Det ödesdigraste arvet efter andra världskriget är kanske den amerikaniserade och disneyfierade historieskrivningen, eller mer specifikt konfliktbeskrivningen, där man tvunget och gärna på det mest ytliga och artificiella sätt måste dela in kontrahenterna i goda och onda. (Det bör för hederlighets skulle tilläggas att giftet i detta äpple inte kommer från den ofta överdrivet och orättvis förkättrade Disney själv, utan är inneboende i politiken och den politiska maktkampen som sådan, i synnerhet när den använder sig av och organiserar sig längs ideologiska eller religiösa skiljelinjer, d.v.s. när den rationaliserar känslor och fördomar och använder sig av idéer som inte är grundade i erfarenheten, och i alldeles särskilt hög grad när dessa skiljelinjer går inom ett och samma land, ett folk, en kultur, d.v.s. när vi har att göra med en slags inbördesstrid mellan parter som i grund och botten har åtskilligt gemensamt eller borde ha det. Då krävs det fler och grövre medel för att konstruera motsatser och konflikter. I vårt eget allt motsägelsefullare och oklarare politiska system, som vi för enkelhets skull kan fortsätta kalla demokrati, anrikas detta gift när systemet under ivrigt och inte sällan aggressivt moraliserande över ”felaktiga” åsikter och beteendemönster avlägsnar sig allt längre från sitt ursprungliga raison d’être: folkets, d.v.s. Jedermanns, frihet och självbestämmande, dit rimligtvis måste höra sådana saker som rätten att hysa fel åsikter och att ha ett hälsovådligt privatliv.) [Här och på några andra lämpliga ställen hade jag ursprungligen tänkt infoga läsvänliga radbrytningar. Men så säger du till mig att låta bli! Och du har rätt, naturligtvis har du det, det stör rytmen och det försvagar humorn och humöret hos texten. Så jag ändrar mig. Jag tar tillbaka. Ständigt beredd att följa ett gott råd. Så käre läsare, eller presumtive sådan, min like, min broder, hycklare eller ej, eller presumtive allt detta och ytterligare annat, luta dig nu bara lugnt tillbaka och låt texten läsa sig själv! Och är den oläsbar, så mycket bättre! Du har då återvunnit din barndoms själsliga oskuld, när det bara fanns ett enda språk: tungans och andningens. Och det gick sina egna vägar. Och det fanns sig själv. Och det hade glädje i sig själv. Och det var grönt och det var liv och det var kropp. Och överallt där det gick fram gav det namn åt de saker det fick syn på – och sakerna sträckte på sig och blev skarpare i konturerna och gjorde hela färgspektrumet till sitt. Vindens sus blev djupare och fick en vemodig ton. Höstens ljus glittrade ännu intensivare i de mångfärgade trädkronorna. Och flockarna av de anonyma svarta fåglarna blev till råkor och kajor som var på väg någonstans och som skulle komma tillbaka. Nej, skapelsen avslutades inte på den sjunde dagen. Den tog bara en paus och fortsatte sedan med förnyad kraft. I begynnelsen var inte ordet. I begynnelsen var barnet. I begynnelsen var ordkonstnären – och när han väl en gång hade börjat med sitt trolleri kunde han inte sluta. Ty ett mirakel är det ju att luft och ljud, detta det lättaste och flyktigaste av allt, kan förena sig med sina motsatser, att det kan ta liv av detta för att därefter ge nytt liv tillbaka, att det kan uppfylla ögat och uppfyllas av det och bli ett och odelat – bli ord och sak, kropp och själ. Då i begynnelsen när språket ännu inte hade frigjort sig från världen. Då när lögnen ännu inte fanns. Ty att ljuga är att skilja kropp och själ åt. Att ljuga är att dö en smula.] Hur är det möjligt att förstå en konflikt, dess orsaker och utvecklingsgång, med denna fiktionspräglade utgångspunkt, där allting antingen är svart eller vitt (och där vitt är det nya svarta)? Vilka för framtiden viktiga eller rentav nödvändiga erfarenheter går att göra när man behärskas av denna fantasymässiga mentalitet? För att vara välvilliga kan vi säga att vi här har att göra med en handlingsmotiverande och handlingsstyrande heroisk historieskrivning, en historieskrivning i de aktiva och skapande krafternas tjänst. Men hur naiv och tramsig är den då inte! Och vad om denna orimligt förenklande historieskrivning gör dessa i sig positiva och nödvändiga livskrafter blinda och förvirrade istället för starka