En sån dag det här är! När jag benådar en skurk så dyker nästa upp! Goda gudar, finns det då inte en enda ärlig själ i hela Rom?

Kejsar Titus

La clemenza di Tito är Mozarts sista opera. Efter att ha varit ganska populär i början kom den snart i skymundan av verk som den magiska Die Zauberflöte, den fartfyllda och fräckt underhållande Le nozze di Figaro och den musikaliskt mästerliga Don Givovanni. Förmodligen har det också spelat in att Mozart här återvänder till en äldre opera seria-form som redan var på väg att bli omodern. I själva verket är detta Mozarts mest humanistiska opera och hans kejsar Titus den mest berömvärda av alla hans hjältar och hjältinnor. Att förlåta och försonas som man gör i slutet på Figaro är en sak, och en stor sak förvisso, men när den man som är Roms härskare och som har all makt i sin hand, som bokstavligen med en handledsrörelse kan avgöra om någon ska få leva eller dö, avstår och förlåter trots stämplingar mot hans eget liv, då är det något annat och något som kräver en karaktär av mycket sällsynt slag. För det räcker inte med att man är barmhärtig, man måste också känna sig själv och sin makt, ha denna makt i sin hand i både politiskt och personligt hänseende, så att man vet när man kan benåda utan att visa sig svag och underminera sin egen ställning och statens stabilitet. Om en furste benådar av rädsla för vedergällning eller av oro för den offentliga opinionen då saknar hans handlande furstlig dygd. Den stränge fadern kan visa nåd, den milda modern kan det inte.

Därför är mildhet och förlåtelse en furstes främsta dygd. Framom rättvisa och framom mod – eftersom verklig mildhet förutsätter dem båda. Ty fursten har alla praktiska möjligheter och enligt lagen all rätt att var motsatsen till barmhärtig. Det är genom sin nåd (clemenza) som han blir Guds ställföreträdare på jorden. De härskare som, i likhet med megalomanen Ludvig XIV, tror att kungadömet av Guds nåde ger dem frihet att utnyttja sina undersåtar som de vill borde ägna detta en stunds reflektion. Om de förmådde det. Den nåd som Gud har visat dem, enligt denna legitimitetsordning, måste de i sin tur visa sina undersåtar, annars undergräver de sin legitimitet och ger undersåtarna rätt att göra uppror. Stor makt kräver en vidsyn av motsvarande omfattning. Mozart blir i La clemenza di Tito en ovanligt intelligent och insiktsfull försvarare av det bestående, ty han säger ju att det kan bestå under förutsättning att det gör sig förtjänt av sitt bestående – och hur och på vilka villkor det kan göra detta ger oss kejsar Titus ett konkret om än givetvis idealiserat exempel på. Och den som tror att detta exempel har förlorat sin giltighet i och med demokratins genombrott tar miste. Överheten är på det hela taget alltid densamma – och den är i själ och hjärta aldrig demokratisk. Den vill alltid ha det du har och den vill alltid bestämma över dig. Det enda som skiljer sig åt från tid till tid är de politiska medlen. Vilket förvisso inte är en oväsentlighet.1

För att fira kejsar Leopold II kröning till kung av Böhmen 1791 är La clemenza alltså en högst passande opera. En furstespegel av detta på en gång publikt tillgängliga och tänkvärt underhållande slag är väl i det närmaste perfekt för tillfället. (Den första tonsättningen av Pietro Metastasios ursprungliga libretto framfördes faktiskt för Leopolds farfar Karl VI 1734, vilket också kan ha spelat in vid valet av musikverk.) Men det gör det bara ännu mer talande att operan inte riktigt uppskattades efter förtjänst av de kungliga mottagarna. Budskapet gick tydligen fram, men befanns vara alltför krävande och ifrågasättande.

