Vad är ackumulation? Ackumulation innebär att något (an)samlas och sparas, att det för en tid lagras i passiv form. Vatten som samlas i ett vattenmagasin är ett exempel på ackumulation. Den solenergi som via flera mellanled lagras som fett i en björns kropp inför vinter och hos fåglarna inför den långa flytten söderut är ett annat exempel. Ett tredje exempel är de pengar som köpmannen sparar av sin vinst.
Som exemplen visar är ackumulation något som kan ske såväl genom omedvetna och avsiktslösa processer som genom målmedvetet och viljestyrt handlande. Här ska jag endast ägna mig åt de former av ackumulation som är kopplade till det mänskliga handlandet.
Följdfrågor: Vad är det som ackumuleras? Hur ackumuleras det? Och varför? Några exempel på ackumulerade ämnen har redan getts. Den första frågan skulle kunna omformuleras till: Vad kan ackumuleras och vad kan inte ackumuleras? Varför kan en sak ackumuleras och en annan inte?
Vi kan genast konstatera följande: För att något ska kunna ackumuleras måste det äga en viss beständighet och stabilitet. Fast här måste vi genast korrigera oss, för även kortvariga och instabila ämnen kan ackumuleras om förhållandena är de rätta och om man har tillgång till lämpliga hjälpmedel. Så kan man t.ex. ackumulera många ömtåliga födoämnen genom att torka, salta, frysa eller konservera dem. Ett annat elementärt villkor är att ämnet måste vara känt och att man har kunskap om dess beskaffenhet. Hur självklart detta villkor än är så upplyser det oss likfullt om något viktigt, nämligen att inte vem som helst kan ackumulera vad som helst. Ackumulationens villkor är inte bara en fråga om egenskaperna hos det som ska ackumuleras utan i lika hög grad om egenskaperna hos den ackumulerande agenten.
Ytterst sett handlar ackumulationen givetvis som allting annat om energi. Det rör sig om en ackumulation av energi eller, mer exakt, av något som under vissa villkor kan omsättas i energi, och den äger rum därför att vi agenter är i konstant behov av energi och vill ha så god tillgång till den som möjligt. Genom att ackumulera energi säkrar och underlättar vi vår tillgång till den.
Men det intressanta är i vilka former energiackumulationen äger rum. Hur ackumulerar vi energi? I vilka former kan vi ackumulera energi? Det är energins form som ger den dess specifika betydelse för agenten, som bestämmer agentens relation till den och hur den kan användas av honom. Energi i ren form saknar värde för en agent. Energi i ren form är en abstraktion. Den kan inte i denna form registreras, förstås och tas i bruk av agenten.
Människans förmåga att ackumulera energi och att kunna göra detta på många olika sätt är en nyckel till förståelsen av henne och hennes livsformer. Det är till stor del genom att skapa nya former för energiackumulation som människan har förändrat sina livsbetingelser.
För att man ska kunna ackumulera något räcker det inte att man har förmågan att s.a.s. lägga saker i en hög och kan komma ihåg var man har lagt dem. Man måste också ha en avsikt med det man gör och denna avsikt måste ingå i en plan.1 Ackumulationen av något är alltid en del av en plan, där det ackumulerade ska kunna användas i ett mer eller mindre specifikt syfte vid en mer eller mindre specifik senare tidpunkt. Det passiva sparandet av ett ämne är alltså en del av en aktivitet – det styrs och betingas av framåtsyftande idéer och avsikter.
Förmågan att planera och göra förutsägelser, att urskilja och förstå orsakssamband och kunna bedöma deras vikt, är således en grundläggande förutsättning för ackumulationen. En agents förmåga att ackumulera, att upptäcka nya saker att ackumulera och nya sätt att göra det på, betingas av hans förmåga att agera rationellt och planmässigt.
