Capriccio

Aktuellt, Debatt, Historia, Politik, Samhälle

Intelligensen är den enskilt viktigaste faktorn för att förklara människans handlande och alltså för att förklara kultur och social organisation. Skillnaderna mellan kulturer och samhällen återgår i stor utsträckning på skillnader i intelligens – och m.a.o. på vilka idéer man har om världen. Fast då handlar det givetvis inte bara om hög och låg intelligens, eller rättare sagt om högre och lägre, vilket IQ-skalans inflytande ibland kan få oss att tro, utan också om kvalitativa skillnader, t.ex. mellan ett mer abstrakt tänkande och ett mer konkret; att tänka konkret är inte att tänka mindre intelligent än den som tänker abstrakt, och om skillnader rörande balansen mellan olika personlighetsförmögenheter, t.ex. mellan beräknande intelligens och emotionell närvaro. Hur ska man förklara att det är vi indoeuropéer som har lagt grunden till den globala teknologiska högkultur som vi så gott som alla lever i numera, vare sig vi vill det eller ej, och inte de räknat i IQ-tal mer begåvade asiaterna? Det faktum att det var vita indoeuropeiska män som kom på att mäta intelligensen kvantitativt ger en indikation om svaret. Intelligens är också nyfikenhet och kreativitet, lek och fantasi, att kunna se bortom ytan och det närvarande (vilket man gör bättre ju mer man intresserar sig för ytan), att pröva nya saker av inget annat skäl än att man vill se vad som händer. En explosion är också kunskap! Intelligens är aktivitet. Det är att vilja forma och förstå i förening. Att förstå är att forma, att forma att förstå. (Klimatrörelsen och andra reaktionära rörelser är kontraproduktiva. Genom att hämma och hindra människans intelligens gör de det bara svårare att lösa de problem de påstår sig brinna för. Är det verkligen problemen de brinner för? Nej, vad de verkligen brinner för är sin föreställning om sig själva och sin persona: att sitta på gatan med självrättfärdighetens plakat framför sig så att alla kan se och förundras. Det finns en tröghet, inertia, hos den ”moraliska” och ”medvetna” människan. Hon går i cirklar. Vilsegången i sig själv får hon ständigt sin självuppfattning bekräftad genom att se samma saker gång på gång. Hon grips inte som vi andra, som det oförfalskade barnet, av oro eller rentav skräck över att inte veta var hon är, över att inte hitta ut. Upprepningen, som snart gör oss andra otåliga, som väcker vår irritation och gör oss melankoliska, som får oss att förnimma en växande längtan efter något okänt annat, gör henne tvärtom lugn och trygg. Den medvetna och moraliska människan, den Upplysta, idisslar sig själv med välbehag.) För att förstå samhället och samhällsutvecklingen måste vi därför ta vår utgångspunkt i intelligensen.

Liksom vi inte kan skaffa oss någon praktiskt fungerande förståelse av andra människor utan att använda oss av personlighetstyper och allmänna karaktärsegenskaper kan vi inte få något grepp om samhället och samhällsförändringarna i deras helhet utan att laborera med modeller och förenklingar.

Förklaringsschema med tre samhällsmodeller: (1) ståndssamhället, (2) det meritokratiska samhället och (3) det demokratiska jämlikhetssamhället.

Ett ståndssamhälle, eller kastsamhälle, är ett helt annat slag samhälle än ett meritokratiskt samhälle. Ett meritokratiskt samhälle är i sin tur ett helt annat slags samhälle än ett jämlikhetssamhälle.