och beslutsamma? Mindre välvilligt kan vi hävda att vi har att göra med en historieskrivning i segrarnas och makthavarnas tjänst, en historieskrivning som ägnar sig utmärkt för moraliserade repression av oliktänkande/olikhandlande och som kan användas för att rättfärdiga nästan vilka polisiära och militära åtgärder som helst – och som p.g.a. av moralens och rättfärdighetens inneboende logik (god trumfas av godare och godare av godast) därför också kommer att utvecklas i denna riktning, d.v.s. mot en allt större empatilöshet och hänsynslöshet i det godas tjänst. Eller m.a.o. de egna intressenas – ty varje form av moralisk eller ideologisk extremism, renlärighet, puritanism, asketism, är ett fördolt uttryck för egenintresset. Mot det onda är plötsligt vad som helst tillåtet. (Terrorbombningar med förintande eldstormar till följd och nukleära angrepp mot civila mål, vilka avsiktligt skonats i syfte att senare kunna utplånas – som hämnd, avskräckning eller för att statuera exempel. Men i så fall ett exempel på vad? På exemplets makt? Om termen krigsbrott ska tas på allvar, d.v.s. fattas som en objektiv kategori, går den inte att undvika i fall som dessa.) Alltid och överallt är ”nazisterna” onda, onda alltigenom och utan undantag, en föreställning som blir desto farligare när nazister identifieras med tyskar (ukrainska nynazister är däremot lika oskyldiga som köksheilerskan (Küchenheilerin, för att använda den etablerade vetenskapliga terminologin) Karkainen – förmodligen enligt den almqvistska tautologiska modellen att endast Tyskland tyska nazister har), och alltid och överallt är de som bekämpar nazisterna goda, goda alltigenom vad de än gör. På den ena sidan offer, och offer enbart, på den andra förövare, och förövare enbart. Till och med ett barn vet bättre! (Varför säger du till och med? Om det är någon som vet så är det väl skolgårdens vassa psykologer. Därtill av överlevnadsinstinkt tvingade.) Men har man inte upphävt innebörden i kategorierna gott och ont när man tillämpar dem på detta lättsinniga och grovhyvlade sätt? Har man inte i själva verket lämnat gott och ont bakom sig och gått över till nihilismens eller den moraliska relativismens allt tillåtande sida? (Precis som blondiner har nihilister roligare – fast bara så länge de utgör en liten minoritet.) Vore demoniseringen av serberna under balkankriserna/balkankrigen möjlig utan denna disneyfikation av krig och konflikter? (Ett öde som dessutom drabbade dem som vågade störa den moraliska mobiliseringen – avtrubbningen – med att påpeka att även serberna ju är människor och att krigsoffer faktiskt fanns på båda sidorna, vilket exemplet med Peter Handkes Eine winterliche Reise visar. Jag har utan framgång försökt hitta något förgripligt eller inhumant hos denna text. Är det förgripligt att redovisa några personliga iakttagelser som antyder att media arbetar utifrån en förutbestämd eller åtminstone konformistisk mall och inte verkar vilja se konfliktens många skilda sidor eller bedöma den utifrån sina historiska förutsättningar? Nej, problemet är väl att Handke är en känd och – åtminstone fram till punkten för publiceringen av de vintriga reflektionerna – respekterad författare som läsarna, de läsare som räknas, d.v.s. den egna humanistiskt bildade kretsens, initialt tar på allvar och lyssnar till. Hans text har, av de mer konstruktiva kritiker som faktiskt verkar ha läst den, beskyllts för att vara impressionistisk och subjektiv. (Handke för i början av texten en ironisk metadiskussion om några ”nya franska filosofer” som ägnar sig åt filmkritik utan att ha sett den film – Kusturicas Underground – de kritiserar. Handke vet nämligen att hans egen text kommer att kritiseras på liknande premisser.) Det ligger någonting i detta, men det är samtidigt som att beskylla honom för att inte ha skrivit ett encyklopediskt historievetenskaplig arbete i n antal band istället för en journalistiskt sett i och för sig jämförelsevis lång men i förhållande till ämnets komplexitetsgrad likväl kort text. Vad han gör och vad han faktiskt lyckas med i sin skildring av den en dryg vecka långa resan genom ett snöigt Serbien från Belgrad fram till floden Drina vid Bosniens gräns (han framhäver med litterära