En annan förutsättning, av ett helt annat slag, gäller möjligheterna för den ackumulerande agenten att få behålla det han ackumulerar tills han vill använda det. Ackumulation förutsätter att det går att kontrollera den ackumulerade saken och hindra den från att försvinna eller bli förstörd. Jägaren hänger upp det fällda bytet i ett träd så att vilda djur inte ska släpa iväg med det. Köpmannen förvarar sina pengar i en låst kista på sitt kontor så att ingen ska stjäla dem. Om det sparade inte går att skydda går det inte heller att ackumulera saker, eftersom ackumulationen i så fall innebär en ren energiförlust. Det är inte bara det sparade som går förlorat utan också all den energi som krävdes för att planera och genomföra ackumulationen.
Ackumulationen är beroende av att den går med vinst och i beräkningen av om den kommer att göra detta eller inte måste man inte bara ta med kostnaderna för själva ackumulationen och för att uppskjuta användningen av något utan också de kostnader det innebär att ha något sparat som riskerar att försvinna eller fördärvas innan det kan utnyttjas.2 För att ackumulation ska vara ekonomiskt möjlig krävs därför en betydande vinstmarginal.
Det är lätt att se att ackumulationen, trots att det ofta rör sig om praktiskt enkla processer, kräver ett betydande mått av analysförmåga och beräkningsförmåga. Det är också lätt att se att det finns stora samarbetsvinster att göra här. Genom att samarbeta kan man inte bara ackumulera större resurser utan också skydda dem lättare och bättre. Samarbetet innebär givetvis också kostnader i form av organisation, men dessa kan snabbt betala sig genom att den nya organisationen som en bieffekt stärker den sociala gemenskapen och ökar samarbetsmöjligheterna.3
Varje ackumulation är en investering av energi som skulle ha kunnat använts till något annat. Ju mindre energi en ackumulation kräver desto större utbyte kan man få av den. Att lägga pengar i en kista kräver inledningsvis mer energi än att hänga upp ett byte i ett träd (man måste först tillverka en kista och skaffa sig ett lås) men så småningom blir det enklare och billigare. Pengarnas ackumulativa förmåga är bokstavligen gränslös. En stor del av deras värde ligger häri.
Vad gör ackumulationen? Vad möjliggör den? Vad innebär den för människans handlande och för de gemenskaper som den handlande människan ingår i?
För att kunna besvara dessa frågor (som är olika formuleringar av samma fråga) måste vi undersöka ackumulationens former.
Ackumulationen är i människans fall som regel extern. Den äger rum utanför människan.4 Detta gäller i ännu högre grad och med ännu större konsekvenser för den ackumulation som är social och bygger på samarbete. Extern ackumulation hindras inte av några kroppsliga begränsningar. Att människan har förmågan att ackumulera saker utanför sig själv är av fundamental betydelse för hennes sociala och kulturella utveckling. Flera av hennes viktigaste verktyg är kopplade till ackumulationen, t.ex. lagstiftning, skriftspråk och pengar.
Föda
Ackumulationens basala form är insamlandet av nyttigheter i fysisk form, först och främst föda. Ackumulation av föda kan vi hitta exempel på inte bara hos människan utan även hos de sociala insekterna och hos många andra djur, t.ex. ekorrar, möss och nötkråkor. Som exemplet med nötkråkan visar spelar minnet en framträdande roll för detta beteende. Tack vare sitt utmärka minne kan nötkråkan gömma små förråd av nötter på många olika ställen och på detta sätt minska risken att bli bestulen på hela sitt sparade kapital. Men intressant nog är ett bra minne inte alls någon nödvändighet, vilket de sociala insekterna demonstrerar. I ett starkt och homogent kollektiv som myrornas finns det inget behov av att gömma det man har samlat in eftersom det inte finns några tjuvar. En stjälande myra skulle stjäla från sig själv. Följaktligen finns det inte heller något större behov av att memorera var det insamlade ligger. De sparade resurserna finns där kollektivet finns, d.v.s. i den gemensamma basen, i myrstacken eller bikupan.