Ståndssamhället är traditionsbundet och konservativt. De som lever i det anser att det finns en för alla tider given hierarkisk gudomlig eller på annan grund oantastlig samhällsordning som ger var och en hans rätta plats och roll i samhället. Det meritokratiska samhället är dynamiskt och expansivt. Det bejakar social rörelse, uppåt såväl som nedåt, och sätter ett högt värde på teknisk och ekonomisk utveckling. Det betraktar samhällsordningen ur pragmatiskt synvinkel. Den samhällsordning är bäst som är effektivast och möjliggör störst produktivitet. Jämlikhetssamhället vars etos är att alla människor är lika mycket värda och därför ska ha samma rättigheter, oavsett vem de är och vad de har uträttat, är på en gång antihierarkiskt och antidynamiskt. Det har växt fram som en reaktion på de båda andra samhällsformerna och får sin identitet och kraft genom sitt avståndstagande från dem. Eftersom dess etos inte bygger på människan sådan hon är, biologiskt sett, utan sådan hon borde vara (en i sig fascinerande idé) och därför endast går att realisera i begränsad utsträckning kommer dess självmedvetande att domineras av politiska ideologier och kategoriska distinktioner mellan gott och ont. Är det demokratiska jämlikhetssamhället – i sina ofullkomliga och mer eller mindre förljugna uppenbarelseformer – en genuin samhällsform eller är det snarare ett sekulärt religionssubstitut? Ett uttryck för en förträngd saknad efter den i.o.f.s. repressiva men samtidigt såväl socialt som mentalt trygga och förutsägbara hierarkiska ordningen, där inga osolidariskt duktiga individer kunde skaffa sig framgång och lycka hur som helst?

Historiskt sett har det meritokratiska samhället öppnat för det demokratiska jämlikhetssamhället genom att i den individuella frihetens namn först försvaga de hierarkier som det traditionella samhället vilar på och sedan visa sig sakna ett tillräckligt mått av andlig hårdhet och beslutsamhet, av självuppoffrande solidaritet och samarbetsförmåga för att kunna stå emot de radikala och utopiska rörelsernas angrepp på de meritbetingade sociala nivåskillnader som det frambringar. (Att ett individbaserat meritokratiskt urval riskerar att verka splittrande på samhället är ett faktum som inte får glömmas bort eller döljas. Kan detta problem hanteras utan att den individuella friheten, ”the free pursuit of happiness”, begränsas?) Dessa angrepp har sällan kommit från retorikens ”förtryckta massor” (den som verkligen är förtryckt och inte bara tycker att han är det, som inte bara känner sig förtyckt av ett för lågt studiebidrag eller en för liten arbetslöshetsersättning utan faktiskt dignar ned under det tunga skattetryck som ska finansiera bl.a. studiebidrag och arbetslöshetsersättningar, har närmast definitionsvis begränsade handlingsmöjligheter) utan från tre lättradikaliserade nyckelgrupper: de på meritgrunder deklasserade, de som fruktar en sådan deklassering samt de som inser att deras begåvning och duglighet inte är i nivå med deras ambitioner. (Denna sistnämnda grupps insikt är helst omedveten och deras revolutionära nit är ett sätt för dem att låta den förbli dold.) Den tvekan man trots dess beundransvärda produktivitet och utvecklingsförmåga kan känna inför det meritokratiska samhället gäller om det äger förmågan att hantera dessa destabiliserande grupper med ett tillräckligt mått av hänsynslöshet. Sekelskiftets borgerliga samhälle gjorde det inte. Det ville inte erkänna lönearbetarna som en produktiv del av helheten (deras rätt att organisera sig, nödvändigheten av ett nationellt trygghetssystem m.m.) och det vågade inte, saknade styrkan och beslutsamheten att likvidera de radikala rörelser (jämlikhetsdemokraterna) som utnyttjade och förstärkte missnöjet i syfte att gripa makten med hjälp av en indirekt och abstrakt av dem själva administrerad partidemokrati. (Det är lätt att se att medeltidens borgare i sina små organiska städer och de självägande bönderna i sina häraden all otrygghet till trots, eller kanske p.g.a. den, hade ett större och direktare inflytande över sina livsomständigheter än dagens svenskar – över hur och när de skulle utföra sina arbetsuppgifter, över familjelivets former, över hur gemensamma angelägenheter skulle lösas o.s.v. Och vad är ett sådant inflytande om inte demokrati, realdemokrati inte partidemokrati, folkets direkta och konkreta självbestämmande. Något motsvarande är kanske inte möjligt idag. Fast varför inte? Rymmer inte modern teknik och ekonomi nya stora möjligheter till lokal produktion och därmed till lokalt självbestämmande?) Det meritokratiska samhällets pragmatism underminerar de religiösa institutioner och föreställningar som kunde vara en del av lösningen.

Medeltidens feodalaristokratiska samhälle är ett exempel på den första typen av samhälle, 1800-talets borgerliga samhället är ett exempel på den andra typen, dagens s.k. liberala demokratier är ett exempel på den tredje samhällsformen.

