Intelligensen är den enskilt viktigaste faktorn för att förklara människans handlande och således för att förklara kultur och social organisation. Skillnaderna mellan kulturer och samhällen återgår i stor utsträckning på skillnader i intelligens – och alltså på vilka idéer man har om världen. Fast då handlar det givetvis inte bara om hög och låg intelligens, eller rättare sagt om högre och lägre, vilket IQ-skalans inflytande ibland kan få oss att tro, utan även om kvalitativa skillnader, t.ex. mellan ett mer abstrakt tänkande och ett mer konkret; att tänka konkret är inte att tänka mindre intelligent än den som tänker abstrakt, och om skillnader beträffande balansen mellan olika intellektuellt betydelsefulla personlighetsegenskaper, t.ex. mellan beräknande intelligens och emotionell närvaro. Hur ska man förklara att det är vi indoeuropéer som har lagt grunden till den globala teknologiska högkultur som vi alla lever i numera, vare sig vi vill det eller ej, och inte de räknat i IQ-tal mer begåvade asiaterna? Det faktum att det var vita europeiska män som kom på att mäta intelligensen kvantitativt ger en indikation om svaret. Intelligens är också nyfikenhet och kreativitet, lek och fantasi, att kunna se saker på ett nytt sätt, att kunna se bortom ytan och det närvarande (vilket man gör bättre ju mer man intresserar sig för ytan), att vilja pröva saker av inget annat skäl än att man vill se vad som händer. En explosion är också kunskap! Intelligens är aktivitet. Det är att vilja forma och förstå i förening. Att forma är att förstå, att förstå är att forma. (Klimatrörelsen och liknande reaktionära rörelser är kontraproduktiva. Genom att göra det svårare för människan att använda sin uppfinningsförmåga och att konstruera saker gör de det svårare att lösa de problem de påstår sig brinna för. Är det verkligen problemen de brinner för? Nej, vad de verkligen brinner för är de föreställningar de har om sig själva och sin persona: att sitta på gatan med självrättfärdighetens plakat framför sig så att alla kan se och förundras över hängivenheten och allvaret hos engagemanget. Det finns en tröghet hos den ”moraliska” eller ”medvetna” människan. Hon går i cirklar. Vilsegången i sig själv får hon ständigt sin självuppfattning bekräftad genom att se samma saker gång på gång. Hon grips inte som vi andra av oro eller rentav skräck över att inte veta var hon befinner sig, över att inte hitta ut. Upprepningen, som snart gör oss andra otåliga, som först väcker vår irritation och sedan gör oss nedstämda och melankoliska, som får oss att förnimma en växande längtan efter någonting nytt och okänt, gör henne tvärtom lugn och trygg. Den medvetna och moraliska människan, den Upplysta, idisslar sig själv med välbehag.) För att förstå samhället och samhällsutvecklingen måste vi därför ta vår utgångspunkt i den mänskliga intelligensen.

Liksom vi inte kan skaffa oss någon praktiskt fungerande förståelse av andra människor utan att använda oss av personlighetstyper och allmänna karaktärsegenskaper kan vi inte få något grepp om samhället och samhällsförändringarna i sin helhet utan att laborera med modeller och förenklingar.

Förklaringsschema med tre samhällsmodeller: (1) ståndssamhället, (2) det meritokratiska samhället och (3) det demokratiska jämlikhetssamhället.

Ett ståndssamhälle, eller kastsamhälle, är ett helt annat slag samhälle än det meritokratiska samhället. Ett meritokratiskt samhälle är i sin tur ett helt annat slags samhälle än jämlikhetssamhället.