Åtskilliga av människans uppfinningar, tekniska såväl som sociala, är knutna till ackumulationen av föda. Till de tekniska uppfinningarna hör bl.a. olika sätt att lagra föda, alltifrån korgar och krus till källare och sädesmagasin, samt olika metoder för att förlänga hållbarheten hos den, vilket jag gav ett antal exempel på ovan. Till de sociala uppfinningarna hör sådant som räkning, bokföring och äganderättsregler. När ackumulationen av föda blivit en gemensam angelägenhet och nått en viss omfattning blir det viktigt att veta hur stora kvantiteter som finns lagrade av olika födoämnen och hur länge de har varit lagrade. Genom att föra register över detta kan man inte bara minska svinnet utan också hantera lagerhållningen på ett effektivare och långsiktigare sätt. Värdet av att kunna ackumulera föda ger således ett incitament till såväl räknekonsten som till skrivkonsten. Om det är ackumulationen och dess expansion som gett upphov till skriftspråk och matematik är väl osäkert, men den har utan tvekan motiverat deras utveckling och spridning. Uppkomsten av en byråkrati och en tjänstemannaklass är en annan social förändring som kan sättas i samband med ackumulationens expansion.5
Ackumulationen utgör också ett viktigt incitament bakom utvecklingen av äganderätten och dess principer. Äganderätten är ett elementärt uttryck för agentens vilja att bibehålla kontrollen över det externa resultatet av sitt handlande och sin energiförbrukning. Ju lättare det är för honom att göra detta desto mindre intresserad kommer han att vara av ägandets idéer och regler. Äganderätten är alltså indirekt ett vittnesbörd om svårigheter och laglöshet. Eftersom ett lager av någonting till sin natur är svårare att skydda ju större det är kommer en expansion av ackumulationen att motivera en förstärkning av äganderätten.6
Även om äganderätten och dess principer inte har sitt upphov i ackumulationen så är den en förutsättning för att enskilda agenter eller mindre grupper av agenter ska kunna lägga upp egna förråd av saker samtidigt som de är aktiva medlemmar av en större social gemenskap. Möjligheten av egna förråd är i sin tur en grund för avancerat ekonomiskt tänkande, specialisering och byte. När privat ägande av någonting är möjligt är det att föredra framför ”gemensamt ägande” eftersom det genererar mer energi och därmed fler bytesmöjligheter.7 Privat ackumulation möjliggör (ja, nödvändiggör) samarbete mellan oberoende privata ackumulatörer, vilket innebär ännu större möjligheter att ackumulera energi.8
Dessa tekniska och sociala uppfinningar har i sin tur möjliggjort och underlättat ackumulationen av andra saker.
Om tillgången på föda kan förbättras, göras säkrare och regelbundnare, kan människorna öka i antal. Med en ökad folkmängd följer en mängd andra förändringar, bl.a. beträffande den sociala organisationen.9 Med tanke på resursknappheten och de ofta stora och snabba variationerna i tillgången på föda som råder i naturen, t.ex. p.g.a. årstidernas växlingar, är det svårt att tänka sig att en stabil ökning av folkmängden är möjligt utan utvecklingen av olika ackumulationstekniker. Att öka produktionen av föda genom effektivare jordbruk är meningslöst så länge man inte kan spara överskottet.
Vad resursackumulationen och dess olika metoder gör är inte minst att ge människan nya idéer och motivera henne att resonera på nya sätt. Den ackumulerande människan kommer att se på världen på ett annat sätt, sätta upp nya mål för sitt handlande och göra upp nya typer av planer. Ackumulationen ger upphov till en ny ekonomi och ett nytt sätt att tänka. Det är fullt möjligt att det är detta nya ekonomiska tänkesätt som utgör grunden för jordbruket och bofastheten. Jordbrukets primära incitament skulle i så fall inte vara att öka tillgången på mat utan att öka tillgången på ackumulerbara resurser, vilket i sin tur leder till en ökad födotillgång. Om så är jordbruket den första räntedrivna processen eller m.a.o. den första banken. Detta förhållande kan fördjupa vår förståelse av den i historien centrala motsättningen mellan den mobila och resursförbrukande krigarkasten och de bofasta resursackumulerande grupperna. Vi bör vara medvetna om att krigarkastens moderna motsvarighet är den lättrörliga globala eliten.10
Information
En annan viktig form av ackumulation är informationsackumulationen. Eftersom information kan definieras som kunskap eller fakta i passiv och f.n. ej använd form kan man förstå informationen som något som blir till genom de processer som möjliggör ackumulation av fakta.
