Reflektioner rörande rasbegreppet

Filosofi, Politik, Samhälle, Vetenskap

”Människoraser i strikt biologisk mening existerar inte.” – Norsteds uppslagsbok, 2007

”Man indelar dem [de nu levande människoraserna] efter vissa ytt­re rasmärken, av vilka de förnämsta är statur (proportioner o. kroppslängd), huvud, ansikte, näsa, ögon, hår o. kroppsfärg, i 15 huvudraser: 1) Vita rasen, 2) Mongoliska rasen, 3) Malajiska rasen, 4) Indianska rasen, 5) Negerrasen, 6) Buschmän o. hottentotter, 7) Ainurasen, 8) Sydvästkinesisk urras, 9) Dravidarasen, 10) Todara­sen, 11) Indisk urras (bhil, vedda, sakai m.fl. folk), 12) Negritora­sen, 13) Papuarasen, 14) Melanesiska rasen samt 15) Australiska ra­sen.” – Norsteds uppslagsbok, 1973

 

Frågan

Vad det handlar om här är inte om det finns något sådant som människoraser (underarter hos Homo sapiens) eller inte och vilka argument som kan framföras för respektive emot ståndpunkten att männi­skoraser existerar.

Det frågan gäller är vad ras begreppsligt sett är eller kan vara i ett mänskligt sammanhang.

Därmed kommer frågan indirekt att gälla vilka villkor som måste vara uppfyllda för att ras ska kunna vara något reellt i detta sammanhang. Dessa villkor skulle i sin tur kunna utgöra grunden för en argu­mentation att ras, definierat på ett specifikt sätt, är en realitet.

Frågan gäller hur begreppet ras kan definieras och varför.

Kommer jag att kunna hålla mig inom denna problemformulerings ramar eller inte? Vi får väl se!

 

Ingress

När vi ställs inför den mänskliga mångfalden reagerar väl de flesta av oss spontant med att säga eller känna eller tänka att det finns en mängd framträdande skillnader mellan oss människor som är av ett så­dant slag att vi kan delas in i olika sorter eller raser, eller vad vi nu väljer att kalla det. Detta är barnets reaktion. Barnet ser givetvis genast likheterna. De som springer runt och stojar på lekplatsen är männi­skobarn liksom han själv. Men han uppfattar skillnaderna lika snabbt. Vissa av barnen är så annorlunda än han själv. De ser annorlunda ut och de beter sig också annorlunda Hur han ska förhålla sig till och värdera denna upptäckt, som liksom all mångfald och alla därmed sammanhängande möjligheter att sortera och benämna väcker hans spontana intresse, är en senare fråga vars svar till inte ringa del beror på hur andra människor reagerar på hans nyfikenhet.

Men det finns ju som bekant även sådana personer som nästan lika spontant eller åtminstone lika snabbt reagerar med att säga att det inte finns några människoraser. Människorraser är en missuppfatt­ning. En fiktion. Ja, rentav en farlig illusion. Som förnekar att de skillnader, som väl de också kan se, har någonting med det som brukar kallas ras att göra. Detta är en vuxen och kulturpräglad reaktion. Vilket inte innebär att den är insiktsfullare och riktigare än barnets.

 

1. Ras som taxonomiskt begrepp

Ras som kategori i ett hierarkiskt system för namngivning och klassificering av (levande) varelser. Ras använt för att gruppera individer som tillhör samma art och som huvudsakligen liknar varandra men skiljer sig åt i ett eller flera som väsentliga bedömda avseenden. Till det yttre, till kapacitet eller till bete­endet.

Två taxonomiska grundprinciper är indelningen av individer i hankön och honkön och den på denna indelning baserade uppdelningen i tvåkönade grupper bestående av hanar och honon som kan produce­ra fertil avkomma med varandra. Dessa grupper kallas arter.

Eftersom producerandet av fertil avkomma är livets nyckelvillkor, det man med en teleologisk formule­ring kan säga att livet går ut på, utgör arten den taxonomiska baskategorin. Övriga allmännare kategori­er används för att ordna arterna utifrån deras släktskapsrelationer tills man får ett heltäckande system där alla kända arter ingår.

Begreppet ras eller underart blir mot denna bakgrund problematiskt. Det finns alltid vissa mer eller mindre tydliga skillnader mellan de individuella representanterna för en art, men om dessa skillnader inte utgör något hinder för reproduktion hur motiverar man då en ytterligare uppdelning inom arten? Och hur avgör man vilka typer av egenskaper en sådan uppdelning ska bygga på? Finns det taxonomis­ka raser? Och om det finns hur ska de i så fall definieras?