Den centrala konflikt som driver operan är ett triangeldrama mellan den nytillträdde kejsar Titus, son till den avlidne kejsar Vespasianus, hans bäste vän Sesto och den förrförre kejsaren Vitellius dotter prinsessan Vitellia. Prinsessan Vitellia är en högmodig och beräknande kvinna som anser sig ha blivit berövad sin rättmätiga position när hennes far efter en kort tid som kejsare störtades och mördades av Vespasianus legioner. Hon betraktar Titus far Vespasianus som en ren usurpator, eftersom han till skillnad från hennes egen far inte var någon aristokrat, och tycker att det minsta Titus kan göra är att gifta sig med henne och göra henne till kejsarinna (augusta). I sin monumentala självupptagenhet och nyckfullhet skulle Vitellia ha kunnat vara Neros dotter, vilket jag själv av misstag först trodde. (Alice Coote är kongenial i rollen i Claus Guths Glyndebourne-uppsättning från 2017. Hon gör Vitellia precis så manipulativ som hon måste vara för att Sestos handlande inte ska bli fullständigt obegripligt.) Det som får bägaren att rinna över för Vitellia är ryktena om att Titus står i begrepp att gifta sig med den äventyrliga judiska furstinnan Berenice, som följt honom till Rom efter Jerusalems erövring och de judiska upprorsmakarnas nederlag. Vitellias älskare Sesto, dramats känslomässiga centrum, är en svag man (rollen sjungs av en sopran!) som verkar kunna drivas i vilken riktning som helst av sina passioner. Han är en i grunden godhjärtad person och har inget av Vitellias hetsiga och ressentimentstyrda temperament, men hans insikter om människors sämre sidor tycks vara högst bristfälliga och han saknar motståndskraft mot sina egna känsloimpulser. Sesto är häftigt förälskad i Vitellia och Vitellia utnyttjar honom hänsynslöst för sina syften. Om Così handlar om känslors flyktighet och Figaro om tro och otrohet så kan man säga att La clemenza handlar om kärlekens irrationalitet – om den oförnuftiga, förvirrande och kaosframkallande kraft den förvisso också kan vara. Detta gäller både Vitellias självdestruktiva svartsjuka och Sestos okontrollerbara sexuella passion.

Men kejsar Titus, för vilken folkets kärlek och lycka är den högsta belöningen; bevingat är det yttrande han enligt Suetonius fäller när han inser att en hel dag har gått utan att han gjort gott mot någon: Diem perdidi (jag har förlorat en dag), ställer gång på gång till problem för de båda kontrahenterna. Först offrar han i statslyckans namn den bland den romerska aristokratin djupt impopulära utbölingen Berenice, trots att han älskar henne djupt, och beordrar henne att lämna Rom. När Vitellia får veta detta måste hon hastigt och lustigt be Sesto vänta med att mörda Titus. Som ersättning för Berenice, ty en kejsare måste ju ha en kejsarinna, utser Titus därpå den blåblodiga patricierdottern Servilia, Sestos syster, till sin gemål. Ännu en gång blir den i sina ambitioner svikna Vitellia rasande och beordrar återigen Sesto att mörda Titus. I ett replikskifte präglat av svart humor undrar hon upprört varför Sesto inte begriper vad hon vill utan bara står där utan att göra något, trots att hon själv nyss sagt till honom att avvakta.2 Men under tiden har Servilia i en gripande scen erkänt för Titus att, även om hon som lydig undersåte givetvis ska göra honom till viljes och bli hans hustru, tillhör hennes hjärta sedan länge hans adjutant Annio. (Servilias och Annios relation utgör genom sin ömsesidighet och trohet en känslomässig och moralisk motpol till Vitellia och Sesto.) Denna ärlighet och detta mod väcker Titus respekt och beundran till den grad att han genast beslutar sig för att avstå från sina giftermålsplaner till förmån för ett giftermål mellan Servilia och Annio. ”Ah, se fosse intorno al trono / ogni cor così sincero / non tormento un vasto impero, / ma saria felicità. / Non dovrebbero i regnanti / tollerar sì grave affanno, / per distinguer dall’inganno / l’insidiata verità” (tänk om alla runt tronen vore lika uppriktiga som du, då skulle det vara en lycka att härska, en härskare ska inte behöva bekymra sig över sina undersåtars sanningsenlighet).3 Istället väljer Titus nu (som sista utväg inom operans ramar) Vitellia till gemål. När Vitellia får reda på att Titus äntligen har utsett henne till kejsarinna är det för sent att stoppa Sestio en andra gång. Efter många tvivel och samvetskval, ty barndomsvännen Titus är ju enligt Sesto en så god kejsare och en så god vän (”Il più grande, il più giusto, il più clemente / principe della terra, a cui tu devi / quanto puoi, quanto sei.”),4 har han redan hunnit sätta igång revolutionen… En sann operaintrig! Utan Mozarts övertygande och medkännande musik hade den förlorat en hel del i trovärdighet och intresse.