medel hur de aldrig passerar gränsen till Bosnien, inte får tillåtelse att göra detta, kanske heller inte vill, genom att jämförelsevis utförligt skildra hur han står kvar på den isiga stranden och blickar ut över floden bort mot den bosniska sidan; på detta sätt säger han indirekt att han själv inte har sett vad som utspelat sig inne i Bosnien och ger känslomässigt eftertryck både åt detta faktum att han inte är ett ögonvittne och åt allvaret i det han inte är ett ögonvittne till) är att göra läsaren medveten om medias bild som bild och få denne att reflektera över hur den verklighet kan se ut som döljs eller förvrängs av dessa bilder. God journalistik, sådan finns, öppnar för reflektion och perspektiv. Som sagt, problemet ligger i att Handke är någon som kan göra sin stämma hörd i samma medier som dikterar vår världsbild och som försöker styra våra tankar och reaktioner. En sådan röst måste neutraliseras (beskyllas för att ”stå på serbernas sida”, för att ”förminska krigsbrott” o.s.v.) för att läsarna inte ska bli förvirrade och få för sig att tillvaron är komplex, d.v.s. att den inte är sammanfaller med medias bild av den. Till varje pris? Så här snart 25 år efteråt är vi nästan beredda att svara ja på den frågan. Menigheten ska lyssna andäktigt till överhetens uttolkningar av den heliga samtidstexten och säga sitt ja och amen. Varje annan reaktion är ett hot mot (du vet det redan!) – demokratin. Den samtida överhetens akilleshäl är att den är tvungen att upprätthålla illusionen att dess makt och maktvilja är ett uttryck för demokrati. Ingen maktvilja har någonsin varit ett uttryck för demokrati. Tanken är befängd. Men här och nu skulle det alltså vara annorlunda – enligt de som har makten och deras associerade. Demokrati handlar om att i konstitutionella former kanalisera maktviljor så att ingen växer sig för stark och dominerande. Det är en utmärkt tanke – i en värld där det råder fred och ett någorlunda jämnt fördelat välstånd. Konflikter, öppna och verbala, är alltså ett hälsotecken i en demokrati, ja mera än så: de är en förutsättning för demokratins fortbestånd. Därför är yttrandefriheten, den verkliga obegränsade yttrandefriheten, den som av och till är ful, fräck och oförskämd, snuskig, motbjudande och kränkande för ett anständigt och kultiverat sinne, viktigare än allting annat. ”Hate speech” är ”freedom speech” – och om är du beredd av avstå från det senare för att slippa det förra får du ”fake speech” och ”repression speech” istället. Tro mig: fult språk är bättre än tomt. Men ska vi då tala så: fult och fräckt? Nej, vi ska tvärtom vara hövliga och högsinnade. Poängen är att vi måste ha frihet att välja mellan det högre och det lägre, för annars är det högre inte längre något mänskligt högre. Den duktiga brysselflickans dröm om tystnad och ordning i klassen är således en dröm om ett annat politiskt system. Sådana drömmar får man ju ha, men man måste vara ärlig och kalla dem för vad de är.) Vore demoniseringen av Ryssland och ryssarna nu under Ukrainakriget möjlig utan denna fiktion? (”Ukrainakriget är ett enkelt och billigt sätt att döda ryssar på”, ”Ukrainakriget är ett utmärkt sätt att försvaga Ryssland ekonomiskt på” – dessa häpnadsväckande uttalanden (man kan ju faktiskt hålla sina kalkyler för sig själv!) säger något om vikten av att befria sig från all tyngande empati för att kunna handla desto hämningslösare. Men ukrainarna som dör då? frågar någon. Man måste knäcka ägg… Men måste man verkligen laga omelett på människor?) Cynikern skulle hävda att detta svart-vita sätt att analysera konflikter och skriva historia på finns och frodas just p.g.a. den politik det möjliggör. Vi misstänker att cynikern har rätt, ja, vi är i själva verket övertygade om det. Ty till cynikerns övertygelser hör att han, även om han vet att dumbommarna är legio och kan se hur de enögda leder de blinda i långa ivriga led, är medveten om han inte ensam om sin cynism. Det finns andra som han. Andra som, till skillnad från vår fridsamme läsande och skrivande cyniker, har makt – stor makt och ödesdiger makt. Ty vad makten själsligt sett gör med de intelligenta och klarsynta är inte att korrumpera dem (på denna punkt var Napoleon begripligt nog