Ståndssamhället är traditionsbundet och konservativt. De som lever i det anser att det finns en för alla tider given hierarkisk gudomlig eller på annan grund oantastlig samhällsordning som ger var och en hans rätta plats och roll i samhället. Det meritokratiska samhället är dynamiskt och expansivt. Det bejakar social rörelse, uppåt såväl som nedåt, och sätter ett högt värde på teknisk och ekonomisk utveckling. Det betraktar samhällsordningen ur pragmatiskt synvinkel: den samhällsordning är bäst som är effektivast och möjliggör störst produktivitet. Jämlikhetssamhället vars etos är att alla människor är lika mycket värda och därför ska ha samma rättigheter, oavsett vem de är och vad de har uträttat, är på en gång antihierarkiskt och antidynamiskt. Det har växt fram som en reaktion på de båda andra samhällsformerna och får sin identitet och kraft genom sitt avståndstagande från dem. Eftersom dess etos inte bygger på människan sådan hon är, biologiskt sett, utan sådan hon borde vara (en i sig märklig och fascinerande idé!) och därför endast går att realisera i begränsad utsträckning, kommer dess självmedvetande att domineras av politiska ideologier och kategoriska distinktioner mellan gott och ont. Är det demokratiska jämlikhetssamhället – i sina ofullkomliga och mer eller mindre förljugna uppenbarelseformer – en genuin samhällsform eller är det snarare ett sekulärt religionssubstitut? Är det ett uttryck för en förträngd saknad efter en i.o.f.s. repressiv men samtidigt såväl socialt som mentalt trygg och förutsägbar hierarkisk ordning, där inga osolidariskt duktiga individer kan skaffa sig framgång och lycka hur som helst?

Historiskt sett har det meritokratiska samhället öppnat för det demokratiska jämlikhetssamhället genom att i den individuella frihetens namn först försvaga de hierarkier som det traditionella samhället vilar på för att därefter visa sig sakna ett tillräckligt mått av andlig hårdhet och beslutsamhet, av självuppoffrande solidaritet och samarbetsförmåga för att kunna stå emot de radikala och utopiska rörelsernas angrepp på de meritbetingade sociala nivåskillnader som det frambringar. (Att ett individbaserat meritokratiskt urval riskerar att verka splittrande på samhället är ett faktum som inte får glömmas bort eller döljas. Kan detta problem hanteras utan att individualismen och ”the free pursuit of happiness” begränsas?) Dessa angrepp har sällan kommit från retorikens ”förtryckta massor” (den som verkligen är förtryckt och inte bara tycker att han är det, som inte bara känner sig förtyckt av ett för lågt studiebidrag eller en för liten arbetslöshetsersättning utan faktiskt dignar ned under det tunga skattetryck som ska finansiera bl.a. studiebidrag och arbetslöshetsersättningar, har närmast definitionsvis begränsade handlingsmöjligheter) utan från tre lättradikaliserade nyckelgrupper: de på meritgrunder deklasserade, de som fruktar en sådan deklassering samt de som inser att deras begåvning och duglighet inte är i nivå med deras ambitioner. (Denna sistnämnda grupps självinsikt, ”Saint-Justerna” och ”Robespierrerna”, är helst omedveten och deras revolutionära nit är ett sätt för dem att låta den förbli så.) Den tvekan man trots dess beundransvärda produktivitet och utvecklingsförmåga kan känna inför det meritokratiska samhället avser huruvida det äger förmågan att hantera dessa destabiliserande grupper med ett tillräckligt mått av hänsynslöshet. Det förra sekelskiftets borgerliga samhälle gjorde det inte. Det ville inte erkänna lönearbetarna som en produktiv del av helheten (deras rätt att organisera sig, nödvändigheten av ett nationellt trygghetssystem m.m.) och det vågade inte, saknade styrkan och beslutsamheten att likvidera de radikala rörelser (jämlikhetsdemokraterna) som utnyttjade och förstärkte missnöjet i syfte att öka sitt inflytande för att så småningom genom antingen våld eller, som det skulle visa sig, en indirekt och abstrakt av dem själva frambringad partidemokrati kunna gripa makten. (Det är lätt att se att medeltidens borgare i sina små organiska städer och de självägande bönderna i sina byar all otrygghet till trots, eller kanske p.g.a. den, hade ett större och direktare inflytande över sina livsomständigheter än vad dagens svenskar har – över hur och när de skulle utföra sina arbetsuppgifter, över familjelivets former, över hur gemensamma angelägenheter och konflikter skulle lösas o.s.v. Och vad är ett sådant inflytande om inte demokrati, realdemokrati inte partidemokrati, folkets direkta och konkreta självbestämmande? Något motsvarande är kanske inte möjligt idag. Fast varför inte? Rymmer inte modern teknik och ekonomi nya stora möjligheter till lokal produktion och därmed till lokalt självbestämmande?) Det meritokratiska samhällets pragmatism underminerar även de religiösa institutioner och föreställningar som skulle kunna vara en del av lösningen på ojämlikheten och orättvisorna.

Medeltidens feodalaristokratiska samhälle är ett exempel på den första typen av samhälle, 1800-talets borgerliga samhället är ett exempel på den andra typen och dagens s.k. liberala demokratier är ett exempel på den tredje samhällsformen.