För att information ska kunna ackumuleras måste den ges en på en gång varaktig och tillgänglig form. Att informationen har en varaktig form är inte detsamma som att den har en tillgänglig form. Att det finns metoder för att få tillgång till information innebär inte att den är tillgänglig i praktiken. För att information ska vara tillgänglig i praktiken, vilket innebär att den är tillgänglig för den agent som behöver den i sin verksamhet, får det inte ta för lång tid eller kräva för mycket energi för att få tag i den och förstå den, d.v.s. inse hur den ska tillämpas. Hur självklara dessa konstateranden än är är de och deras konsekvenser av den största betydelse för informationens och informationsbearbetningens utveckling.
Det vanligaste och konsekvensrikaste sättet att ge information en varaktig form på är genom att skriva ned den. Skriftspråket är en av människans viktigaste ackumulationsformer. Det har spelat en avgörande roll för människans möjligheter att spara och dela information. Genom skriften kan inte bara det som går att uttrycka i ord och meningar bevaras utan även sifferuppgifter och beräkningar. Skriftspråket gör det möjligt för människan att i extern form lagra och förmedla sina medvetna tankar och resonemang.11
Att behovet av informationsackumulation och informationsdelning över tid och rum har utgjort ett (starkt eller rentav avgörande) incitament bakom utvecklingen och användningen av skriftspråk och skriftspråkstekniker visar de mesopotamiska kilskriftsarkiven.12
Men att informationen har en varaktig form räcker inte för att den ska gå att använda. Den måste också organiseras på ett sådant sätt att man kan hitta den information man behöver och kan tillägna sig den när man väl har hittat den. När skriftspråket har utvecklats och fått en fungerande form ger behovet av att kunna spara och dela information upphov till såväl den logiska dispositionen av själva informationen och diverse standarder och formulär för informationsbearbetning som till den externa organisationen av den i form av arkiv och kartotek. Ju tydligare nyttan av informationen är, av att ha snabb tillgång till stora mängder information, desto mer kommer dessa organisationstekniker att utvecklas.
Indirekt har informationsackumulationen också gett upphov till alla de yrken och sociala grupper som på ett eller annat sätt är involverade i arbetet med att bearbeta, lagra och söka information, t.ex. skrivare, bokhållare, registratörer och katalogisatörer. Ackumulationen av information är m.a.o. en av drivkrafterna bakom administratörsklassens och byråkratins framväxt och inflytande. Inom parentes sagt förklarar samspelet mellan information och administration hur ackumulationen av information under vissa förhållanden kan blir ett självändamål, eftersom ökad informationshantering ökar antalet administratörer och stärker administratörsklassens inflytande. Av samma skäl kan det finnas ett incitament till att komplicera bearbetningen och lagringen av information eller på andra sätt försvåra tillgången till den, eftersom det gör administratörernas arbete ännu oundgängligare och stärker deras status ytterligare.
Som vi har sett kan födoackumulation och informationsackumulation samverka. Genom att föra bok över lagerhållna varor kan man underlätta och effektivisera lagerhållningen och alltså öka nyttan av ackumulationen ytterligare. Idag är logistiken en av de viktigaste drivkrafterna i (den globala) ekonomin.
Några andra områden vid sidan av nationalhushållningen där man tidigt använts sig av informationsackumulation är: folkbokföringen, juridiken (lagsamlingar, kontrakt, egendomsförteckningar) och historien. Genom skriftspråket kan den mänskliga historien ackumuleras och de historiska perspektiven förlängas och faktaberikas, nyanseras och kompliceras. Men redan i de första civilisationerna var man på det klara med att man inte behövde nedteckna vad som faktiskt hänt och varför utan att man istället kunde skapa en för härskarna och samhällsbevarandet lämplig historia. Historien som någonting annat och mer än en personlig medvetandeform är i hög grad beroende av skriftspråket.
