Avfolkning som ideologiskt projekt

Okategoriserade

Avfolkningen av landsbygden har i stort sett upphört att existera som fråga i den offentliga debatten. Det är på tiden att någon gör något åt det, och tar upp den igen.

Urbaniseringen av världen fortgår obehindrat, och avfolkningen av landsbygden med den. Det är problematiskt på flera sätt. Till viss del är det säkerligen ”ofrånkomligt”, som herrar ekonomer tvivelsutan skulle hävda. Men mycket av ofrånkomligheten orsakas av konkreta beslut, som fattas av konkreta personer – och ganska få av dem dessutom. Det är inte så att uttråkade bönder ledsnar på ”fucking Åmål” och sticker till Stockholm för att knarka – åtminstone är denna typ av ”fria val” en högst begränsad delorsak till den stadiga överföringen av folk från naturnära platser med stora ytor till betongstinna förortslandskap, och i vilket fall orsakade av en mediekultur som framställer stadslivet som normativt. Viktigare är varför politiken och ekonomin utformas som den gör – och där finns det mycket att reflektera över.

Män som älskar avfolkning
Det finns många orsaker till att olika ideologiska eliter älskar urbaniseringen, och oavsett i vilken mån dessa orsaker bidrar till att formulera politiken, är de symptomatiska för tidsandan i allmänhet. För det första handlar det om den pseudoreligiösa fixeringen vid ”framsteget” och den ekonomiska utvecklingen (exemplifierad av någon som Marian Radetzki, en ekonomiprofessor som även föreslagit att halvera lönerna för alla låginkomsttagare för att komma till rätta med arbetslösheten samt att avskaffa svenskan). Där är koncentrationen av människor till enorma bikupor något som sker i enlighet med ekonomins lagar, och därför något vackert.

Extra tillfredsställande blir det för att det finns människor som motsätter sig utvecklingen på olika grunder – bakåtsträvare, miljövänner (gärna skrivet med lite sarkastisk underton) och bonnläppar som inte vet bättre. Det hela blir ett uttryck för den tidstypiska tendensen hos systemets varmaste bevarare att låtsas vara radikaler, fast på den ekonomisk-politiska högerkanten istället för hos de mer typiska universitetsrevolutionärerna.

Isolation och underordning
Ett annat förhållande värt att nämna är att urbaniseringen både speglar och förstärker den moderna individens isolation och underordning. De sociala kontrollmekanismer som gör landsbygden relativt självgående (som gör det möjligt att ha några enstaka poliser på enorma ytor, utan att brottsligheten exploderar nämnvärt) upplöses i stadsmiljön. Individen står naken inför produktionsapparaten och statsmakten – lättkontrollerad via massmedial indoktrinering och ekonomiska förhållanden. Umgängeskretsar, politiska sammanslutningar och intressegrupper är till sin natur flytande och övergående – släktband, medfödd religion och generationsgamla sociala koder är det inte.

Därför har de också alltid varit avskydda av både storfinansens ideologer (för visst finns de) och den sterila industrimarxismen. Att upplösningen av landsbygden, och överflyttandet av dess befolkning till platser där de saknar band med sin omgivning och lätt kan kontrolleras och övervakas, har en politisk-ideologisk komponent är ställt bortom allt tvivel.

Politikens svek
Så mycket för den breda, teoretiska diskussionen. Det hela tar sig också konkreta politiska uttryck. Främst bland dessa torde de gängse politiska sfärernas totala förräderi gentemot landsbygden stå. ”Bondeförbundet” Centerpartiet har inte öppnat käften om glesbygden i annat än populistiska ordalag sedan nittonhundrakallt. Vänstern engagerade sig faktiskt en gång i tiden i frågan ganska intensivt med skrifter som ”Angår det Sverige om Norrland finns”, men glider nu allt mer över till den bisarra identitetsvänster för vilken minoritetskult, om inte rent påhittade sociala missbildningar, blivit centrum för den politiska kampen.

Landsbygden är för dessa självupptagna men solidariska cirkusclowner full av ”EPA-raggare”, rasister och homofober, och anses således inte ha något existensberättigande alls. Kapitalismen må anses förhatlig på något abstrakt plan, men dess frukter i form av det urbana masslivet och valfrihetskulten vill man inte för allt i världen avstå. Eller, viktigare, tillåta någon att avstå.

Automagisk uteckling – och alternativa synsätt
Liksom allt annat som hänt genom historien, med undantag  för fascismen och/eller kommunismen (beroende på ideologisk orientering), anser man till både höger och vänster att denna utveckling är ”ofrånkomlig”. Den sker på något, för att tala lite bondskt, ”automagiskt” vis, och går inte att göra något åt – ekonomin, ekologin och demokratin förutsätter den. Folk ska bo i staden, inte på landsbygden.

Samtidigt finns det mycket som tyder på att det inte alls behöver vara så – i varje fall inte i den utsträckning som idag är fallet. Digitaliseringen av kommunikationen och delar av ekonomin skulle kunna göra det möjligt för betydligt fler att bo och arbeta var de vill – även i glesbygden. Om diskussionen om ekologi och småskalig, närproducerad livsmedelsframställning någonsin skulle upphöra att främst handla om marknadsföring respektive alarmistisk globaliseringspropaganda är potentialen för att faktiskt återbefolka stora delar av landet nästan obegränsad.  Att intresse skulle saknas – ens hos yngre – är i varje fall inte sant. Skapade man förutsättningarna, skulle många välja att snarast lämna de soptippar av icke-kultur allt fler av våra större tätorter blivit.

Back to basics
Det är trevligt att bo på landet, och i takt med att städerna blir allt mer förvildade och farliga (för att sedan möjligen göras säkrare igen genom massiv kameraövervakning och kontrollstatsåtgärder) blir det även allt mer pragmatiskt önskvärt. Då har vi inte ens börjat tala om de enorma skillnader i livskvalitet det faktiskt handlar om – tystnad på nätterna, skog runt knuten, goda (eller åtminstone intressanta) relationer med grannar och vänner. Man behöver inte bo i skruttiga kollektiv eller hemmagjorda jordhålor och uppfinna egna, fåniga levnadsregler som inte fungerar för att ”återvända till naturen”. Det räcker med ett litet hus utanför Överkalix.

En annan, riktigt intressant, röst i sammanhanget: Gammelsvensk