Jag minns ännu hur mycket jag tyckte om Heidi. Av hennes öden och äventyr i de schweiziska alperna och hos den fina köpmansfamiljen Sesemann i Frankfurt kommer jag väl egentligen inte ihåg så mycket, men det intryck tv-serien gjorde på mig minns jag fortfarande mycket väl. Vi såg den en sommar på landet för länge sedan, något av de sista åren som min mormor levde.

När jag nu läser Johanna Spyris berömda barnbok för första gången förstår jag bättre och mina intryck från tv-serien bekräftas.1

Liksom de människor Heidi kommer i kontakt med under berättelsens gång charmas av den livfulla och okonstlade föräldralösa lilla flickan så charmas vi läsare. Heidis inflytande är direkt och gott som få personers i litteraturen. Hon kan med rätta kallas för en positiv hjälte.

Men det innebär inte att berättelserna om henne är någon rätlinjig och ytlig historia. Något som framgår redan av den omständigheten att de personer som uppträder i boken inte påverkas på samma sätt av Heidis väsen. Det finns de som i likhet med moster Dete är alltför upptagna med sitt eget för att lägga märke till hennes utstrålning och de som likt den rigida guvernanten Fräulein Rottenmeier är så hårt insnörda i sociala konventioner och klasstänkande att de skräms av Heidis fria och naturliga ande och för att inte förlora sin identitet gör allt de kan för att skydda sig från hennes inflytande. Och sedan har vi ju alla de som, i likhet med merparten av invånarna i bergsbyn Dörfli, ändrar inställning mera för att alla andra gör det än av personlig övertygelse. Nej, även om det rör sig om en barnbok, med många enkla karaktärer, en tydlig (och pedagogisk) handlingslinje och ett gott slut,2 så är det inte fråga om någon onyanserad och psykologiskt grund skildring.

Om huruvida hjältinnan själv är en enkel och okomplicerad karaktär kan man anmärka följande: Det mest framträdande draget i Heidis karaktär är hennes förmåga att kommunicera med sin omgivning, att träda i oförmedlad förbindelse med den och se och känna den sådan den är. Detta är källan till den lycka Heidi genomsyras av när hon får bo hos sin farfar Alp-Öhi högt uppe i bergen, men det är också orsaken till att hon nästan går under av hemlängtan när hon tvingas flytta till den stora och labyrintiskt slutna stenstaden Frankfurt.

Spyri betonar på olika sätt hur vaken och uppmärksam Heidi är och ger flera exempel på hennes iakttagelseförmåga och intelligens. Så händer det mer än en gång att hon ställer sig framför en person och betraktar honom stilla och uppmärksamt för att komma underfund med honom. Heidis medkänsla omfattar inte bara människorna utan även djuren och naturen i dess helhet. Hon lever sig in såväl i de höga granarnas sus utanför farfaderns stuga som i getaherden Peters blinda mormoders fattigdom och isolering. Hon ser alplandskapet storslagna skönhet men lägger samtidigt märke till alla de små detaljer det också rymmer. Heidi är inte någon romantiker utan en realist med känsla. Hon frågar och hon vill förstå. Hon lär känna Peters alla getter och lär sig inte bara deras namn utan också deras individuella karaktär. De misstag hon begår i sina relationer till människorna i det främmande Frankfurt beror inte på dumhet och tanklöshet utan att på att hennes erfarenheter ännu är så begränsade.

Den som genom uppmärksamhet och nyfikenhet, livsglädje och tacksamhet har kontakt med världen omkring sig, som ser den och lever med i den, får därigenom del av världens egen rikedom och djup, medan den som istället avskärmar sig, som av högmod, bekvämlighet eller rädsla är sig själv nog, tvärtom utarmas, blir grund och fattig. Så är den lilla Heidi i kraft av sin andliga hållning, varom hon ännu inget vet, ty den sammanfaller helt med vad hon gör, inte bara en livfullare och mera klokt godsinnad människa än många synbart mer sammansatta och innehållsrika karaktärer, i litteraturen såväl som i verkligheten, utan därtill djupare och rikare än de. Har den av hovintriger och ord, ord, ord uppfyllde prins Hamlet ett djupare och rikare själsliv än Heidi? För den akademiske litteraturkännaren kan frågan förefalla chockerande. Men vi kan under alla omständigheter vara säkra på att Hamlet inte på samma sätt som Heidi skulle kunna urskilja och entusiasmeras av de ständiga skiftningarna i trädens sus. En vistelse i alperna hade säkert gjort honom gott!

