idol. Och de föreläsare som talade på Motpolmötet är just det för mig mig. Förebilder. Människor som visar mod, integritet, kunskap och vilja- trots att de råkar ha en diametralt motsatt åsikt än många andra.
De förebilder som många av dagens unga har, och för den del rätt många i andra ålderskategorier, är långt från gudomliga. De faller inte heller inom ramen för definitionen förebild någon att se upp till.
Jag har tidigare tagit upp exempel från aktuell media och gör så även denna gång: under hösten och vintern visas programmet Idol på TV4. Programmet- en musiktävling- består, som ni säkert vet, av ett par olika delmoment. Först en gallring av det stora antalet omdömeslösa sökande, sedan en putsning av de utvalda kandidaterna och till sist korandet av en vinnare. Programmets jury anser därmed att de korat ett musikaliskt geni- en idol.
Så är naturligtvis inte fallet.
Utöver den inledande delen, där en inhuman verbal nedbrytning av de (o)förmågor som hoppas bli idoler, genomförts så ställer juryn en rad krav som inte kan hänföras till deltagarnas eventuella musikaliska kvalitéer: påvisat scenspråk, val av låt, publikkontakt. Jo, det är ju så att dessa ”idoler” inte sjunger något som de själva skapat, de sjunger andras låtar. Man kan säga att det är en direktsänd kareokeföreställning varje fredag, där kandidaterna lämnat sin integritet bakom sig för att bli klädda, tillrättavisade och förnedrade av fri vilja. I stort något man skulle kunna göra med en hamster eller marsvin, om man var envis nog att fostra dessa länge nog.
Visst finns det fullt med dårar i världen och tydligen vill många av dessa vara med i TV. Men det är oroväckande när vi ser hur många människor det är som verkligen uppskattar dessa ”idoler”. I sin brist på integretet och identitet, påklädda modevärldens senaste plagg, med håret stylat ska ”idolerna” representera någon att se upp till. Har de gjort behjärtansvärda insatser i samhället? Har de visat med engagemang och intellekt att de har både hjärta och hjärna för alturistiska mål? Nej, inget av detta. De har lånat ut sin kropp och röst till musikindustrin.
Naturligtvis är det inte bara i programmet Idol som ”idolerna” koras i media. De återfinns i andra andefattiga produktioner som Big Brother, Robinson, Färjan, Ensam mamma söker, Farmen osv.
Låt oss tänka efter: hur många offentliga personer, som klassas som kändisar idag, har gjort något konstruktivt och påtagligt för att uppmärksammas och hyllas som förebilder? Du kommer inte på många va? Det beror på att de människor vi ser i tv-rutan är kända för att de är kändisar. De kan inget och de är inget, mer än destruktiva schabloner som smetar av sin brist på integritet och mänsklig värdighet som ett klister på unga människors förhållningssätt och drömmar.
Om skribenten: Marcus Larsson