I en aristokrati ärver man sin ställning. Men det aristokratiska samhället vilar ytterst på ledarkastens duglighet och på dess förmåga att genom sexuellt urval eller m.a.o. avel bibehålla sin ställning i kraft av större styrka, mod och hänsynslöshet, d.v.s. ytterst genom våld och en konstant beredskap att använda våld. I ett borgerligt samhälle är det intelligens och ekonomisk duglighet som avgör vilken social ställning man får. Be och arbeta, d.v.s. förlita dig på Gud eller m.a.o. acceptera den givna samhällsordningen – men glöm inte att samtidigt arbeta så hårt och klokt du kan för att uppnå en så god ställning som möjligt. Att använda våld betraktas som stökigt och osnyggt. (Det är givet att en civil ser saken så när han ska konkurrera med militärer.) Ändå är det just denna civiliserade motvilja mot våld, denna hänsynsfullhet och kompromissvilja som försvagar stommen hos den ordning man önskar bevara. (J.f.m. det kontraproduktiva hos 1900-talets olika fredsrörelser. Pacifismen var i själva verket en av de pådrivande krafterna bakom de båda världskrigen och därefter hos det kalla kriget. Romarna sade det som vanligt bäst och kortast: Si vis pacem, para bellum. Vill du fred? Förbered dig då för krig! Det var inte de fnoskiga 68-orna som avslutade det kalla kriget, det var den kalla krigaren Reagan.) Det karaktäristiskt uppförandemässigt ytliga och statusmässigt nyckfulla, ja, inte sällan direkt bisarra hos det moderna liberaldemokratiska samhället beror på att det varken är de starkaste eller de intelligentaste i det som bestämmer längre. Dessa kategoriers ställning har försvagats och de utövar inte längre samma dirigerande och organiserande inflytande som tidigare. Istället är det posörerna som dominerar det sociala livet, d.v.s. de som förmår uppträda på rätt sätt, som har de rätta åsikterna och övriga lämpliga yttre attribut, som säger rätt saker på rätt sätt i de rätta sammanhangen. Posörerna intar de ledande positionerna i kraft av att de förmår ge sken av att vara de yppersta företrädarna för jämlikhetssamhällets etos. Det verklighetsfrämmande och idealistiska hos detta etos uppmuntrar i sig till skådespeleri, förkonstling och hyckleri – och sållar följaktligen bort dem för vilka realiteten, tillvarons motstånd, utgör den djupaste stimulansen. Ingenjören och upptäcktsresanden ersätts av influencern och klimathysterikern. Det är svårt att se detta som ett steg framåt för mänskligheten. Är den liberala demokratin i själva verket det borgerliga samhällets motsvarighet till den nedgångsfas som ägde rum när den självständiga feodaladeln förlorade sin makt och ersattes av en hovadel? Dagens politiskt korrekta elit har onekligen mycket gemensamt med den svassande och karriärsugna hovadeln i Ludvig XIV:s Versaille. Förmodligen kommer den också att få dela dess öde. Varje parasitär politisk elit i historien har förr eller senare spolats bort av förändringar vilka dess parasitism som regel hindrat den från att se och förstå (fast Madame de Pompadour både såg och förstod) och alltid från att göra något åt. Den moderna demokratins yrkespolitiker och deras mediala reklammakare utgör genom sin låga kultiveringsnivå ett övertydligt exempel på en parasitär elit. Den parasitära aristokraten har däremot som alla kultiverade personer en charm som gör att man är beredd att förlåta honom mycket. Det borde man kanske inte göra, men man gör det likväl, för det är i längden svårt att vara upprörd på den som för sig med utsökt naturlig elegans, som obehindrat växlar från ett kulturspråk till ett annat och som med synbart spontan entusiasm har något intressant att säga om nästan allt.