Informationsackumulationen är en form av energiackumulation. Detta blir uppenbart genom den användning agenterna har av den sparade informationen. Genom informationsackumulationen kan de handla på nya och mer avancerade sätt än förut. De kan använda den ackumulerade informationen för att undvika misstag, spara tid och ansträngningar och för att kunna agera på ett exaktare och mer effektivt sätt. Den lagrade och därför delbara informationen kan ligga till grund för mer omfattande samarbete och mer långsiktig planering. Det finns hur många sätt som helst som informationsackumulationen kan underlätta och förbättra det mänskliga handlandet på och därigenom öka energiproduktionen och förbättra energianvändningen. Informationens innehåll (och betydelse) är relaterad till dess potential för – mänskligt – handlande. Energi är ett mått även på information.
Ska vi beskriva människans minne som en form av informationsackumulation? Nej, det tycker jag inte. Hjärnan är i ständig verksamhet och allt som finns i den kan när som helst komma till användning på ett eller annat sätt. Att viss information inte används beror på att den f.n. inte behövs, att den f.n. inte fyller någon funktion, inte på att den samlas och sparas någonstans i hjärnan på samma sätt dokumenten i ett arkiv eller böckerna i ett bibliotek. Vi vet dessutom att hjärnans aktiviteter omfattar mycket som vi inte är medvetna om och vi kan därför inte vara säkra på vilka minnen som används när eller varför. Information som ur medvetandets perspektiv är irrelevant eller ointressant är det kanske inte för de omedvetna strukturer och processer som frambringar och driver medvetandet.
Kapital
En tredje betydelsefull form av ackumulation är, som sagt, ackumulationen av pengar eller m.a.o. av kapital. Kapital är något som bildas genom ackumulationen av pengar.
Varför är just kapitalackumulationen så betydelsefull? Varför får denna form av ackumulation så många och så omfattande konsekvenser? Huvudorsaken har givetvis med pengarnas beskaffenhet och sätt att fungera att göra. I form av ett kapital kan pengarna arbeta med större kraft och i större skala. De kan koordinera sig och samverka på ett sätt som påminner om när människor samarbetar med varandra. När pengarna väl bildat ett kapital kan de också börja producera mer kapital i form av ränta. Denna process är inte så unik som den i förstone kan förefalla, eftersom avkastningen och återinvesteringarna i djurhållning och jordbruk har samma struktur och är underkastade liknande villkor. I själv verket har pengarnas räntabilitet sin förutsättning i att det finns andra räntabla processer i det mänskliga samhället, d.v.s. processer varigenom man med organiserat och planerat arbete kan få en energimängd att växa.
En annan orsak är de svårigheter kapitalackumulationen är underkastad. Det har historiskt sett varit förenat med stora risker att ackumulera kapital. För att det ska lyckas, för att riskerna att förlora kapitalet inte ska vara för stora, är det många kulturella villkor som måste vara uppfyllda. Dessa har huvudsakligen med äganderätten och den enskilda agentens frihet att göra. I och med att ett sparat kapital inte fördärvas lika lätt som sparad föda eller sparad information kommer dess energi och de handlingsmöjligheter det rymmer att finnas kvar även efter att den som ackumulerat det blivit bestulen på det eller på annat sätt förlorat det. Det förlorade kapitalet kan nu vändas mot den som skapat det och försätta honom i ett sämre läge än om inget kapital hade funnits. Det är genom att stjäla ackumulerade eller ackumulerbara resurser som maktens hierarkier byggs upp. Eftersom pengar är i särskilt hög grad ackumulerbara har makten särskilt stor användning av dem när den vill stärka sitt inflytande. Makten i den form vi i vårt sekulariserade samhälle känner den vore knappast möjlig utan pengar och kapital.
Med kapitalets hjälp kan man köpa mat och information, d.v.s. skaffa sig många andra mer eller mindre nödvändiga och viktiga saker. Av detta framgår att kapitalackumulationen är derivativ. Den är beroende av att det finns andra saker, och dess möjligheter och inflytande påverkas av hur dessa andra saker är beskaffade och hur mycket det finns av dem. Kapitalackumulationen påverkas m.a.o. av andra ackumulationsprocesser och är i vissa avseenden beroende av dem.