Vår obotliga lust att ordna de livsformer vi kommer i kontakt med utifrån de likheter och skillnader vi kan iaktta hos dem driver oss vidare, men samtidig håller de teoretiska konstruktionsprinciperna oss till­baka och ifrågasätter det meningsfulla eller rentav sanningsenliga i det vi gör.

Ras är ett avvikande begrepp i taxonomiska sammanhang. Ett problematiskt gränsbegrepp. Men detta gör samtidigt begreppet extra intressant, bl.a. därför att det kan säga oss något om den mentalitet som utgör drivkraften bakom det taxonomiska tänkandet, nämligen önskan att upptäcka tillvarons osynliga geometri, att försöka se de pyramider som döljer sig bakom tingens mångfald och som förlänar dem ordning och sanning, en ordning och sanning som är högre än den de mångfaldiga tingen äger i sig själ­va.

Men för de människor som lever i direkt samspel med naturen och dess krafter, som odlar växter och föder upp djur och försörjer sig på det överskott som denna verksamhet ger, förhåller det sig på ett an­nat sätt än för dem som har råd och möjlighet att enbart vara platoniska observatörer. Den praktiska människans fokus ligger inte på att skapa det perfekta och allomfattande klassifikationssystemet, utan tvärtom på att upptäcka och utnyttja de areor där denna ordning brister eller saknas och möjligheterna uppstår: möjligheterna att kombinera och omkombinera, att förändra och förbättra. Dessa möjligheter uppenbarar sig bland individernas svåröverskådliga och skiftande mångfald inom de någorlunda lätti­dentifierade artgränserna och de kan där ta form i de besvärlig kategorier som vi kallar raser (huvudra­ser och underraser) och varieteter.

För de som arbetar med djuravel och växtförädling, vägledda av nedärvda kunskaper i förening med egna erfarenheter eller på basis av vetenskapliga teorier och systematiska experiment, är möjligheterna att urskilja och definiera raser och varieteter ett nyckelvillkor för framgång. Dessa underkategorier visar vilka egenskaper som är bestämmande för en art och hur de kan variera inom den, i vilka kombinatio­ner de brukar uppträda och hur en egenskap eller kombination av egenskaper kan påverka någon an­nan. Med hjälp av dessa kunskaper kan man sedan välja ut vilka individer som ska paras eller korsas med varandra i syfte att underhålla eller förstärka vissa som lämpliga ansedda egenskaper, t.ex. snabb­het, pälsens färg eller mjölkproduktionsförmågan, och undvika andra som anses olämpliga eller t.o.m. skadliga. Dessa syften kan uppnås såväl genom avel mellan djur av samma ras som genom avel mellan djur av olika raser. Hur man går tillväga beror på vad man vill uppnå. Rasrenhet är inget självändamål vid djuravel. Poängen är att indelningen i raser är lika väsentlig oavsett vilken avelsmetod man använder sig av.

Om en indelning i raser (och underraser) underlättar avelsarbetet, t.ex. för svensk nötkreatur indelning­en i kullig eller obehornad ras, rödbrokig boskap och svartbrokig låglandsboskap, om den gör att man säkrare kan bibehålla kvaliteten hos en djurbesättning eller snabbare förbättra den, eller om den rentav utgör en långsiktig förutsättning för detta arbete, så äger ras realitet i detta sammanhang. Och om indel­ningen i raser fungerar på detta sätt och i vilken utsträckning den gör det kan bara avgöras av dem som är involverade i avelsarbetet, praktiskt eller ekonomiskt, som har kunskap om vad som är lämpliga re­spektive icke lämpliga anlag och kan bedöma i vilken mån de önskvärda resultaten har uppnåtts.

Om vi nu tänker oss att någon – en härskare eller en vetenskapsman – vill tvinga eller locka människor att para sig med varandra i syfte att förbättra människans anlag i något avseende, eller om människor frivilligt väljer att para sig i detta syfte, och om en indelning i raser hjälper dem att uppnå detta mål på ett sätt (snabbare, säkrare, lättare) som andra verktyg inte kan, och kanske även utgör en förutsättning för långsiktig och stabil framgång, då visar detta att ras är en realitet i detta sammanhang. Precis som ovan är det bara de som har detta mål med människan och känner dess innebörd som kan avgöra om rasindelningen fungerar som det är tänkt och om kategorierna således motsvaras av något reellt. Man kan ha olika åsikter om det lämpliga i människoavel, i synnerhet en påtvingad sådan, men det är en an­nan sak.