Den liberala demokratins problem beror i hög grad på att den (avsiktligt och systematiskt) hindrar och försvagar de meritbaserade karriärvägarna och som en konsekvens därav låter mindre intelligenta och mindre dugliga individer få ett större inflytande över samhället än de annars skulle ha fått. Att effekterna av den demokratiska dumhetens eroderande inverkan på samhället blir så omfattande och dramatiska som de är beror på att de uppträder i ett samhälle som är byggt på meritokratisk grund (det borgerliga samhällets grundpelare är köpmannen, entreprenören, ingenjören och, inte minst, den rättrådige statstjänstemannen vilken upprätthåller den juridiska struktur som låter ofta motsatta privata intressen mötas på ett ordnat och konstruktivt sätt) och som därför för att på sikt kunna fungera väl kräver att de begåvningsmässigt främsta och dugligaste sållas fram till de viktigaste positionerna. När denna sållningsprocess försvagas eller sätts ur spel händer detsamma som när staten försöker kontrollera prisbildningen genom att införa prisgränser. Den fria konkurrensen mellan begåvningarna och en intressestyrd allokering av begåvningen (dugligheten, förnuftet, kreativiteten) dit där den f.n. behövs mest och kan uträtta mest är nödvändig för att balansen hos dynamiken ska bestå. När man som nu inom t.ex. skolvärlden i allt högre grad väljer social smidiga och politiskt korrekta kvinnor framför begåvade män med genuina och alltså för illojala och odisciplinerade individer – skolpersonal såväl som elever – obekväma ledaregenskaper vid tillsättningen av rektorstjänster, innebär detta inte bara en försvagning av utbildningsinstitutionens potential utan också en ökad risk för konflikter inom den – och då inte nödvändigtvis mellan ledningen och de som blivit orättvist förbigångna. (Det finns en naturlig systemlojalitet hos den duglige som bottnar i att han ser vad som kan göras, vad som måste göras och vad han själv kan bidra med. Duglighet och begåvning är krafter hos individen som motverkar egoism och kortsiktighet. För den duglige och begåvade är nämligen världen intressantare och mer spännande än vad han själv är. Ett frapperande drag hos många utvecklingsstörda individer är deras självupptagenhet. När istället de mindre dugliga och begåvade tar över får vi därför organisationer vars ledning inte bara är mindre kompetent än innan utan som dessutom i högre grad styrs av kortsiktiga själviska överväganden, t.ex. medial popularitet och att försöka ta ytterligare ett steg på den av hovetiketten kontrollerade karriärtrappan. Ett groteskt övertydligt exempel på detta är utvecklingen inom den svenska polisen under de senaste decennierna, där egendomsbrott och våldsbrott har prioriterats ned till förmån för diverse bisarra imageskapande åtgärder och brott mot den s.k. värdegrunden, d.v.s. mot statsideologin.)

Den sammanlagda effekten av alla dessa moralistiska eller värdegrundsmotiverade tillsättningar av kompetensmässigt suboptimala individer skapar ett växande behov av att ersätta en allt stökigare samhällsverkligheten med en medialiserad och tillrättalagd bild. Massmedierna, vilka från upplysningen och framåt har varit en nyckelfaktor i undergrävandet av det traditionella hierarkiska samhällets strukturer, är numera en nyckelfaktor i upprätthållandet av det liberaldemokratiska samhällets illusioner om sin egen förträfflighet och nödvändighet. I detta ligger inte någon paradox. I det hierarkiska samhället är den fria åsiktsbildningen i tidningar m.m. ett hot mot den bestående ordningen och fyller alltså som sådant en funktion. I ett meritokratiskt samhälle har massmedierna ingen självständig funktion, eftersom de till skillnad från industriidkare, ingenjörer och vetenskapsmän inte ägnar sig åt att försöka förstå och hantera den objektiva verkligheten. De producerar åsikter och sensationer för en allt anonymare allmänhet. För att kunna fortsätta existera, för att bevara sitt självmedvetande och sin betydelse, måste de således hitta en ny funktion. Det gör de genom att bli propagandister för jämlikhetsideologin och vända sig emot det borgerliga och meritokratiska samhälle som har frambringat de tekniska, ekonomiska och sociala förutsättningarna för dem. Av den bildade allmänheten skapar de nu massan; det är massmedierna som skapar massan, inte tvärtom. Hade de båda världskrigen varit möjliga utan massmedierna? Hade man 1914 kunnat få tyska och franska arbetare och bönder att gå ut på fälten och börja slå ihjäl varandra i miljontals, trots att de inte hade det minsta att vinna på saken, utan massmediernas ihärdiga och suggestiva propaganda? Dagens globala kriser hade inte varit möjliga utan massmedierna. (När jag nu under nyåret 2023 läser igenom och rättar denna text har klimatkrisen och covid-19 pandemin hunnit kompletteras av Ukrainakriget. Vad blir nästa kris, frågar man sig? De vänsterliberala etablissemangen har gjort sig beroende av kriserna för sin krishantering. Om inte stormningen av Kapitolium hade ägt rum hade man varit tvungen att uppfinna den.)