Genom sin förmåga att koncentrera resurser och att konvertera en resurs till en annan kan pengarna och kapitalet sedan i sin tur påverka våra möjligheter att ackumulera andra saker, som t.ex. föda och information. Med hjälp av kapitalet kan nya tekniker för ackumulation av föda och information utvecklas. Via omvägen över kapital kan vårt behov av mat och kunskap komma att tillfredsställas bättre. Att kapitalackumulationen är derivativ innebär m.a.o. också att den inte har något värde i sig själv. Det är det man använder kapitalet till som ger det dess värde.13
Genom kapitalet kan man i viss mening ackumulera ackumulationen, eftersom kapital inte förändras och förstörs på samma sätt som t.ex. föda och många andra varor och tjänster. Genom att översätta andra saker i pengar och ackumulera dem till kapital kan man frigöra sakerna från en del av de tidsliga och rumsliga villkor de är underkastade.
Pengar är ett universellt mått på ekonomisk energi. Kapitalet är ett universellt mått på sparad energi.
Även om följande frågor kan tyckas naiva bör vi ändå ställa dem:
1. Varför är ackumulationen av föda så betydelsefull?
2. Varför är informationsackumulationen så betydelsefull?
3. Varför är kapitalackumulationen så betydelsefull?
Genom att regelbundet ställa oss frågor som dessa kan vi bibehålla vår förundran inför människans villkor. Det är i grund och botten inte våra kunskaper, inte vad vi vet eller tror oss veta om människan som bibehåller vår mänsklighet, utan vårt frågande perspektiv på oss själva. Den som redan tror sig veta är alltid litet dummare och trögare än den som fortfarande vill veta.
Noter
1 Med avsikter och planer menar jag inte något måste vara medvetet. Oavsett om myror och bin är medvetna om vad de gör eller inte så agerar de som om de har en avsikt med det de gör och som om det finns en plan med deras samarbete. Vi måste tänka oss att det kan finnas genetiskt betingade avsikter och planer som inte behöver något medvetande för att verka. Vi förmänskliga inte myrorna och bina genom att beskriva deras beteende som avsiktsstyrt och planmässigt utan vi tvärtom fördjupar vår förståelse av vad avsikter och planer kan vara genom att s.a.s. avhumanisera dessa begrepp. I förlängningen av denna ”avhumaniseringsprocess” kan vi kanske också vinna en fördjupad förståelse av kosmos och de kosmiska sammanhang som vi ingår i.
2 Ett avancerat sätt som en sparad sak kan fördärvas på är genom värdeförändrande konjunkturer. Tulpanmanin i Holland på 1600-talet är ett färgstarkt exempel på detta.
3 Varje (fungerande) samarbete öppnar för mer samarbete, dels genom de vinster de samarbetande gör men också och kanske fr.a. genom de sociala erfarenheter och band som det ger upphov till. På ett mentalt plan är samarbetet ofta en vinst i sig själv genom att de samarbetande lär känna varandra bättre och kanske knyts närmare till varandra. Ett fotbollslag som får kämpa hårt för att vinna och ofta förlorar utvecklar inte sällan en stark gemenskap genom sina motgångar. För att förstå detta måste man inse att energivinster bara är den ena sidan av människans ekonomi. Den andra är energiförbrukningen eller m.a.o. kraftutvecklingen och den vitalitet och livslust som den ger upphov till. För att säga det självklara: energin är inte till för att sparas utan för att förbrukas. Att förlora en fotbollsmatch kan vara ett bättre sätt att använda sin energi på än att vinna en. Den lokala småklubben på landet kan ur energisynvinkel vara ett bättre fotbollslag än den rika proffsklubben i storstaden.
4 Eftersom även människan har vissa möjligheter att bygga upp fettdepåer inför perioder av sämre födotillgång eller i likhet med en havande kvinna inför perioder av större energiförbrukning är inte all mänsklig ackumulation extern.
5 Det finns omfattande arkeologiska bevis för att man redan i de första stadsstaterna i Mesopotamien förde bok över de förråd som var knutna till stadens tempel och registrerade vilka varor som fanns där och i vilka kvantiteter, hur mycket som köptes in och hur mycket som förbrukades. Redogörelserna för dessa utgrävningar brukar andas en viss besvikelse över att man på alla dessa tusentals kilskriftstavlor bara finner bokföring och inga religiösa hymner eller hjältedikter, inga krönikor och inga levnadsteckningar. Men vad man borde känna är något av samma vördnad som doktor Heywood Floyd och hans kolleger inför upptäckten av kunskapens monolit i 2001: A Space Odyssey. Ty vad dessa kartotek gör är att låta oss vidröra människans skapelse.
