Varför är det alltid borgerskapet som kritiseras hårdast och mest onyanserat, från såväl vänster som höger, som gång på gång utmålas som huvudorsaken till missförhållandena i världen? Arbetarklass och bönder (landsbygdsbefolkning) yttrar man sig normalt om med betydligt större försiktighet och sympati och är alltid beredd till ursäkter och förståelse när det behövs, ja, till och med inför den gamla aristokratin lyckas man ofta uppbåda ett visst mått av respekt och erkänsla. Men vid den sociala mellanbrodern eller m.a.o. det sedan medeltiden ekonomiskt drivande och koordinerande borgerskapet tar eftertanken och de balanserade synpunkterna en paus. Man blir osaklig och generaliserande och kommer med beskyllningar av ibland så långtgående karaktär att de förutsätter att borgerskapet har i det närmaste oinskränkt makt över historien. (Men varför har man då inte för länge sedan utnyttjat denna oerhörda makt till ge sina kritiker något nyttigare att göra än att tjafsa och tjata, förslagsvis uppföra pyramider till borgerskapets ära?) I stort sett allt är borgarnas fel – köpmännens, bankirernas, fabrikörernas, entreprenörernas, industrialisternas, kapitalisternas: ojämlikheten, miljöförstöringen, de ekonomiska kriserna, konsumtionskulturen, populärkulturen, klimatet, kriget, freden… (Att borgerskapets mer intellektuella och finkulturella avläggare, professorer, jurister, tidningsmän, författare m.fl., kommer lindrigare undan beror väl på att de numera i stor utsträckning har bytt sida eller låtsas ha gjort det.) Och likväl är det den borgerliga mellanklassen som är motorn i det västerländska samhället, d.v.s. i det samhälle som fött och frambringat dessa högljudda och entoniga antikapitalister. Det är borgerskapet som är förutsättningen för det mesta och det bästa i västvärlden, ekonomiskt, kulturellt, tekniskt, vetenskapligt, politiskt. (Utan borgerskapet kommer 99% av dagens nyttigheter och bekvämligheter att åter vara förbehållna 1% av befolkningen. Vilket lustigt nog är precis vad de ”globalistiska hållbarhetsivrarnas” eftersträvar. Och du kan vara tämligen säker på att varken du eller de dina kommer att tillhöra den %:en! Ett enkelt jägar-samlarliv i harmoni med naturen är förvisso inte fel, tvärtom, men för att det ska fungera måste 99,9% av jordens befolkning försvinna. Det finns inget harmoniskt sätt att uppnå det harmoniska tillståndet på.) Sina fel till trots (vilka då? – de är för försiktiga, för sparsamma, för nyttorienterade, för materialistiska, för realistiska, för oidealistiska, för omilitäriska – de krossar inte sina fiender som andra samhällsklasser när de får chansen, ty de är alltför beroende av dem och vill hellre använda sig av dem än slå sönder dem; och detta är faktiskt en form av humanism och kanske den enda som inte är falsk och förljugen) är borgerskapet samhällets salt. Och de kritiker och radikaler som kritiserar det, som gör det hätskast och våldsammast, har som regel själva sina rötter i det. Vilket inte på något sätt är förvånande, eftersom det ju är hos borgerskapet som de kulturella och intellektuella förutsättningarna för en sådan kritik finns, ja, för så gott som all kritisk intellektuell verksamhet. (Kritisk tankeverksamhet är en form av mellanhand – mellan kropp och själ, om man så vill.) Är det inte så att vi genom vårt konstanta nedvärderande av borgerskapets kulturella betydelse, genom hackandet på dess enskilda representanter, anonyma ”kapitalister” såväl som symbolpersonligheter, gör det obekvämt för en viss kategori av osäkra och oerfarna, lättpåverkade och karaktärssvaga men samtidigt ambitiösa och socialt kameleontiska unga intellektuella, eller vad jag nu ska kalla dem, att associeras med det, alltså ger dem incitament till att fjärma sig från det, att förneka det, att bli vänsterradikaler eller (i mindre utsträckning, eftersom det är en mindre prövad och mer krävande position) någon slags högermotsvarighet? Bidrar inte de som osakligt och överdrivet (småsint och