Aristokratins valspråk är: åt var och en efter vad han förmår ta. Borgerlighetens valspråk är: åt var och en efter arbetsinsats. Demokratins valspråk är: åt var och en efter politisk halt, d.v.s. efter godhet. (Jag skrev först moralisk halt här, men det är ju fel och missvisande. Moralen är något som är karaktäristiskt för borgerligheten. Den är kopplad till dygd och duglighet och är något som prövas i praktisk handling i en motspänstig värld.)

Beträffande de båda första valspråken är saken klar: de fungerar som sina egna kriterier. Vem som är starkast respektive flitigast visar sig. Vi behöver inga definitioner eller externa kriterier utan verkligheten ger oss svaret. Men vem är godast? Och vad är egentligen godhet? Är inte styrka och flit också något gott? Är inte ett klart och självständigt om än inopportunt omdöme det? Här behöver vi ett externt kriterium. Men vem ska tillhandahålla det? De goda själva givetvis, d.v.s. de bästa skådespelarna och posörerna, de som mest övertygande och med störst effekt förmår spela rollen som godhetens officianter. Ty när styrkan och dugligheten är tagna återstår bara överloppsgärningarna och retoriken, d.v.s. den offentliga uppvisningen. De goda har historiskt sett använt sig av båda dessa medel; tänk bara på de offentligt bedjande fariséerna med sina breda böneramsor och stora manteltofsar i de färgstarka exemplen på tillgjordhet och hyckleri som Jesus ger i sina samtal och predikningar (ur en världslig psykologis synvinkel mördades Jesus för att han vågade utmana sin tids politiska korrekthet och hyckleri; Guds son eller inte är han en av de främsta förebilderna för andlig integritet), men de tenderar att konvergera mot den bekvämare retoriken, mot att ge uttryck för sin förträfflighet och överlägsenhet i ord och åsikter. Kravet på en rättrogen jude att efterleva Torans alla 613 bud kan ju förskräcka vem som helst! Fast även muslimernas något mer hanterliga regeluppsättning skulle nog kännas obekväm och begränsande för den frihetsälskande jämlikhetsdemokraten. Åsikter och tyckande är däremot en annan sak. Med dagens kommunikationsteknik och sociala media kan man hantera sitt offentliga tyckande, med tillhörande persona, utan att behöva anstränga sig överhövan och utan att vara tvungen att göra avkall på sitt fullbokade privatliv, bestående av HBTQxyz-certifierade kulturevenemang, klimatkompenserade spavistelser, besök på exklusiva ekologiska restauranger o.s.v. I det ideala fallet kan man rentav fylla sitt dagliga tyckarpensum medan man sitter på sitt välavlönade skattefinansierade tjänstemannajobb som ”informatör” eller ”handläggare” eller något annat lika intetsägande och i princip överflödigt.