insiktsfullare än den mer fridsamme lord Acton) utan att göra dem rationellt mål-medel kalkylerande intill det alltigenom maskinmässiga nyttotänkandets känslolöshet. De som korrumperas av makten är de mindre begåvade och insiktsfulla politiska aktörerna, de med svagare själsliv och självkänsla och mer begränsad självkännedom, och det är som regel de genuina ledarbegåvningarna som korrumperar dem i syfte att göra dem förutsägbarare och användbarare. (Lenin och hans nyttiga idioter är ett mönsterbildande exempel.) Således motsatsvis: hos varje makthavare som vi tycker oss se en gnutta passion och oberäknelighet har vi också skäl att se en gnutta hopp. Det yviga och överraskande, det storslagna och patetiska, det stundtals moraliskt tvivelaktiga eller gränsöverskridande är samtidigt det mänskliga, det med ett ord, eller två, naturliga och ofullkomliga. Trumps kritiker ”från höger” borde hålla detta i minnet. Den cyniskt beräknande makthavaren är varken beredd att stå i spetsen för ”vi få, vi lyckliga få, vi bröder alla” eller att stupa vid Termopyle. Det vore ju slutet på hans invecklade intriger och vittsyftande målsättningar! Offret och självuppoffringen överskrider nyttologiken och mål-medel rationaliteten – den är steget ut ur tvånget och determinismen och in i det frihetens och viljans rike där grunden till framtiden läggs. Ty så förhåller det sig verkligen! Ett belägg för det är att tvåtusen år av europeisk historia bygger på ett sådan offer. (Otvivelaktligen betraktades Jesus av sin bigotta eller m.a.o. politiskt korrekta samtid som en minst lika moraliskt tvivelaktig och gränsöverskridande individ som Trump anses vara idag. Härmed inte antydande några likheter i övrigt! Är inte Bergspredikan rentav det första ”populistiska ögonblicket” i historien – den första gång en talare vänder sig inte till en begränsad och utvald publik, en areopag, ett forum, utan till ett spontant församlat folk? Till vem som helst som dras till hans ord. Ty i politikens begynnelse var ordet. Johannes Döparen må vara en föregångare, men Jesus Kristus lyfter onekligen folkpredikan till en i alla bemärkelser högre nivå. Även de som tvivlar på Jesu gudomlighet borde kunna se det revolutionärt nydanande hos såväl hans budskap som hans praktik. Jämte Buddha och Konfucius är han den mest konstruktivt inflytelserika och genialiska politiska personligheten i historien. Jesus människosyn är motsatsen till den svart-vita disneyismen. Skiljelinjen mellan gott och ont går här inte mellan människor utan inom henne. Inom var och en av oss, märk väl, inte bara inom de andra utan inom dig också! Gråskalan och vilken vikt vi lägger vid den är högst väsentlig, men det avgörande är var vi drar gränsen: mellan människor eller inom henne.) Så vad vi talar om här är alltså varken småsaker eller fantasier. Den disneyfierade historieskrivningen är möjligen det enda som idag står mellan den skendemokratiska politiska överklassen (denna grupperings makt vilar på insikten att det i ett demokratiskt samhälle är billigare att äga idéerna och medierna än (de övriga) produktionsmedlen och att man genom att äga det förstnämnda kan kontrollera det sistnämnda – en lika snillrik som praktiskt betydelsefull insikt; fast frågan är om det inte har börjat gå därhän att makthavarna ägs av sina idéer istället för tvärtom, att de är fångna i dem och inte kan ta sig ut? något som i så fall skulle kunna förklara de många underligheter och sammanträffanden som ger näring åt de populära konspirationsteorierna) och en synnerligen välförtjänt undergång. Utan denna fantasi eller myt kommer dessa makthavare att framstå som så grå och obetydliga och meningslösa och tråkiga som de i själva verket är. Som de åldrade och okarismatiska representanterna för en ancien régime som bara har värde för dem själva och som bara de vill behålla. Dessa teknokratiska färgrevolutionärer saknar själva varje tillstymmelse till kulör. De är grå till såväl teori som praktik. De saknar förmågan att väcka och entusiasmera. Och att ingjuta hopp och kraft är en av de viktigaste uppgifterna för en politisk ledare. Den är viktig inte bara för dem som på detta sätt väcks och stärks utan även för den politiske ledaren själv, eftersom ett genuint