KP och SKP 2017 – En marxistisk migrationsdebatt

Aktuellt, Debatt, Ideologi, Inrikespolitik, Invandringspolitik, Liberalism, Marxism, PK, Politik, Rekommenderat, Samhälle, Vänstern

  • 9
    Delningar

Det finns i den radikala vänstern en latent spänning mellan två sätt att se på den pågående massmigrationen, denna spänning tycks vara särskilt stark i marxistiska miljöer. I Tyskland fick kommunisten Sahra Wagenknecht en ”antifascistisk” tårta i ansiktet ihop med beskyllningar om att vara främlingsfientlig efter att hon kommenterat migranters många sexuella övergrepp med orden ”den som missbrukar gästfriheten har förverkat sin rätt till den”. Liknande konflikter finns i fler länder, mellan en mer traditionell, inter-nationalistisk marxism och en av nyare, mer liberala och anti-nationalistiska, sentiment anstruken vänster.

I Sverige har en debatt under 2017 förts mellan Kommunistiska Partiet (före detta KPML(r)) och Sveriges Kommunistiska Parti. KP tycks försiktigt närma sig en mer realistisk ståndpunkt, vilken skulle kunna jämföras med Wagenknechts ord att ”kapaciteten att ta emot flyktingar är inte obegränsad, att konstatera detta är varken vänster eller höger utan en banalitet”. Det mindre SKP har upprepade gånger kritiserat KP, och en debatt pågått i SKP-tidskriften Riktpunkt. För den som hoppas på en normalisering av den radikala vänstern i denna fråga är det en intressant debatt, även om den för en utomstående kan ge ett sekteristiskt intryck på grund av alla citat av sedan mer än 100 år döda gestalter.

Det hela tycks ha börjat med att en ledarartikel i KP:s tidning Proletären betitlad Skydd för landet tog upp frågan om våldet och kriminaliteten i förorterna. Förslagen är de förväntade, mer sociala satsningar och slut på svångremspolitik för att stoppa kriminella gängs nyrekrytering, men även satsningar på polis och gränskontroll. Det senare kopplas inte minst till EU:s nedmontering av Sveriges gränser.

På detta reagerade Andreas Sörensen, sedermera SKP:s partiledare, med en artikel i Riktpunkt betitlad Kommunistiska Partiet och staten. Hans kritik utgår dels från att KP inte förstått vad staten är, dels att gränsskydd kan leda till en chauvinistisk inställning till östeuropeiska arbetare. Sörensen återknyter till Lenins beskrivning av staten som ”ett organ för klassvälde”. Att tro att staten ska hjälpa de boende i förorten blir då naivt, det som behövs är istället att de boende organiserar sig själva. Sörensens resonemang är här inte särskilt dialektiskt, staten är förvisso ett organ för klassvälde men den är inte bara ett organ för klassvälde. Resonemanget har också drag av ultravänster, då det inte är särskilt troligt att de boende kommer organisera sig själva. För detta är förortens demografi både för splittrad och för föränderlig, de kriminella gängen dessutom för mäktiga.

Sörensen kritiserade också kraven på gränsskydd, vilka KP i sin ledare beskrev som inbegripande ”ett stopp för företagens import av lönedumpande arbetskraft, trafficking och människohandel”. Även här saknar man ett dialektiskt perspektiv hos Sörensen, snarare är det ett närmast moralistiskt sådant som uttrycks i stycken som ”ett återupprättat gränsskydd riskerar att spä på rasistiska och chauvinistiska föreställningar om ett skydd mot polacker som ”kommer för att sno våra jobb.”

Denna debatt ägde rum i februari 2017, men den skulle fortsätta. I april reagerade Proletären på terrordådet i Stockholm med en ledare betitlad Terrorn i Stockholm är en väckarklocka. Man betraktade där framväxten av ”en kaotisk gråzon där svartkontrakt, slumvärdar och rufflarfirmor gör det möjligt för tusentals människor att bo och försörja sig utanför det etablerade samhället” ur ett klassperspektiv. I ledaren anklagades också myndigheterna för att de inte utvisat gärningsmannen så snart det stod klart att han saknade rätt att vistas i landet. Man tog också upp kopplingen till att Sverige idag är en lydstat under USA.

Återigen reagerade SKP på KP:s positionering. Nu var det Marina Weilguni som i en artikel betitlad Terroristskräck och främlingsfientlighet – det så kallade Kommunistiska Partiet (KP) kravlar i träsket gick till frontalangrepp och dessutom brunsmetade den kommunistiska konkurrenten. Weilgunis resonemang utgår från att papperslösa också är arbetare, arbetare man bör organisera snarare än kasta ut.

KP:s partiledare Robert Mathiasson besvarade Sörensen och Weilguni i en insändare betitlad Svar till SKP-Uppsalas anklagelser mot Kommunistiska Partiet. Han tog där upp sådant som att ”ett av de tydligaste uttrycken för borgarklassens kris är att de inte längre kan upprätthålla rättsstaten för människor och hela stadsdelar”, och att ”reglerad invandring har även gällt i socialistiska stater”. Genomgående är en insikt att nyliberal globalisering är ett angrepp på arbetarklassen och att några av vapnen här är öppna gränser för vapen, knark och arbetskraft. Mathiasson noterar också att den nyliberala migrationspolitiken ”använder humanitära argument för att kamouflera en ekonomisk invandring som asyl- och flyktingpolitik.

På detta svarar sedan Sörensen och Aris Patris i en artikel betitlad SKPs svar till Robert Mathiason och KP. Sörensen och Patris återknyter återigen till en syn på staten som enbart klassvälde, vänder sig mot utvisningar överhuvudtaget, och anklagar KP för att vara populister.

Sammantaget är det en intressant debatt. Mina sympatier ligger uppenbart hos KP, även om båda sidor har vettiga tankar kring geopolitiken och även om Sörensens tankar om självorganisering är sympatiska (när får vi se Soldiers of Marx nattvandra i Uppsala, Sörensen?). KP:s resonemang är mest verklighetsförankrade, och för tankarna både till Pål Steigans klassperspektiv på den ökade otryggheten och till Jan Myrdals analys av Front Nationals framgångar och en vänster som ”famlar kring i skenfrågor”. Det är en marxism som tar även klassens intressen här och nu på allvar.

Samtidigt kan vi notera att Sörensens resonemang varken är dialektiskt eller historiskt, därav de många citaten av gamla läromästare. Folkutbytet och massinvandringen är historiskt nya fenomen, om vilka Marx kunde säga föga. Invandring är ett av de områden där kvantitativ förändring slår över i kvalitativ som tydligast. En invandrare förändrar inte ett samhälle kvalitativt utan kan lätt bli en del av ett folk och en klass. Detsamma gäller två, tre, et cetera. Men handlar det om hundratusentals blir det en kvalitativ förändring, med parallellsamhällen och etniska konflikter som följd. Detta berör varken Mathiasson eller Sörensen, även om redan Engels tog upp det i sin analys av varför USA inte hade en stark arbetarrörelse. Varken Sörensen eller Mathiasson berör heller det faktum att en del av de ”papperslösa” inte är arbetare utan snarare trasproletärer, en grupp i synnerhet Engels betraktade som arbetarklassens fiender. Epidemin av våldtäkter, rån och annat som drabbat svenskarna i kölvattnet av de öppna gränserna bekräftar här Engels bedömning. Det finns alltså brister på båda sidor, men det hela kan förhoppningsvis bidra till en normalisering av delar av vänstern.

Relaterat

Lästips: Klassisk marxism och migration
Alt-Marx
Ulf Modin – DDR-boken


  • 9
    Delningar