I en aristokrati ärver man sin ställning. Men det aristokratiska samhället vilar ytterst på ledarkastens duglighet och på dess förmåga att genom sexuellt urval eller m.a.o. avel bibehålla sin ställning i kraft av större styrka, mod och hänsynslöshet, d.v.s. ytterst genom våld och en konstant beredskap att använda våld. I ett borgerligt samhälle är det intelligens och duglighet som avgör vilken social ställning man får. Bed och arbeta, d.v.s. förlita dig på Gud eller m.a.o. acceptera den givna samhällsordningen – men arbeta samtidigt så hårt och klokt du kan för att uppnå en så god ställning som möjligt inom den. Att använda våld betraktas som stökigt och osnyggt. (Det är givet att en civil ser saken så när han ska konkurrera med militärer.) Ändå är det just denna civiliserade motvilja mot våld, denna hänsynsfullhet och kompromissvilja, som försvagar stommen hos den ordning den önskar bevara. (J.f.m. det kontraproduktiva hos 1900-talets olika fredsrörelser. Pacifismen var i själva verket en av de pådrivande krafterna bakom de båda världskrigen och hos det kalla kriget. Romarna sade det som vanligt bäst och kortast: Si vis pacem, para bellum. Vill du fred? Förbered dig då för krig! Det var inte de fnoskiga 68-orna som avslutade det kalla kriget, det var den kalla krigaren Reagan.) Det karaktäristiskt uppförandemässigt ytliga och statusmässigt nyckfulla, ja, ofta direkt bisarra hos det moderna liberaldemokratiska samhället beror på att det varken är de starkaste eller de intelligentaste i det som bestämmer längre. Deras ställning har försvagats och de utövar inte längre samma dirigerande och organiserande inflytande som tidigare. Istället är det posörerna som dominerar det sociala livet, d.v.s. de som förmår uppträda på rätt sätt, som har de rätta åsikterna och övriga lämpliga yttre attribut, som säger rätt saker på rätt sätt i de rätta sammanhangen. Posörerna intar m.a.o. de ledande positionerna i kraft av att de förmår ge sken av att vara de yppersta företrädarna för jämlikhetssamhällets etos. Det verklighetsfrämmande och idealistiska hos detta etos uppmuntrar i sig till skådespeleri, förkonstling och hyckleri, och sållar följaktligen bort dem för vilka realiteten, tillvarons motstånd, utgör den djupaste stimulansen. Ingenjören och upptäcktsresanden ersätts av influencern och klimathysterikern. Det är svårt att se detta som steg framåt för mänskligheten. Är den liberala demokratin i själva verket det borgerliga samhällets motsvarighet till den nedgångsfas som ägde rum när den självständiga feodaladeln förlorade sin makt och ersattes av en hovadel? Dagens politiskt korrekta elit har onekligen mycket gemensamt med den svassande och karriärsugna hovadeln i Ludvig XIV:s Versaille. Förmodligen kommer den också att få dela dess öde. Varje parasitär politiskt elit i historien har förr eller senare spolats bort av förändringar vilka dess parasitism i regel hindrat den från att se och förstå (Madame de Pompadour både såg och förstod) och alltid från att göra någonting åt. Den moderna demokratins yrkespolitiker och deras mediala reklammakare utgör genom sin låga kultiveringsnivå ett övertydligt exempel på en parasitär elit. Den parasitäre aristokraten har däremot som alla kultiverade personer en charm som gör att man är beredd att förlåta honom mycket. Det borde man kanske inte, men man gör det ändå, för det är i längden svårt att vara upprörd på den som för sig med utsökt naturlig elegans, som obehindrat växlar från ett kulturspråk till ett annat och som med synbart spontan entusiasm har något intressant att säga om nästan allt.