Det finns inget som hindrar att den som tror sig kunna se klart avgränsade raser inom en art vägledd av denna övertygelse bedriver en avel som resulterar i uppkomsten sådana raser, varvid han i efterhand tvingas inse att de raser han trodde sig urskilja inte existerade men nu – tack vare denna inbillning – gör det! Såväl hundens som kattens många raser är en följd av människans domesticering och långvarig avel av dessa arter. På samma sätt skulle människan kunna avla fram nya människoraser om hon ville, eller avla bort de som redan finns. Det finns intressanta rön som visar att egenskaper av ett slag som tradi­tionellt betraktas som rasdefinierande (kroppslängd, hårfärg, ögonfärg) kan förstärkas mycket snabbt i en mänsklig population och bli karaktäristiska under loppet av tre till fyra generationer. Detta skulle kunna förklara det labila intryck som raser kan göra, att de är svåra att avgränsa, att de tenderar att för­svinna och dyka upp i historien. Något som vore intressant att undersöka är om urbaniseringen kan verka rasbildande genom att förstärka en spontan genetisk uppdelning av människor. Det som beskrivs som uppkomsten av ett klassamhälle; en utveckling som tar sin början med den storskaliga industrialise­ringen, skulle då kunna vara ett förstadium till en rasdifferentiering. Kanske har den mentala eloifiering­en av delar av den vita medelklassen i västvärlden en genetisk aspekt? Men detta var en parantes!

Att hävda att det inte finns några raser inom en viss art eller att det finns x antal sådana är att delvis missförstå eller förvanska rasens begrepp. Ras är inte enbart en aktualitet utan även en potentialitet inom en art, något som håller på att bli till, förändras eller försvinna. Om det finns människoraser eller inte är åtminstone delvis en fråga om vilken inställning vi har till människan, om vad vi anser är det vä­sentliga hos henne och vad vi vill åstadkomma med henne. Det är följdriktigt att ras är ett irrelevant el­ler rentav stötande begrepp för den individualistiska njutningsmänniskan. Efter henne finns ingen syn­daflod, ty som hon ser det finns det ingenting av intresse efter henne.

 

2. Ras som kausalt begrepp

Ras som en förklaring till varför något är som det är eller sker som det gör.

Ras som förklaring förutsätter att ras är en verkande kraft, d.v.s. att det finns en mekanism hos t.ex. människan som kan orsaka det vi vill förklara med raslikheter och rasskillnader. För att ras ska fungera som ett kausalt begrepp måste vi ha någon föreställning om denna mekanism och helst också kunska­per om den. Dessa kunskaper kan den moderna genetiken och biokemin ge oss.

Det taxonomiska rasbegreppet förutsätter inte något kausalt rasbegrepp. För att kunna ordna jordens livsformer i ett hierarkiskt system behöver man inte ha några kunskaper om varför de är beskaffade som de är, varför de liknar eller skiljer sig från varandra. För den som bedriver avelsarbete räcker det med att veta att avkomman i vissa avseenden och med viss regelbundenhet tenderar att liknar föräldrar­na.

Om antagandet av existensen av människoraser kan förklara saker som rör människan då kan ras vara en kausal realitet i mänskliga sammanhang. Om de saker som kan förklaras är många och stora då kan ras vara en väsentlig realitet i ett sådant sammanhang. Om vissa mänskliga angelägenheter enbart kan förklaras genom antagandet av raser eller om detta antagande gör förklaringarna (betydligt) enklare och rimligare än alternativen då är ras en kausal realitet i mänskliga sammanhang. Och om de angelägenhe­ter som enbart kan förklaras genom antagandet av raser eller som förklaras bäst av det är många och stora då är ras en väsentlig realitet i ett sådant sammanhang. Detta borde man kunna vara överens om oavsett vilken inställning man har till människoraser.

Exempel på saker som kanske bara kan förklaras om man antar att det finns raser i bemärkelsen på ge­netiska grunder åtskiljbara grupper av människor: uppkomsten av folk, d.v.s. av grupper av människor som är alltför omfattande och dynamiska för att de ska kunna hållas samman enbart av familjeband, uppkomsten av distinkta kulturer och kulturmönster, t.ex. olika produktionssätt, matvanor, tidsuppfatt­ning, kroppsspråk och integritetsföreställningar (synen på förhållandet individ – kollektiv), uppkomsten av civilisationer. Rasbegreppets förklaringsförmåga och betydelse kan variera mellan dessa företeelser. Medan rasgemenskapen kan vara den avgörande faktorn bakom folkens uppkomst och fortbestånd är den kanske bara en av flera viktiga faktorer vid civilisationernas utveckling etc.