Dessa skillnader i livsinställning förklarar det mesta av skillnaderna i sociala och kulturella konsekvenser mellan de tre ”samhällssystemen”. Aristokratin griper in i de andras liv – hårdhänt, dominant, hänsynslöst, egoistiskt. Inte ens andra aristokrater kan vara säkra på att gå fria. Alla måste de hela tiden öva sig, vara alerta och vidta sina mått och steg för att inte bli undanträngda och bortjagade – eller något ännu värre. Säga vad man vill, men aristokraten är åtminstone inte asocial utan tvärtom i högsta grad social. I alltför hög grad skulle många säga! Borgarna klarar sig själva. De griper in i världen runt omkring dem och formar och förvandlar den efter bästa vilja och förmåga. Den har visat sig vara ganska stor. Men de är alltid beredda att klara sig själva tillsammans med andra av samma sort, eftersom samarbete mellan flitiga, dugliga och hederliga individer skapar vinster för alla inblandade, inte minst i form av en spontan dynamisk ordning. Liksom aristokraterna har sin jämlikhet har borgarna sin, men det är i båda fallen fråga om en elitär jämlikhet: jämlikheten mellan dem som uppfyller de stränga kraven på härkomst respektive moralisk flit. Medan aristokratens medvetande domineras av släktskap och vasallskap domineras borgarens medvetande av stadens praktiska sociala och ekonomiska gemenskap, av det man kontinuerligt skapar tillsammans: staden som levande organism. (Själv tror jag att det är en viss förening och balans mellan aristokratiskt och borgerligt etos som är nyckeln till den europeiska kulturens egenart och utvecklingsförmåga. Det rör sig om en balans mellan två självständiga krafter som båda vill expandera och dominera, men som på sikt skadar sig själva om de lyckas alltför väl med detta på den andras bekostnad. Monarkin och kyrkan har fungerat som opålitliga motvikter i detta komplicerade spel som är identiskt med Europas historia – och som tydligen blev alltför komplext och instabilt i och med den rotlösa urbana massans och folktribunernas återkomst.) Men den jämlikhetsivrande demokraten då? Hur griper han i sin egenskap av sådan in i andra människors liv? Hur blir han i kraft av sina överloppsgärningar och välanpassade åsikter och taktiska medieutspel en konstruktiv del av samhället? Vad producerar de goda och jämlika människorna på egen hand – socialt och kulturellt sett? De producerar sin egen ställning i samhället, sin status och sitt inflytande, det är sant, men de producerar inte i denna ställning i kraft av sina goda åsikter och sin fina värdegrund något konkret. Om de råkar producerar något som faktiskt är till nytta för andra, för det folk som försörjer dem genom sina skatter, så gör de det tack vare samma kunskaper och talanger som borgaren och hans anställda, d.v.s. de gör det som uppväxta i och formade av ett meritokratiskt samhälle. En demokrati kan därför aldrig utvecklas som ett primärt samhällsstadium utan endast som ett sekundärt. Den måste alltid bygga på någon av de andra samhällssystemen, den är för sin överlevnad beroende av vad de har frambringat, och den börjar försvagas i samma stund som dess dominans blir så stor att de starka och dugliga inte längre förmår producera ett tillräckligt stort överskott.1 Den grundläggande falskheten hos demokratin, den som är en av huvudorsakerna till framväxten av den politiska korrekthetens kvasireligion, består i att den p.g.a. av sin improduktivitet är tvungen att moralisera över och framställa sig som bättre än de samhällssystem som utgör förutsättningen för dess existens.

Aristokratin demonstrerar sin makt. Borgerligheten demonstrerar sin duglighet. Demokraterna (jämlikhetens elit) demonstrerar sin (själv)godhet. Medlen kan delvis vara desamma, t.ex. konst och skådespel: torneringar och hjältedikter, katedraler och teaterpjäser, Förintelsekonferenser och insamlingsgalor för Världens barn med kända artister (inte dina barn, inte mina, utan ett anonymt kollektiv som kan sentimentaliseras och banaliseras på lämpligt sätt), men det är på det hela taget mycket lättare, ofarligare och billigare att demonstrera sin godhet än att demonstrera makt och duglighet. Den som vill demonstrera sin makt måste våga slåss och alltså riskera att få stryk. Den som vill demonstrera sin duglighet måste anstränga sig hårt, planera långsiktigt och arbeta målmedvetet, och samtidigt ta risken att misslyckas p.g.a. otillräckliga kunskaper eller alltför hård konkurrens – och att när han väl lyckas riskera att bli bestulen på det färdiga resultatet av aristokratiska alternativt jämlikhetsivrande tjuvar. Men vad riskerar jämlikhetsdemokraten? Att inte bjuda tillräckligt högt på åsiktsmarknaden? Att inte göra rätt utspel i rätt tid? Att inte vara helt i fas med de senaste tyckartrenderna? Praktisk godhet, d.v.s. handlingar som faktiskt hjälper dem som faktiskt lider och har det svårt, kräver både makt och duglighet.

