Mycket mer händer på insidan av en människas liv än på utsidan. Vi upplever, känner, funderar, överväger och fantiserar åtskilligt mer än vad vi handlar. Ett sätt som en skådespelare kan gestalta detta på är genom att agera återhållsamt eller nästan litet mekaniskt och i de flesta situationer ha ett så neutralt minspel som möjligt, d.v.s. genom att agera mindre än vi är vana vid att skådespelare gör. Vi är vana vid överdrifter och övertydligheter av diverse slag och betraktar dem därför som naturliga i film och på teater. Bra skådespeleri är en de rätta överdrifternas konst, kan man säga. När en skådespelare istället agerar på ett mera återhållsamt och egentligen mer realistisk sätt blir vi lätt konfunderade och irriterade och tycker kanske att han spelar dåligt och utan inlevelse, trots att det är så här vi själva för det mesta beter oss. Vi är själva för det mesta obestämda eller mångtydiga för omgivningen, eftersom vi inte visar mer än en bråkdel av alla våra känslor och tankar. Vilket f.ö. nog är klokt. Vi är vana vid att skådespelare åskådliggör människans inre genom ett expressivt yttre, inte minst genom vad de säger och sättet de säger det på, genom att de i monologer och dialoger förklarar för oss vad de tänker och känner och varför. Som om en människa alltid visste detta och som om allt man tänker och känner är representativt för vem man är! Dessa självreflekterande kommentarer och repliker kan lätt bli för många, vilket det bekväma greppet med ”voice overs” är ett exempel på, och de förlorar då i tyngd och i psykologiskt intresse. Bruce Willis behärskade skådespeleri i M. Night Shyamalans Unbreakable är inte bara kongenialt med den om sin livsuppgift och sina unika gåvor ovetande och osäkre huvudpersonen, väktaren David Dunn, utan det är dessutom mer realistiskt och därmed mer inlevelsebefrämjande. För många skådespelare (och regissörer!) är det alltför frestande att gestalta en människa som befinner sig i en existentiell kris genom intensiva känsloyttringar och mer eller mindre våldsamma handlingar, men är ett sådant agerande trovärdigt eller trovärdigare när det som i detta fall rör sig om en person som har drabbas av ett plötsligt främlingskap inför sig själv och sin familj p.g.a. att han inte längre vet vem han är och hur han ska leva? Är det psykologiskt trovärdigare att en alienerad individ skjuter en främling på en strand än att han gör ingenting? En tänkvärd och insiktsfull detalj i detta förberedande skede av dramat, när hjälten försöker förstå sig själv och finna sin väg, är att medan han möter oförstående och negativa reaktioner från sin hustru får han stöd av sin son. Som alla pojkar vill Joseph att hans pappa ska vara en hjälte. Fast själv känner sig Dunn inte som en sådan. Det vore också orimligt. Som han ser det är han bara någon som har haft en osannolik tur och överlevt en fruktansvärd olycka som kostat många människoliv. Shyamalans Unbreakable är inte minst genom sitt realistiska yttre skeende, sina vardagliga miljöer och situationer och sin trovärdiga och nyanserade psykologi, där t.ex. de övernaturliga element som plötsligt dyker upp i hjältens liv och hans reaktioner på dem skildras på ett så integrerat och övertygande sätt att de framstår som fullt möjliga, inte som fantasier och inbillningar utan som erfarenheter som man kan reagera på och lära sig något av, en av de bästa filmkonstnärliga variationerna på populärkulturens superhjältemotiv som jag känner till. Dunn är en superhjälte med unika krafter (och givetvis med den unika svaghet som också hör till; i Dunns fall utgörs kryptoniten ironiskt nog av något så vanligt som det vanligaste av allt: vatten), det är vad filmen själv konstaterar (och det är, märker jag, vad jag själv vill att den ska konstatera; kanske bottnar Josephs spontana reaktion i något ännu djupare och ursprungligare, i något som är alla