ressentimentpräglat) kritiserar det västerländska borgerskapet till att ge motiv och energi åt de självupptagna, självgoda och självbespeglande och inte sällan våldsbenägna överlöpare som den radikala vänstern är full av? Genom sin definierande och drivande roll i denna rörelse är dessa antiborgerliga borgarsöner och -döttrar en viktig orsak till det tillstånd av andligt och kulturellt förfall som västerlandet befinner sig i. Istället för att vara stolta över sitt ursprung och använda det konstruktivt till allas nytta, inklusive sitt eget, föraktar och sviker dessa klassförrädare det och blir i första halvlek högljudda våldsbenägna gatu- och aktivistradikaler, i likhet med de unga huvudpersonerna i Julia von Heinz film Und morgen die ganze Welt (SVT Play t.o.m. 20/10), för att sedan i andra halvlek, när de väl har tröttnat på detta i grund och botten alltför oborgerligt stökiga kollektivliv och återupptagit sina studier och karriärer, bli makthavare inom politik och media, inom juridisk och ekonomisk administration. När jag såg filmen misstänkte jag att den anknöt till eller byggde på regissörens egen bakgrund, och så visade sig också vara fallet när jag läste om henne. Som uppburen regissör är hon alltså numera ett utmärkt exempel på de vänsterradikalas mediala karriär. Filmen är knappast tänkt att vara en kritiskt-ironisk uppgörelse med ungdomliga förvillelser och pseudoradikalitet, slutet kan tvärtom tolkas som ett apoteos över politiskt våld (det är ett tvetydigt slut!), men på samma sätt som Leni Riefenstahls estetiskt mästerliga Triumph des Willens har en motsatt verkan på de av oss som hemifrån utrustats med ett ömtåligt borgerligt sinnelag och skrämmer oss till avståndstagande från nationalsocialismens kollektivistiska och självutplånande hysteri (vilket inte utesluter ambivalens och attraktion inför det heroiska och puritanska – puritanismen är en konstant borgerlig lockelse och heroismen en olycklig förälskelse!) får von Heinz film oss att skämmas över dessa bortskämda pseudoradikala borgarungar som leker revolutionärer, för att istället, tvärt emot avsikten, får man nog tänka sig, utveckla något slags medlidande med de karikerade och nazifierade representanterna för en arbetarklass/underklass som inte har några praktiska-ekonomiska möjligheter att komma undan överhetens samhällsexperiment med massinvandring och kulturupplösning, som får sina bilar sönderslagna och sina möten störda av AFA-aktivisterna, som drabbas av inbrott och sprängdåd. (Är filmens representanter för en folkligt nationalistisk opposition sympatiska och tilltalande? Inte alls! Långt därifrån! Men deras motståndare är inte mycket bättre. Och detta trots att de med protagonisternas rätt tecknas betydligt mer nyanserat och i större detalj. De är dessutom mer förljugna och mer rotlösa och vilsna i sitt ”engagemang”. För en del av dem är AFA-aktivismen uppenbarligen ett äventyr, för andra rör det sig om idealism eller möjligen om en tvingande ”samvetssak”, men för hur många av dem handlar det bokstavligen om deras sociala överlevnad?) Den lilla bortskämda juridikstuderande baronessan, regissörens alter ego och huvudpersonen i filmen, och hennes advokatson till liason dangereuse kan dra sig tillbaka till tryggheten i den egna sociala miljön och få sina föräldrars och släktingars stöd med alltifrån ekonomi, polisbekymmer och karriärkontakter så snart det behövs. Det är svårt att tänka sig mer föraktliga ”hjältar” än dessa. De riskerar inget, men fördärvar i gengäld allt runt omkring sig. Jag kom på mig med att sitta och önska att ”nazisterna” skulle få tag i dem under någon av deras ”aktioner” och klå upp dem efter förtjänst. Men inga av ovanstående anmärkningar utgör någon kritik av själva filmen. Filmen är klart sevärd och kan rekommenderas på flera plan, inte minst för att den är lärorik utan att förlora i narrativ spänning. Den är välspelad och välgjord, den är psykologiskt trovärdig, rymmer flera oberoende perspektiv och har dessutom sina objektiva