positivt gensvar från omgivningen är det bästa skyddet mot cynism och korruption. Utan den energi som en positiv och framtidstroende ledare kan väcka går det inte att förena de splittrade och söndrade delarna hos ett folk till en ny helhet och få dem att samverka. Men när en sådan driftig och med genuina mänskliga behov kongenial ledarpersonlighet väl finns (han behöver alls icke var politiker och han behöver alls icke vara en man), och sådana har funnits och kommer att finnas igen, då är förvånansvärt mycket möjligt förvånansvärt snabbt. Det är för att det inte ska blir för mycket för snabbt som vi hellre vill se många sådana magnetiska personligheter samtidigt än bara en enda – hellre hundra it-entreprenörer än en Djingis Khan. Men är inte detta ett litet ”amerikanskt” synsätt, ja, rentav litet disneymässigt i sin optimism och sin tro på goda (men inte onyanserat goda) krafter och på ett av dem frambringat gott (men inte definitivt gott) slut? Må vara, men vad det kommer an på är trots allt vilka mål denna tilltro eller optimism är förbunden med, d.v.s. med vad man vill och tror och vad man är beredd att offra för att uppnå det. Leonidas och hans spartaner skulle inte ha marscherat ut till Thermopyle om inte ära, skyldighet och vilja visat dem ett högre värde än det individuella människolivet. Kung Harry skulle inte ha lagt tid och energi på att hålla ett shakespearskt tal om han hade varit övertygad om att de franska riddarna skulle rida ner hans lilla uttröttade här av engelska bondsöner. (Här står en feodalfransk samhällsordning mot en nordisk och germansk, inom parentes sagt. Och även om man inte kan låta bli att tycka att det var skada på alla de fina riddarna i deras fina rustningar som blev genomborrade av de engelska långbågarnas pilar måste man imponeras och inspireras av hur taktisk blick och disciplinerat brittiskt ”lagspel” kan triumfera mot övermakten.) Och vår egen renässansfurste Elon Musk skulle knappast lägga gigantiska summor pengar på sitt rymdprojekt om han inte drömde om att människan en gång i framtiden ska kunna frigöra sig från sina jordiska begränsningar och söka sig en extraterrestrial lycka. (Västerlandets kultur är beroende av vad amerikanerna kallar ”The Frontier” – en gräns som kan vara såväl yttre som inre, såväl fysisk som metafysisk, men gärna och helst allt detta och ytterligare annat på samma gång. Att som efterkrigstidens politiskt-ekonomiska etablissemang i USA försöka förstå sin omvärld genom att amerikanisera den är knappast att utmana några inre gränser. Dystopier som klimatkrisen är motsatsen till denna faustiska mentalitet. De individer som attraheras av dylika världsuppfattningar representerar en sorts antifaustisk människa, en sorts negativ vilja. Eftersom det negativa inte i sig själv kan fungera som något rättesnöre är det inte förvånande att negativister som Galna Greta så enkelt och oproblematiskt kan slå om från klimataktivism till antisemitism. Är negativismen rentav nyckeln till antisemitismen? Ett folk som tror sig utvalt, som tror sig stå i förbund med Gud, är onekligen ett optimistiskt och livsbejakande folk. Liksom andra människors lycka väcker ressentiment hos den olycklige kan man spekulera i att det är judarnas livsbejakelse och skapelsebejakelse som är det subjektiva incitamentet bakom en inte lika lyckligt utrustad omvärlds antisemitism.) Och om Musks projekt är galenskap så är det en livsbejakande sådan. En nödvändig sådan, faktiskt, så som jordelivet är beskaffat… [Och vad händer nu? Det vet vi inte. Det är förborgat. Den 5:e november är en tröskel och ett vägskäl. Åtskilligt kommer att förbli oklart långt efter detta datum. Det finns de som i tron att de besitter oss andra överlägsna politiska insikter påstår att resultatet saknar betydelse. Att hegemonin gör alla vägar lika grå. Men det är också en form av defaitism. Då föredrar jag den svart-vita approximationen. Den rymmer trots allt en kraft. Jedins återkomst eller ett imperium som slår tillbaka? Men tänk om det segrande imperiet krossas under tyngden av sina egna lögner och sitt eget hat? Det går inte att bygga något varaktigt på en negativ grund. Tänk om mörkret visar sig vara hjältens fader?]
Om skribenten: Jonas Åberg