superhjältars psykologiska betingelse), men dessa krafter avslöjas på ett så diskret sätt och är av en sådan art att de aldrig uppfattas som overkliga eller orimliga, som överdrivna eller löjliga. Dunn är inte någon halvgud som Herakles eller en utomjording som Stålmannen, utan i grund och botten en vanlig dödlig människa, fast utrustad med en exceptionell motståndskraft mot skador och sjukdomar och en förmåga att via direkt kroppskontakt se och känna andra människors upplevelser. Det förhåller sig i själva verket så, enligt filmens superskurk Mr. Glass, att det är exceptionella individer som Dunn som gett upphov till de hjältelegender och mytologier vilka är ett framträdande element i de flesta kulturer, och som i det moderna sekulära västerlandet lever vidare i form av populärkulturens filmer och serietidningar, i reklamens överdrivna människoframställning och popartisters självglorifierande skivomslag och affischer och, inte minst, i den ständigt växande leksaks- och datorspelsindustrin. Det är i själva verket genom att studera serietidningarnas hjälteberättelser och frilägga vissa grundläggande element hos dem som Mr. Glass har kommit fram till att dessa hjältar har sin motsvarighet i verkligheten. Att den aristokratiskt distanserade och reserverade galleriinnehavaren och serietidningsexperten Elijah Price, alias Mr. Glass, utmärkt gestaltad av den alltid utmärkte Samuel L. Jackson, är filmens färgstarkaste karaktär är ännu en intelligent och vänligt ironisk variation på genrekonventionerna, vilka ju bl.a. kräver att superskurken, som till slut alltid besegras av superhjälten, ska förlora därför att hans personliga komplexitet, självupptagenhet och övermod, inte sällan orsakat eller förstärkt av en tragisk bakgrund, hindrar honom från att utnyttja alla sina krafter på bästa (hänsynslösaste) sätt i kampen mot hjälten. Även Price är nämligen en alltigenom trovärdig och realistisk person. Förutom en exceptionellt hög intelligens har Price inga superkrafter alls. Tvärtom lider han alltifrån födseln av en ovanlig genetisk sjukdom som gör hans benstomme ytterst skör. Därav hans alias. Genom att isolera honom från andra barn och omöjliggöra en normal barndom har denna sjukdom väckt (den enligt gängse psykologi kompensatoriska) idén hos honom att han i själva verket är en utvald med en särskild uppgift. Det är således denna sjukdom som är drivkraften bakom hans långvariga och passionerade sökande efter en riktig superhjälte, som ska kunna bekräfta hans egen sanna identitet för honom och ge honom den roll som tillkommer honom, nämligen som hjältens motsats och därmed i en mening hans like, som superskurken som alltid vet mer än hjälten – och som därför alltid till slut besegras av honom eftersom att han är mer beroende av hjälten än vad hjälten är av honom. Till skillnad från superskurken bekräftas hjältens identitet inte bara av hans egna superkrafter utan även av hans moraliska integritet. Superhjältens seger över Mr. Glass äger rum helt i enlighet med superhjälteberättelsernas konventioner, nämligen vid en avslutande konfrontation där hjälten visar sig vara den starkare, samtidigt som det är kraftigt realistiskt nedtonat och huvudsakligen utspelar sig på ett inre eller moraliskt plan. Filmen slutar nämligen inte med ännu en av dessa tröttsamt överdrivna uppgörelser där hjälten och skurken pucklar på varandra utan slut och halva stan slås sönder, utan tvärtom med att den för tillfället rullstolsbundne Mr. Glass, driven av sitt brinnande behov av att erkännas och accepteras av sin motsats superhjälten, avslöjar för Dunn de hemska brott han varit tvungen begå för att upptäcka honom (en flygplanskrasch, en brand i ett hotell och slutligen den tågkollision som Dunn var den ende överlevande i) genom att i en broderlig hälsning räcka honom sin hand. Men istället för att förstå och acceptera Mr. Glass erbjudande