politiska moment – aktivisternas angrepp på ett högerpartis fullt legitima torgmöte och deras framgångsrika försök att genom oljud och matkastning störa och tysta den kvinnliga talaren (ironiskt med tanke på att filmen börjar med att medlemmarna i det radikala kollektivet letar igenom containrar efter bortkastad mat!), den unge manlige juridikstudentens påpekade att massinvandringen faktiskt kan ses som ett sådant angrepp på den tyska demokratin som folket tydligen har författningsmässig rätt att om nödvändigt med våld försvara sig mot (han tystas givetvis snabbt ned av de andra studenterna på föreläsningen – och typiskt nog hörs inga motargument, bara detta ständigt återkommande apburstjatter), den ombonade lantliga godsmiljön, där den lilla baronessan omhuldas av sina (alldeles för) omtänksamma och kärleksfulla föräldrar, som t.o.m. hjälper henne att samla in kläder till ”hennes flyktingar”, och, för att ta ett sista exempel, den gamle 68-aktivisten som berättar om hur alla hans radikala kamrater ”från den tiden” gjort fina akademiska karriärer sedan dess (nej, regissören är varken förljugen eller i avsaknad av självinsikt) – och jag leker med tanken på att den karikatyrmässiga framställningen av ”nazisterna” istället för att vara en objektiv framställning av fienden i själva verket är tänkt att spegla protagonisternas förvridna och av borgerligt självhat subjektiviserade föreställning av sina politiska motståndare, deras demonisering av dem i syfte att underlätta diverse våldshandlingar – de våldshandlingar som är på en gång en adrenalinkick, ett pubertalt äventyr och en reningsrit i syfte att befria sig från ett belastande socialt arv. Men det är svårt att finna några tydliga belägg i filmen för en sådan tolkning. Medan filmen berättas ur den kvinnliga protagonistens perspektiv rymmer den som sagt flera objektiva korrektiv av hennes omvärldsuppfattning. Dessa korrektiv är uppenbara för tittaren (tycker jag i alla fall – fast det kräver kanske att man inte ser med romantisk blick på filmens huvudpersoner), men av allt att döma inte för henne själv, eftersom hon under handlingens gång bara drivs allt längre i riktning mot en allt oförsonligare och hårdare radikalism, delvis för att överträffa sina vänner i kollektivet och visa sig bättre – radikalare – än dem. (Typiskt borgerligt, skulle någon kanske anmärka!) Dessa diskreta motbilder kan vara regissörens sätt att inför filmens publik undergräva sitt ungdomliga alter egos perspektiv och ifrågasätta det rättfärdiga i hennes bruk av våld. Men sprängs då inte allt detta tillsammans med de sista hämningarna i luften i och med det avslutande bombdådet? Det kan se så ut. Men nog måste en självständigt reflekterande publik ändå här dra slutsatsen att de unga vänsterradikalerna genom detta dåd har blivit identiska med sina politiska motståndare? (Till kontexten hör ett bombdåd mot en flyktingförläggning som det är underförstått att ”nazisterna” har begått. Men med tanke på den hänsynslöshet som finns inom delar av den radikala vänstern kan man väl inte utesluta att vänsteraktivister skulle kunna begå ett sådan dåd i syfte att kompromettera sina motståndare?) Och påminner inte den situation som därmed antyds, med en väpnad kamp mellan röda och bruna friskaror, om den halvt inbördeskrigsliknade situation som föregick den dysfunktionella Weimarrepublikens fall? Där ett betydelsefullt resultat av nationalsocialisternas slutliga maktövertagande blev att ett stort antal röda gatukämpar bytte sida, vilket innebar att rörelsens våldspotentialen på en gång förstärktes och fick behov av en ny inriktning. (Vad skulle ske idag i västvärlden om militanta muslimer på samma sätt får överhanden över inhemska nationalister? Resultatet kan bli förvånande – och blir det det så är det med all säkerhet till det värre!) Jag tror nog ändå att det har varit regissörens avsikt att väcka frågor som dessa. En väsentlig film är det hur som helst och väl värd att se.
Om skribenten: Jonas Åberg