Men för att börja från den elementära början så har en orsaksförklaring sitt ursprung i ett tillstånd av undran, oro eller nyfikenhet. I att man ställer en varför-fråga som man gärna vill ha svar på.

För barnet i ingressen är världen full av spännande frågor. Varifrån kommer vinden? Varför är elefan­ten så stor? Varför ser grannbarnen så annorlunda ut? ”Därför att de kommer från Afrika”, förklarar den vuxne. Men barnet har en lekkamrat som också kommer från Afrika och han är lika ljus och blåögd som han själv. ”Därför att de kommer från olika delar av Afrika”, svarar den vuxne då. Barnet förstår att det inte finns någon hållbar eller intressant kausalitet bakom det svaret och att den vuxne antingen inte vet eller inte är så intresserad av hans frågor. Tack och lov att det finns böcker. Snart är han stor nog att lära sig läsa och då ska ta reda på svaret själv! Kanske har han vid det laget glömt bort sin fråga eller tappat intresset för den. Men kanske har han tvärtom upptäckt nya intressanta skillnader mellan människor som gör det ännu angelägnare för honom att få ett svar.

Att vara nyfiken och vetgirig och observera skillnader och mönster överallt är inte någon garanti för att man vet mer eller har bättre urskillningsförmåga än den som inte ser någonting. Att man lyckas urskilja 15 olika människoraser är inte ett bevis på att man ser bättre än den som inte ser några alls. Fast det finns egentligen ännu mindre som talar till förmån för den icke seendes och icke diskriminerandes världsbild. Allt annat är lika utgör den psykofysiska energi som förbrukas när någon tycker sig observe­ra något ett skäl att intressera sig för vad han säger, eftersom hans upptäckt – inbillad eller inte, feltol­kad eller ej – under alla omständigheter innebär att någonting har skett och att ett stycke mänsklig po­tential har förverkligats. Detta skäl saknas visavi den som inte har reagerat och således inte har utnyttjat något av sin mänsklighet. Att en teori som ger en positiv förklaring av något måste ha stöd utifrån inne­bär att en negativ teori, d.v.s. en teori som säger att en positiv teori är falsk, också måste ha det. Det räcker inte att kräva bevis för den positiva teorin och sedan avfärda den när man finner dessa belägg felaktiga eller otillräckliga. Den enda verkligt intressanta vederläggningen av en teori är en annan teori som ger ett bättre svar på den förstas frågor.

Den som urskiljer mer eller mindre omfattande mönster av väsentliga fysiska och psykiska skillnader mellan grupper av människor och vill förklara dem med existensen av stabila genetiskt definierade un­derarter eller raser hos människan måste motbevisas genom att man visar antingen att dessa skillnader inte finns eller att de inte är av den omfattning eller betydelse som hävdas (inte så utbredda, regelbund­na, varaktiga etc.) eller att det inte går att hitta någon tillräckligt tydlig och stabil samvariation mellan de fysiska och psykiska skillnaderna å ena sidan och det genetiska arvet å den andra. För den naive betrak­taren är skillnaderna mellan t.ex. en etnisk svensk och en somalier lika stora och uppenbara som skillna­derna mellan, säg, en schäferhund och en rottweiler eller mellan en abessinsk katt och en siames. Oav­sett hur man väljer att definiera och bedöma skillnaderna i de senare fallen måste man motivera varför skillnaderna i det första fallet inte kan definieras och bedömas på samma sätt. Är inte människan också ett djur? Har den procentuellt sett lilla genetiska skillnaden mellan människan och andra däggdjur plöts­ligt fått så stor betydelse att människan måste särbehandlas i fördarwinistisk anda? Men om nu dessa små skillnader är så betydelsefulla kan då inte de ännu mindre skillnader som finns mellan olika folk också få betydelse? Eller är de kanske för små? Men om en gen eller en genkombination kan vara skill­naden mellan hälsa och sjukdom hos en individ hur definierar man då kvantiteter i genetiska samman­hang? Mycket hade som synes varit enklare om vi kunde vara fördomsfria i förhållande till oss själva.