Hur är det egentligen? Människan är inte något tomt blad, det är en av flera lärdomar som vi kan hämta från boken om Heidi, men hon är inte heller ett färdigskrivet dokument. Hon är på en gång papper och penna och hon skriver sig själv, ömsevis tvingad därtill av omvärlden tryck, ömsevis fri och inspirerad. Hon skriver sig så som bara hon kan göra under de villkor som råder där hon hon av en slump, av ödets krafter eller av egen fri vilja råkar befinna sig. Varje människas skrivstil och sätt att skriva är unikt och innehållet hos det skrivna mer eller mindre så. Den som läser ur naturens bok skriver en annan text än den som läser ur storstadens, men långt väsentligare än vad vi läser är om vi skriver vår egen text eller om vi bara skriver av andras.

Alfabet och böcker, läsande och berättelser spelar intressant nog en framskjuten roll i Spyris bok. Uppe på berget vill farfaderns först inte att Heidi ska gå i skolan, för då måste hon vara nere i byn hela vintern och farfadern avskyr byn med dess småsinta och skvallriga invånare. I staden lär sig Heidi sedan snabbt att läsa, men först efter att Klaras farmor befriat henne från Peters fixa idé om läsandets omöjlighet och förklarat för henne vilka lockande möjligheter som öppnar sig för den som kan läsa. Den bok med illustrerade bibliska berättelser som hon får av farmodern blir hennes käraste ägodel. Hemma i Dörfli läser hon sedan psalmer för Peters blinda mormor, och genom en betydligt auktoritärare och mer tvingande pedagogik än den Klaras farmor tillämpade på henne lyckas hon slutligen, till skollärarens stora häpnad, få även Peter att läsa hjälpligt. Pedagogiken måste lämpas efter eleven, vilket den beslutsamma Heidi genast inser.

Ja, Heidi är en barnbok. Det är inte en bok för barn i alla åldrar, som man skämtsamt brukar säga om de små mästerverken Alice i Underlandet och Lille prinsen, utan främst en bok för barn i barns ålder. Men det väsentliga med varje bok, ja, med all konst, är att den angår oss, att den berör oss och får en personlig betydelse för oss. Är inte den konst som berör djupare än den som inte gör det? Är inte den konst som berör på ett i grunden upplyftande sätt, som ger oss mod och gör oss bättre, en konst med större spännvidd än den som inte gör det?

Alldeles utan estetiskt raffinemang är Heidi dock inte. I boken får Heidi en bok med bibliska berättelser. Den berättelse hon fäster sig mest vid är den om den förlorade sonen. Innan hon kan läsa är det illustrationerna med motiv från ett alplandskap liknande det hon tvingats lämna som fängslar henne mest. Utan att Heidi har några klara föreställningar om saken har denna berättelse flera beröringspunkter med hennes egen farfars liv och därigenom indirekt med hennes eget. Också farfadern är en man som har lämnat sitt hem, som gått vilse och kommit på kant med Gud och människorna. Det är när Heidi läser denna berättelse för honom, efter att hon tack vare den insiktsfulle doktorns ingripande fått lov att lämna Frankfurt och återvända till sina älskade berg, som farfadern till slut inser att han har felat och får kraft att återvända till bygemenskapen. Säkert gör han det mera för Heidis skull än för sin egen, och säkert mera för hennes skull än för Guds, men detta är ett uttryck för Spyris realism och den ska vi vara tacksamma för. (Dessutom är det ju sant kristet att handla mera för andra människors skull än för Guds. Ja, det är kanske inte bara sant kristet utan också den punkt där kristendomen tydligast skiljer sig från andra religioner. Det är ju för människorna Kristus – Gud – offrar sig. En kristen Abraham skulle ha vägrat att sättas på prov på det sätt som skedde med den judiske Abraham, ty han skulle ha varit beredd att offra sig själv istället för sin ende son – och däri skulle Gud ha sett hans trohet.) Så blir den välkända bibliska berättelsen en kraft i den berättelse som själv är en kraft i oss läsare.