6 Vi förknippar spontant äganderätten med privategendom, d.v.s. med den enskilda agentens rätt till det ekonomiska resultatet av sina handlingar. Men det finns logiskt sett inget som säger att äganderätten måste ta sig denna form. Den kan istället som i Mesopotamien ta sig formen av stadsgudens oinskränkta ägande av staden och alla dess marker, av folket i staden och allt de producerar. Vilken form äganderätten tar sig beror på de möjligheter och behov som råder i den konkreta situationen.
7 Är privat ägande alltid att föredra eller bara som regel? Detta är en stor och svår fråga. Vi måste betona möjlighetsvillkoret, vilket i.o.f.s. är komplext och i behov av förtydligande. När människans överlevnad beror på bygemenskapen och bygemenskapen beror på utbrett gemensamt ägande då är omfattande privategendom inte möjlig.
8 En sumerisk stadsstat skulle snart konkurreras ut av en grekisk stadsstat eller av en medeltida handelsstad, såvida den inte i kraft av sin militära organisation kunde erövra eller förstöra konkurrenten i tid. I en ”sumerisk situation”, d.v.s. en situation dominerad av kollektivistiska stadsstater, skulle frihetsexperiment som grekisk demokrati och medeltida borgerskap däremot vara en hasard som förmodligen hade lett till snabb undergång. Alltså: äganderätten är en praktisk lösning på ett praktiskt problem. Genom att göra den privata äganderätten opraktisk, t.ex. genom diverse klimatpolitiska åtgärder, kan man successivt avskaffa den. De fördelar den har får då allt svårare att visa sig.
9 Några sådana förändringar är: framväxten av formella hierarkier, förstärkta klasskillnader och uppkomsten av livegenskap och slaveri. Samtidigt som en växande befolkning är ett tecken på ökat materiellt välstånd leder folkökningen till att den enskilda individens sociala värde devalveras genom den ökade tillgången på individer. Denna devalveringsprocess kan motverkas av en ekonomisk expansion som ökar behovet av arbetskraft, under förutsättning att det rör sig om ett behov av kvalificerad arbetskraft, d.v.s. av unika individer. Slavar är mer lämpade att bygga pyramider än katedraler.
10 En romantisering av dem som använder våld för att uppnå sina mål är olämplig. Sedan är det en annan sak att den traditionelle krigaren som är beredd att riskera sitt liv i strid ansikte mot ansikte med sin motståndare står vårt hjärta närmare än de moderna rovriddare av Soros typ som bedriver sina plundringar från bekväma luftkonditionerade kontor i skydd av höga glasmurar.
11 Även skriftspråket har en medvetandegörande och medvetandeutvecklande roll, men medvetandets språkliga form är inre tal.
12 Den kinesiska historien ger en delvis annan bild av skriftspråkets utveckling. Här verkar spådomskonst och divination ha spelat en framträdande roll. Kanske är detta en förklaring till skillnaderna mellan det kinesiska bildbaserade alfabetet och vårt talspråksbaserade?
13 Disneys seriefigur Joakim von Anka illustrerar detta på ett åskådligt sätt när han uppfylld av barnslig tillfredsställelse badar bland pengarna i sitt stora kassavalv.
(Påbörjad i januari 2023.)
Tidigare delar:
Pengarnas logik 1 – Utgångspunkter
Pengarnas logik 4 – Alternativ
Pengarnas logik 5 – Det immateriella
Pengarnas logik 7 – Bytet av pengar
Pengarnas logik 9 – Pengar som skuldsedlar
Pengarnas logik 10 – Lånandets dynamik
Pengarnas logik 11 – Inflation
Pengarnas logik 12 – Koordination
Pengarnas logik 13 – Förgreningar och återkopplingar
Om skribenten: Jonas Åberg