Demokratins behov av retoriskt verkningsfulla och för alla synliga demonstrationer av moralisk förträfflighet, vilka likväl inte får ställa alltför stora krav på egna ansträngningar och medel (den jämlike måste ju också ha tid och pengar över till sin privatkonsumtion av diverse väsentliga signalprodukter: ekologiskt närodlad mat, skattesubventionerad Tesla, den senaste Apple-mobilen m.m.), har gett upphov till de kostnadseffektiva och inflytelserika globala kriserna: klimatkriser, flyktingkriser och viruspandemier. (70-talets fredsrörelse, med dess bisarrt ensidiga och därför stabilitetshotande nedrustningskrav, och de kol- och oljeberoendeförstärkande antikärnkraftskampanjerna är ett par intressanta prototyper till de aktuella krisprodukterna. När man studerar alla dessa kollektiva uppvisningar i godhet får man ett växande intryck av att deras gemensamma nämnare är dumhet och korttänkthet. Vilket ju i sin tur är ett belägg för att de har rätt som menar att dessa rörelser styrs av externa politiska och ekonomiska intressen. Varje genuin rörelse som drivs inifrån, av de som själva är aktiva i den, bygger på ett gemensamt egenintresse, t.ex. rätten att bilda fackföreningar, friheten att välja skola åt sina barn, opposition mot orimligt höga bränslepriser eller motstånd mot vaccinationstvång. De formeras inte runt några politiska ideologier och gäller inte mänsklighetens överlevnad, en gränslös värld och dylika storslagna och abstrakta frågor, utan handlar tvärtom om konkreta praktiskt betydelsefulla saker, men därigenom handlar de också till skillnad från de artificiella engagemangen om den personliga friheten och om människans värdighet. Sådana rörelser är knappast möjliga att styra utifrån. De utgör också som regel ett hot mot makten, inte ett fördolt stöd för den. Människor som kämpar för sin värdighet och frihet har alltid och överallt varit ett hot mot makten.) Alla kriser med potentiellt global räckvidd är av intresse för krisprofitörerna. Ju större kris desto bättre – under förutsättning att den huvudsakligen kan utspela sig i media och under alla omständigheter på betryggande avstånd från de godhjärtade och ömtåliga aktivisterna själva.

Det kollektiva och anonyma hos dessa globala kriser gör dem på en gång trovärdiga och bekväma att engagera sig i. Det är lättare att vara medlem i den segrande kyrkan än i den kämpande, där man riskerar att bli korsfäst för sin tro. Som alla människor föredrar de goda jämlikhetsdemokraterna att korsfästa andra framför att själva bli korsfästa. Det kan man svårligen klandra dem för. Men varför måste man ö.h.t. korsfästa folk? Kan man inte, som den store humanisten Mao Zedong en gång sade, låta hundra blommor blomma?

Det bästa som de som föraktar det jämlikhetsdemokratiska moralskådespelarsamhället, med dess dolda och kamouflerade reella problem och påhittade och överdrivna kriser, kan göra är kanske att lämna det och bygga upp nya gemenskaper utanför det. (Hur då? Var då? Vilka då? – Vet inte! Det kan bara visa sig genom att man försöker och ser vad som händer. Medeltidens samhälle var inte en planerad fortsättning på det sönderfallande Romarriket. Det var en successiv omorganisation av de livsdugliga resterna av det och en kreativ nyansats på denna grund, där inte minst de germanska folkens kultur fick ett större spelrum än förut. Om Rom under sina sista århundraden är en antik kultur vitaliserad av de germanska folkvandringarna är medeltiden en germansk kultur inspirerad av antiken.) För då faller det förr eller senare ihop. Det är livsodugligt i sig självt. Dess största svaghet består i att det inte kan överleva utan tron på att det i kraft av sin egen överlägsna godhet måste överleva. Det största hotet mot det är det rabelaiska skrattet inför dess groteskt överdrivna anspråk.

Om skribenten: Jonas Åberg

Jonas Åberg är född och uppvuxen i ett annat Malmö. Han är utbildad bibliotekarie och har arbetat i ett tiotal år som sådan. Filosofi och politik är två områden som alltid har engagerat djupt – det första av lust, det andra av irritation. Under några år var han doktorand i filosofi. Politiskt är han konservativ med libertarianska böjelser, eftersom han tror att historien och kulturen inte skapas av folket utan genom det av kreativa ledare. Jonas Åberg härstammar från skånska bönder och köpmän, vilket han givetvis är stolt över. Kulturellt sett känner han sig närmare besläktad med den grekiska och romerska antiken – i dess av tidens gång raffinerade form – än med sin samtid, och han anser att beundran inför mänsklig storhet är ett nyckelvillkor för själslig sundhet och vitalitet. Den som inte förmår se upp till andra människor kommer att förakta sig själv – medvetet eller omedvetet. Och den som föraktar sig själv kommer att avsky livet. Medan kärleken till livet tar sig uttryck i konservativa synsätt och värderingar tar sig livshat uttryck i politisk radikalism. ”För dem som mäktar det är världen god”, skriver Ekelund. Det kan låta som ett riskabelt passiviserande motto. Den som försöker leva upp till det vet bättre.