Vi använder de facto genetiken för att förklara en mängd individuella faktorer – längd, huvudform, ögonfärg, vissa fysiska och psykiska sjukdomar, intelligensnivå etc. De nästan absurda likheterna mellan enäggstvillingar är ett så självklart exempel att vi tycker att orsaken alltid borde ha varit uppenbar. De genetiska förklaringarnas potential är i det närmaste outtömlig, och vi måste snarare akta oss för att inte börja tro att genetikan kan förklara allt mänskligt och att andra förklaringar inte är några riktiga förkla­ringar. Att använda genetiken i syfte att försöka definiera olika människoraser och för att förklara likhe­ter och skillnader mellan olika folkgrupper är ett lika vetenskapligt och relevant forskningsområde som andra. Dess praktiska värde och framtid kan bara avgöras utifrån dess resultat: om det går att identifiera grupprelevanta genetiska skillnader; om och i vilken mån de genetiska skillnader som eventuellt kan konstateras kan förklara folkgruppernas levnadsomständigheter och deras relationer till andra folk m.m. Redan tanken på att det vore möjligt att upprätta ett sociokulturellt kompatibilitetsindex på basis av konstaterade genetiska likheter och skillnader mellan olika folk borde göra detta till ett prioriterat forsk­ningsområde i en globaliserad värld. En prioritet för alla folk, kunde man naivt tycka.

 

3. Ras som praktiskt samhällsbyggande begrepp

Ras som en föreställning som stärker människors identitet och gemenskap, som förklarar för dem vad de är och varför och ger dem en tydlig och stabil socialt definierad självuppfattning som underlättar och stärker sammanhållningen mellan dem, som bidrar till att de kan samarbeta bättre och får lättare att to­lerera varandra trots de (i många fall stora) mentalitetsmässiga och sociala skillnader som kan finnas mellan dem. Ras som en socialt konstruktiv och kulturellt produktiv idé.

Även om ras skulle sakna taxonomisk användning och vetenskaplig förklaringsförmåga i mänskliga sammanhang, även om de skillnader som man kan konstatera mellan olika folkgrupper inte är av ett så­dant slag att de kan ligga till grund för en indelning av dem i väldefinierade och lättidentifierade taxono­miska kategorier eller användas för att förklara olika intressanta sociokulturella förhållanden hos dem, kan ras likafullt vara en användbar och produktiv idé som en stat eller de ledande männen hos ett folk kan vilja sprida och förstärka på diverse sätt, t.ex. genom skapandet av nationella ursprungsmyter och symboler, genom instiftandet av gemensamma högtider, idrottstävlingar, heroskulter m.m., i syfte att skapa större enhet och sammanhållning bland folket.

Att föreställningen om rasgemenskap kan fungera på detta sätt kan man hitta många exempel på såväl i historien som i nutiden. De som vill använda rasgemenskap som en samhällsbyggande idé kan även stödja sig på socialpsykologins teorier som visar hur stabil sammanhållningen är i grupper med en stark kollektiv identitet. Ras som idé representerar f.ö. en ännu starkare kollektiv identitet än t.ex. medbor­garskap och klass, eftersom rastillhörighet ju definieras som något medfött som man inte kan ändra el­ler välja bort. Om man lyckas göra ett folk övertygat om att de utgör en särskild ras, en ras som rentav är utvald av Gud eller som är av ett renare och ädlare slag än andra, kan man i väsentlig utsträckning stärka dess handlingsförmåga och konkurrenskraft. Att tron på raslig gemenskap har ett överlevnads­värde är hur som helst tydligt.

En stat som vill stärka den nationella gemenskapen eller frambringa en sådan, t.ex. i syfte att förhindra sönderslitande konflikter mellan olika regioner i landet eller för att åstadkomma försoning och förnyad framtidstro efter ett inbördeskrig, kan välja att använda rasbegreppet för att definiera och framhäva det gemensamma ursprunget och den gemensamma historien. Genom att få folket att tro på och leva i fö­reställningen att de utgör en raslig gemenskap kan de styrande bl.a. frambringa släktliknande band av solidaritet mellan olika socioekonomiska grupper och hos de enskilda individerna stärka det inre mot­ståndet mot handlingar som bara gagnar dem själva.

Om föreställningen om rasgemenskap verksamt kan bidra till att förbättra samhället (ur de styrandes perspektiv), om detta är ett enklare och effektivare medel än andra, kommer ras att vara ett politiskt in­tressant verktyg oavsett dess vetenskapliga status. Om det politiska utnyttjandet av rasbegreppet får po­sitiva konsekvenser för folket i dess helhet kan det komma att påverka folkets synsätt och beteenden och i förlängningen dess sammansättning i en sådan riktning att det efter ett antal generationer börjar realisera sig själv som ras i biologiskt mening.