om en slags koalition mellan exceptionella individer får synerna den chockade Dunn att förskräckt rygga tillbaka. Stammande något om alla de människor som dött vänder han sig tårögd om och lämnar en alltmer uppjagat argumenterande Mr. Glass bakom sig, för att istället gå raka vägen till polisen och berätta vad han fått veta. Vid den följande husrannsakningen i Limted edition, det galleri som Price driver, finner man avgörande bevis på hans skuld och massmördaren kan arresteras under ordnade former. Regissörens känsla för det psykologiskt realistiska är så välutvecklad och hans integritet så stark att han inte faller för frestelsen att låta Dunn visa sitt avståndstagande genom ett manierat vredesutbrott, han reagerar istället som sagt genom att visa djup sorg, eller genom att själv gripa Mr. Glass i en av dessa på film så populära citizen’s arrest. Dunn får tvärtom agera som de flesta vanliga oheroiska människor skulle ha gjort i en liknande situation: han låter den officiella ordningsmakten ta hand om saken. Här spelar det nog också in att det är den karismatiske Mr. Glass som på ett avgörande sätt hjälpt den okunnige och litet naive Dunn att förstå sig själv samt att Dunn, fullt begripligt, kommit att hysa medlidande med den besynnerlige handikappade mannen. Att Mr. Glass får sluta sin karriär som superskurk på en rättspsykiatrisk klinik är ett sista exempel på välvillig genreironi, fast i det här fallet med en diskret samtidskritisk twist. Man kan knappast agera mycket mer genomtänkt och behärskat än Mr. Glass. Ändå eller kanske just därför måste det samhälle vars ytliga och egalitära värderingar han så målmedvetet ifrågasatt och på ett så drastiskt sätt brutit mot definiera honom som otillräknelig och sjuk och låsa in honom för behandling. En behandling vars syfte är att göra honom ”normal” eller m.a.o. lik alla andra, vilket ju är raka motsatsen till vad en superhjälte eller superskurk är. Om han istället hade fått ett traditionellt straff, säg dödsstraff, vilket inte vore orimligt med tanke på de många offren i de ”olyckor” han iscensatt, hade detta bekräftat hans gärningars art och därmed bekräftat honom själv. Genom sitt sätt att regissera begränsar Shyamalan det eskapistiska inslaget hos superhjältegenren och närmar den istället till våra egna erfarenheter och därmed till oss själva. Kanske vill han rentav att vi ska fråga oss om vi inte själva, utan att vara superhjältar och utan att inbilla oss att vi är det, kan göra något liknande det David Dunn gör: bättre förstå de krafter vi har inom oss och lära oss att använda dem på ett positivt sätt?

Om skribenten: Jonas Åberg

Jonas Åberg är född och uppvuxen i ett annat Malmö. Han är utbildad bibliotekarie och har arbetat i ett tiotal år som sådan. Filosofi och politik är två områden som alltid har engagerat djupt – det första av lust, det andra av irritation. Under några år var han doktorand i filosofi. Politiskt är han konservativ med libertarianska böjelser, eftersom han tror att historien och kulturen inte skapas av folket utan genom det av kreativa ledare. Jonas Åberg härstammar från skånska bönder och köpmän, vilket han givetvis är stolt över. Kulturellt sett känner han sig närmare besläktad med den grekiska och romerska antiken – i dess av tidens gång raffinerade form – än med sin samtid, och han anser att beundran inför mänsklig storhet är ett nyckelvillkor för själslig sundhet och vitalitet. Den som inte förmår se upp till andra människor kommer att förakta sig själv – medvetet eller omedvetet. Och den som föraktar sig själv kommer att avsky livet. Medan kärleken till livet tar sig uttryck i konservativa synsätt och värderingar tar sig livshat uttryck i politisk radikalism. ”För dem som mäktar det är världen god”, skriver Ekelund. Det kan låta som ett riskabelt passiviserande motto. Den som försöker leva upp till det vet bättre.