Jag minns själv väl de bibliska berättelserna och vilket intryck de gjorde på mig. När jag gick i lågstadiet fanns det fortfarande kristendomsundervisning i skolan, d.v.s. en undervisning som syftande till en positiv förmedling av kristendomens budskap. Det tror jag var en god sak. Det finns en naturlig råhet och egoism hos människan som kan dämpas och rundas av genom mötet med kristendomen. I synnerhet om detta möte tar de evangeliska berättelsernas form, vars pregnanta och minnesvärda scener är fyllda av skönhet och stor människokunskap. Där regler och dogmer väcker motstånd, ett förståeligt motstånd eftersom de kränker vår fria vilja, öppnar berättelserna en dörr till lockande och spännande världar som genom att påverka och förändra oss i samspel med våra egna erfarenheter blir till en levande del av dem.

Vad betyder berättelsen om den förlorade sonen? Heidis farfar ser i det rätta ögonblicket sitt eget liv i dess belysning. Vad betyder berättelserna om Adam, Noak, Abraham och Moses? Och vad betyder berättelsen om barnen som lärjungarna ville köra bort från Jesus? Vi kan tala om detta, fast varsamt, och kanske bör vi inte anstränga oss att förklara så mycket för barnen, för det är ju berättelserna själva som betyder något. Det är de som s.a.s. är poängen, inte den intellektuella reduktionen till en tolkning eller den moralistiska till en sensmoral. Om Jesus hade ansett att dogmatiska påståenden är ett bättre och verkningsfullare sätt att kommunicera på hade han inte vinnlagt sig om att tala i liknelser. Det finns en berättelsens djupare sanning som härrör från det intryck den gör på åhöraren. Gick Jesus verkligen på Gennesarets vatten? Utspisade han verkligen 5.000 män, kvinnor och barn oräknade, vilket det noga påpekas i bibeln, med fem kornbröd och två fiskar? Oavsett om detta är sant eller inte uttrycker dessa berättelser sanningen om Jesus.

Jag är övertygad om att Johanna Spyri avsåg att hennes berättelse om Heidi skulle fungera på samma sätt som de berättelser Heidi läser om i sin älskade bok. Och så är det också. Så fungerar den verkligen. Boken slutar med ett underverk. Fast det är ett underverk som är väl underbyggt och trovärdigt förklarat: tack vare gott sällskap, frisk alpluft, nyttig mat och sjukgymnastik lyckas den rullstolsbundna Klara Sesemann lära sig gå igen. Om man så vill kan man i denna pedagogik se en metafor för läsarens lärande.

Noter

Om skribenten: Jonas Åberg

Jonas Åberg är född och uppvuxen i ett annat Malmö. Han är utbildad bibliotekarie och har arbetat i ett tiotal år som sådan. Filosofi och politik är två områden som alltid har engagerat djupt – det första av lust, det andra av irritation. Under några år var han doktorand i filosofi. Politiskt är han konservativ med libertarianska böjelser, eftersom han tror att historien och kulturen inte skapas av folket utan genom det av kreativa ledare. Jonas Åberg härstammar från skånska bönder och köpmän, vilket han givetvis är stolt över. Kulturellt sett känner han sig närmare besläktad med den grekiska och romerska antiken – i dess av tidens gång raffinerade form – än med sin samtid, och han anser att beundran inför mänsklig storhet är ett nyckelvillkor för själslig sundhet och vitalitet. Den som inte förmår se upp till andra människor kommer att förakta sig själv – medvetet eller omedvetet. Och den som föraktar sig själv kommer att avsky livet. Medan kärleken till livet tar sig uttryck i konservativa synsätt och värderingar tar sig livshat uttryck i politisk radikalism. ”För dem som mäktar det är världen god”, skriver Ekelund. Det kan låta som ett riskabelt passiviserande motto. Den som försöker leva upp till det vet bättre.