Om ett samhälle som konstrueras på rasbegreppets och rasgemenskapens grund visar sig fungera väl, d.v.s. om samhällsordningen överlag accepteras och bekräftas av folket, om det präglas av tentativ vän­lighet och hjälpsamhet, av ett spontant framvuxet engagemang för behövande, om kriminaliteten i sam­hället är låg, om brott mot kvinnor, barn och åldringar betraktas som en särskilt skamlig handling som måste bestraffas med större stränghet än andra, och om det förmår hantera nationella kriser och andra större samhällsproblem på ett framgångsrikt sätt etc., då bekräftar detta värdet och riktigheten hos den­na konstruktion, och begreppet ras äger då realitet på det politiska planet. Att invända mot denna slut­sats innebär indirekt att man hävdar att det samhällstillstånd som har skisserats här inte är positivt och eftersträvansvärt. Det finns människor som tycker att andras lycka är fadd och meningslös. De är bekla­gansvärda.

Men att bygga ett samhälle på en fiktion eller rentav lögn! Är det lämpligt? Är det anständigt? Nej, det är det inte, och om förställningen om en rasgemenskap vore ett rent påhitt utan någon grund i verklig­heten skulle det knappast fungera heller. Det socialliberala samhället vilar på föreställningen om jämlik­het, om alla människors lika värde, i förening med idén om individuell frihet som det högsta värdet, vil­ket innebär att gemenskap är ett derivativt värde, något som uppstår och får sitt värde genom individer­nas fria val. Dessa föreställningar är knappast några obestridliga sanningar utan snarare två tämligen djärva hypoteser – eller rentav myter. Man kan hävda att de har varit mycket framgångsrika, men har det socialliberala samhället egentligen existerat tillräckligt länge och i tillräckligt ren form för att vi ska kunna avgöra detta? Fiktionen att ett folk som svenskarna eller somalierna utgör en rasgemenskap är i jämförelse med dessa idéer snarare att betrakta som en frisering av sanningen, som en förenkling eller ett förtydligande av verkligheten.

Att bygga ett samhälle på en – medveten – konstruktion? Nej, det vet jag inte om jag tror på. Alltför medveten får den nog inte vara om den ska kunna fungera. Men eftersom sociala konstruktioner är ett nyckelbegrepp och en bärande förklaringsmetod inom dominerande delar av de akademiska och politis­ka kulturerna borde det inte finnas några principiella invändningar från detta håll mot ras som social konstruktion eller mot en politik som med hjälp av olika åtgärder och program försöker konstruera ra­sidentiteter och rasgemenskaper. Man kan ogilla en dylik politik och försöka motarbeta den, men man kan i konsekvensens namn inte avfärda den som ett bedrägeri eller vilja förbjuda den.

Om man kan hitta goda argument för ett rasbaserat eller på rasgemenskap konstruerat samhälle går det synbarligen att hitta ännu fler argument för att ras tvärtom är en socialt destruktiv föreställning som ger upphov till diskriminering och förtryck och framkallar allvarliga samhällskonflikter av en mängd skilda slag. Man kan exemplifiera med rasförföljelser och raskravaller, med etniska rensningar och krigshand­lingar mellan olika folkslag. Vad dessa exempel egentligen visar – att raser och rastänkande är någonting skadligt eller att det är riskabelt att blanda olika etniska grupper och att större styrkeobalanser mellan grannfolk alltid har utgjort en krigsrisk – kan kanske diskuteras. Om man önskar ett annat samhälle än det etniskt någorlunda homogena, där folk uppfattar sig som en ras eller som en etnisk gemenskap och betraktar detta som någonting naturligt och positivt, kommer man att betrakta rasbegreppet som ett all­varligt hinder för ens politiska strävanden och dekonstruerandet av det som en nyckel till förverkligan­det av det icke raspräglade och multikulturella samhälle man själv vill ha.

Här måste vi emellertid observera att många av rasbegreppets socialt destruktiva konsekvenser inte är en direkt följd av raserna eller rasföreställningarna själva utan av den politik som de för som betraktar ras som en skadlig myt och som med alla medel försöker motarbeta och avlägsna rasföreställningarna och deras olika praktiska yttringar. Men om människor överlag föredrar ett etniskt homogent samhälle framför ett etniskt blandat och väljer i enlighet med denna preferens i den mån de har möjlighet därtill inom de legala och ekonomiska ramar som staten ger dem, då är det knappast de som är problemets or­sak utan snarare den lilla upplysta minoritet som i (den härskarmytiska) föreställningen om sin intellek­tuella och moraliska överlägsenhet inte anser att den behöver ta hänsyn människor som inte delar dess uppfattningar. Många rasrelaterade problem har orsakats av upplysta eliter av detta slag. Kanske rentav de flesta? Människor som betraktar sig själva som representanter för olika raser eller motsvarande har i alla tider kunnat leva i fred med varandra och t.o.m. som regel haft positivt utbyte av varandra – under förutsättning att de ägt geografisk trygghet i form av ett eget land eller område. Rasskillnader är inte i sig en källa till konflikter. De kan förvisso väcka osäkerhet och fruktan, men de kan lika gärna väcka ny­fikenhet och företagsamhet.