I denna opera står alltså tre aspekter av kärleken i fokus: den godhjärtade och ansvarsfullt självuppoffrande (Titus), den svartsjuka och egoistiska (Vitellia) samt den sexuellt passionerade och integritetsupplösande (Sesto). Eftersom dramat utspelar sig mellan offentlig personer inom samhällets ledande skikt blir detta triangeldrama samtidigt till en politisk allegori. När den egoistiska maktviljan tar hjälp av de irrationella passionerna hotas hela samhället av kaos och revolution. Men efter en inre strid, efter flera inre strider närmare bestämt, ty han är ju trots allt ingen övermänniska, bestämmer sig Titus för att inte dras in i dessa känslostormar utan fortsätta att vara sann mot sig själv och mot den barmhärtiga natur som han vet är hans.5 Eftersom Sesto och Vitellia uppriktigt ångrar sig i slutet (att de är uppriktiga övertygar oss Mozarts musik om) förlåter han dem också. (När Vitellia för att rädda landsförrädaren Sesto från dödsdomen till slut efter mycket vånda bestämmer sig för att erkänna sin pådrivande roll i skeendet kan hon typiskt nog inte låta bli att ursäkta sig med att hon tolkade Titus godhet mot henne efter hans återkomst till Rom som mer än bara vänlighet. Vitellias bitterhet och svartsjuka och alla de konsekvenser de får är alltså enligt hennes sätt att se ytterst Titus mildhets fel! T.o.m. i sin bön om förlåtelse är Vitellia egocentriker.) Titus vet att detta beslut inte är riskfritt, att det kan få honom att framstå som svag och att det kan undergräva hans kejserliga auktoritet, men han bestämmer sig för att hellre gå till historien som alltför förlåtande än som motsatsen: ”Sia noto a Roma / ch’io son lo stesso, e ch’io / tutto so, tutti assolvo e tutto oblio” (låt det bli känt i Rom att jag fortfarande är densamme som förut, d.v.s. är den barmhärtige Titus, och att jag vet allt, förlåter allt och glömmer allt).6

När jag nu ser om ett par föreställningar av operan och studerar huvudpersonerna på närmare håll och i litet kyligare omusikalisk anda måste jag fråga mig: gör Titus verkligen rätt som förstår och förlåter och glömmer allt? Är han rättvis eller är han för mild? Jag lutar snarare åt det senare. Som kejsare måste han sätta Roms säkerhet och styrka främst. Han sätter Rom framför sin egen personliga lycka i Berenices fall. Men sätter han inte sina personliga vänskapsrelationer och sin personliga samvetsfrid framför Rom när han benådar Sesto och Vitellia? Båda borde åtminstone ha landsförvisats; det var ingen ovanlig bestraffning i det antika Rom, Sesto för sitt högförräderi och Vitellia i sin egenskap av konstant säkerhetsrisk. En alternativ titel på operan vore således La clemenza troppo grande di Tito. Men: denna brist hos Titus, om det nu är en sådan, är psykologiskt fullt trovärdig inom operans ramar. Titus är en förlåtande och självuppoffrande person, kanske redan påverkad av den framväxande kristendomen, han är obekväm med maktens villkor (hovmännens kryperi och lögner och nödvändigheten av furstlig känslolöshet och distans) och han sätter folkets väl framför allting annat.7 Han är en utmärkt operakejsare och ett bra korrektiv till alla hänsynslösa och självupptagna furstar i verkligheten. Något som en mer rationellt och hårdhänt handlade person inte hade kunnat vara. Underligt nog – eller inte? Men är han den lämpligaste ledaren av den romerska världsmakten? Hans far Vespasianus anses ha varit en hård men duglig kejsare. Sonen Titus, känd i de historiska källorna för sin mildhet och sin kärlek till det romerska folket, regerade bara i två år, så det är svårt att bedöma.

Ω

Därmed avslutar vi våra analyser av kärlekens opera och hoppas att vi har blivit litet klokare, även om vi inte är helt övertygade om den saken.

Noter

Om skribenten: Jonas Åberg

Jonas Åberg är född och uppvuxen i ett annat Malmö. Han är utbildad bibliotekarie och har arbetat i ett tiotal år som sådan. Filosofi och politik är två områden som alltid har engagerat djupt – det första av lust, det andra av irritation. Under några år var han doktorand i filosofi. Politiskt är han konservativ med libertarianska böjelser, eftersom han tror att historien och kulturen inte skapas av folket utan genom det av kreativa ledare. Jonas Åberg härstammar från skånska bönder och köpmän, vilket han givetvis är stolt över. Kulturellt sett känner han sig närmare besläktad med den grekiska och romerska antiken – i dess av tidens gång raffinerade form – än med sin samtid, och han anser att beundran inför mänsklig storhet är ett nyckelvillkor för själslig sundhet och vitalitet. Den som inte förmår se upp till andra människor kommer att förakta sig själv – medvetet eller omedvetet. Och den som föraktar sig själv kommer att avsky livet. Medan kärleken till livet tar sig uttryck i konservativa synsätt och värderingar tar sig livshat uttryck i politisk radikalism. ”För dem som mäktar det är världen god”, skriver Ekelund. Det kan låta som ett riskabelt passiviserande motto. Den som försöker leva upp till det vet bättre.