 

4. Ras som sociobiologiskt begrepp

Ras som något som definieras i en kombination av biologiska och kulturella termer.

Om människan inte är någon rent biologisk varelse utan istället som sociobiologin hävdar en biokultu­rell sådan, d.v.s. en varelse som är genetiskt betingad att inom vissa ramar skapa sig någon form av ex­tern organisation för samlevnad och samarbete, vilken till väsentlig del hålls samman och styrs av andra krafter än dem som råder i naturen – kunskapsöverföring och kunskapsackumulation, symboliska re­presentationer, traditioner, verktyg, politiska institutioner, ekonomisk specialisering och byteshandel etc. – och som därigenom uppnår ett visst mått av självständighet i förhållande till dessa krafter, måste rasbegreppet definieras och bedömas på sociala och kulturella grunder.

Ras är ur denna sociobiologiska synvinkel något som inte enbart tar sig uttryck i generella fysiska och psykiska skillnader mellan olika folkgrupper, t.ex. olika kranieform, hudfärg, intelligensnivå och tempe­ramentsegenskaper, utan dessutom i könsroller, språk, religiösa föreställningar, värdehierarkier, tekniska hjälpmedel, estetiska uttrycksformer m.m. och i de samhällen och kulturer som byggs upp av dessa ele­ment. Ja, det är med tanke på de förstärkningseffekter som kan uppstå när individer med likartade för­mågor och samma höga kapacitet samverkar med varandra tänkbart att rasskillnaderna mellan olika folk huvudsakligen, tydligast och fullständigast, realiseras på det sociokulturella planet, och att ras i männi­skans fall således reproduceras genom och i form av ett samhälle eller en kultur i minst lika hög grad som av hennes biologiska arv. Redan små skillnader i begåvning och temperament, t.ex. en litet aktivare inlevelseförmåga eller något högre språklig kapacitet eller en förmåga att skjuta upp behovstillfredsstäl­lelsen litet längre, kan få stora effekter på det sociala planet. Och om den sociala organisationen är stabil och får förbli intakt under en längre tid kan dessa effekter ackumuleras och växa med förbluffande snabbhet. Framväxten av de stora religiöst grundande jordbrukskollektiven (stadsstaterna) i Sumer kan vara ett exempel på detta.

Om ras betraktas som ett sociobiologiskt begrepp kan de sociokulturella skillnader som kan konstateras mellan olika folk användas som ett förstärkt argument för att dessa folkgrupper representerar olika människoraser. Att det finns kulturella skillnader mellan olika folk, att de är stabila över tid, omfattande och djupgående, att det finns ett inre organiskt sammanhang hos dem som gör att man kan identifiera en kultur som en specifik sådan, och att det unika och särpräglade tenderar att förstärkas i takt med att den samhälleliga organisationen blir mer komplex och den kulturella nivån höjs, får väl betraktas som ett faktum. Frågan gäller snarare hur dessa skillnader ska värderas, vilka man ska fästa vikt vid och vilka man inte ska fästa vikt vid, och hur man ska väga samman dem och bedöma deras summa.

Om ras i den sociobiologiska mening som skisserats här, d.v.s. ett dynamiskt samspel mellan å ena si­dan vissa betydelsefulla biologiska likheter mellan enskilda individer och å den andra det ackumulerade sociokulturella resultatet av dessa individers handlingar, kan (på ett tydligt och väsentligt sätt) bidra till att förklara de mänskliga kulturernas uppkomst och sätt att fungera, de likheter och skillnader som finns mellan dem och deras sätt förhålla sig till varandra etc., då är ras en realitet i detta sammanhang. Skillnaderna mellan olika mänskliga kulturer blir då ett tecken på rasskillnader och det unika och sär­präglade hos en kultur blir ett sätt att identifiera och definiera en specifik mänsklig ras.

En väsentlig politisk konsekvens av det sociobiologiska rasbegreppet är att om de mänskliga kulturerna har en raslig aspekt kan rasliga förändringar i ett land utgöra ett hot mot kulturen. Om man anser att biologisk mångfald har ett värde måste man även anse att kulturell mångfald har det, eftersom den från sociobiologisk utgångspunkt är ett exempel på detta, och då borde man rimligtvis agera, såväl nationellt som internationellt, för att förhindra stora och snabba rasliga förändringar i länder. Bevarandet, stär­kandet och återställandet av en relativ etnisk homogenitet i ett land skulle då bli ett prioriterat mål såväl för nationella regeringar som för interntionella samarbetsorganisationer. Ett sociobiologisk rasbegrepp är således ett begrepp som har sina följder. Ett rent biologiskt rasbegrepp är politiskt mindre radikalt, eftersom man alltid kan rädda en hotad folkgrupp genom att flytta den till ett reservat någonstans där den inte är i vägen.

Det kommer alltid att finnas de som ifrågasätter att det finns några medfödda skillnader mellan männi­skor och mellan folk eller att de skillnader som tycks uppenbara för alla är reella eller att de skillnader som de trots allt måste acceptera är tillräckligt många och stora för att de ska kunna spela någon roll. Mot den som tycker att skillnaderna mellan färger och mellan färgers nyanser saknar intresse kan man inte argumentera. Han får leva i sin jämngråa värld. Men även för den som i färgernas mångfald och ny­ansernas rikedom tvärtom ser ett av livets stora värden finns faror, t.ex. risken att lägga för stor tonvikt vid skillnaderna och inte se eller förminska betydelsen hos de många likheter som också finns och för­utan vilka skillnaderna inte skulle kunna uppfattas eller få någon mening.

Att se kulturskillnader som ett uttryck för rasskillnader kan således leda till att man ser rasskillnader där inga finns eller att man överdriver de rasskillnader som finns och ger dem för stor betydelse. Den som tolkar de skillnader som finns mellan t.ex. dansk och svensk kultur som en konsekvens av rasskillnader har förmodligen begått ett misstag någonstans och får granska sina utgångspunkter och sitt resonemang igen. Ingen har sagt att det ska vara enkelt för människan att kategorisera och förstå sig själv. Att det inte är enkelt, att det tvärtom är ett gränslöst komplext problem som ständigt stöter på nya svårigheter, är i själva verket ett intellektuellt överlevnadsvillkor för människan. När hon tror sig ha funnit den defi­nitiva lösningen på problemet eller tvärtom definitivt har gett upp alla försök att finna den hamnar hon i samma grå meningslöshet som den som drabbats av ideologiskt betingad färgblindhet. Att inte veta är ett väsentligt kunskapsvillkor.

 

Summering

Det finns inte ett rasbegrepp utan flera. Ras kan vara en realitet på flera olika sätt och på flera olika plan. Om ras inte är en realitet i en form kan det vara det någon en annan.

Även om man kunde visa att det inte går att på genetisk grund dela upp människan i olika raser, även om man kan ge vetenskapligt övertygande argument för att det inte är meningsfullt, inte förklarar nå­got, att dela upp Homo sapiens i underarter och att ras därför saknar biologisk realitet, kan ras fortfa­rande vara en realitet i sociobiologisk eller sociokulturell mening. Som politisk realitet förstärks rasbe­greppets ställning ju mer man talar om ras, ju mer utrymme och betydelse ras får i politiska diskussioner och beslut, oavsett vilken inställning man har i frågan om vad ras är och om det finns något sådant som raser eller ej.

Mycket hade, som sagt, varit enklare om vi kunde betrakta oss själva med samma kritiska distans och il­lusionslösa klarhet som människor i fördemokratiska tidsåldrar tycks ha varit mäktiga. Föreställningen om människan som ett djur är oförenlig med det upplysningsrationella och jämlikhetsdemokratiska po­litiska system som används i västvärlden i dag. Däri ligger detta systems avgörande svaghet, som förr el­ler senare kommer att bringa det på fall. Det är på något sätt tänkvärt att Darwin och hans teorier är ungefär samtida med genombrottet för den moderna demokratin.

Finns det andra rasbegrepp än de fyra som har diskuterats här? Ja, säkert! Det kausala rasbegreppet kan delas upp i flera olika begrepp. Begreppen går även över i varandra och är delvis överlappande. Det är särskilt tydlig beträffande det kausala rasbegreppet och det sociobiologiska. Någon skulle kanske säga att det sociobiologiska rasbegreppet är ett exempel på ett kausalt rasbegrepp. Må så vara.