Den liberala demokratins problem beror i hög grad på att den motverkar meritbaserade karriärvägar och som en konsekvens därav låter mindre intelligenta och mindre dugliga individer få ett större inflytande än de annars skulle ha fått. Att effekterna av den demokratiska dumhetens eroderande inverkan på samhället blir så omfattande och dramatiska som de är beror på att de uppträder i ett samhälle som är byggt på meritokratisk grund (det borgerliga samhällets grundpelare är entreprenören, ingenjören och, inte minst, den rättrådige statstjänstemannen som upprätthåller den juridiska struktur vilken låter privata intressen mötas på ett ordnat och konstruktivt sätt) och som därför för att på sikt kunna fungera väl kräver att de begåvningsmässigt främsta och dugligaste sållas fram till de viktigaste positionerna. När denna sållningsprocess försvagas eller sätts ur spel händer detsamma som när staten försöker kontrollera prisbildningen genom att införa prisgränser. Den fria konkurrensen mellan begåvningarna och en intressestyrd allokering av begåvningen (dugligheten, kreativiteten, beslutsamheten) dit där den f.n. mest behövs och kan uträtta mest är nödvändig för att balansen hos dynamiken ska bestå. När man som nu inom t.ex. skolvärlden i allt högre grad väljer social smidiga och politiskt korrekta kvinnor framför begåvade män med genuina och alltså för illojala och odisciplinerade individer obekväma ledaregenskaper vid tillsättningen av rektorstjänster innebär detta inte bara en försvagning av utbildningsinstitutionens potential utan också en ökad risk för konflikter inom den – och då inte nödvändigtvis mellan ledningen och de som blivit orättvist förbigångna. (Det finns en naturlig systemlojalitet hos den duglige som bottnar i att han ser vad som kan göras, vad som måste göras och vad han själv kan göra. Duglighet och begåvning är krafter hos individen som motverkar egoism och kortsiktighet. För den duglige och begåvade är nämligen världen intressantare och mer spännande än vad han själv är. Ett frapperande drag hos många utvecklingsstörda är deras självupptagenhet. När de mindre dugliga och begåvade tar över får vi därför organisationer vars ledning inte bara är mindre kompetent än förut utan som dessutom i högre grad styrs av kortsiktiga själviska överväganden, t.ex. medial popularitet och att lyckas ta ytterligare ett steg på den av hovetiketten kontrollerade karriärtrappan. Ett groteskt övertydligt exempel på detta är utvecklingen inom den svenska polisen under de senaste decennierna, där brott mot allmänheten har prioriterats ned till förmån för imageskapande åtgärder och brott mot staten.)

Den sammanlagda effekten av alla dessa moraliskt eller värdegrundsmotiverade tillsättningar av kompetensmässigt suboptimala individer skapar ett växande behov av att ersätta en allt stökigare samhällsverkligheten med en medialiserad och tillrättalagd bild. Massmedierna, vilka från upplysningen och framåt var en nyckelfaktor i undergrävandet av det traditionella hierarkiska samhällets strukturer, är numera en nyckelfaktor i upprätthållandet av det liberaldemokratiska samhällets illusioner om sin egen förträfflighet och nödvändighet. I detta ligger inte någon paradox. I det hierarkiska samhället är den fria åsiktsbildningen i tidningar m.m. ett hot mot den bestående ordningen och fyller alltså som sådan en funktion. I ett meritokratiskt samhälle fyller massmedierna ingen funktion, eftersom de till skillnad från entreprenörer, ingenjörer och vetenskapsmän inte ägnar sig åt att försöka förstå och hantera den objektiva verkligheten. De producerar sensationer och åsikter för en allt anonymare allmänhet. För att kunna fortsätta att existera, för att bevara sitt självmedvetande och sin betydelse, måste de således hitta en ny funktion. Det gör de genom att bli propagandister för jämlikhetsideologin och vända sig mot det borgerliga och meritokratiska samhälle som har frambringat de tekniska och sociala förutsättningarna för dem. Av den bildade allmänheten skapar de nu massan; det är massmedierna som skapar massan, inte tvärtom. Hade de båda världskrigen varit möjliga utan massmedierna? Hade man 1914 kunnat få tyska och franska arbetare och bönder att gå ut och börja slå ihjäl varandra i miljontals, trots att de inte hade det minsta att vinna på det, utan massmediernas ihärdiga och suggestiva propaganda? Dagens globala kriser hade inte varit möjliga utan massmedierna.

Aristokratins valspråk är: åt var och en efter vad han kan ta. Borgerlighetens valspråk är: åt var och en efter arbetsinsats. Demokratins valspråk är: åt var och en efter moralisk halt, d.v.s. efter godhet.

Beträffande de båda första valspråken är saken klar: de fungerar som sina egna kriterier. Vem som är starkast respektive flitigast visar sig. Vi behöver inga definitioner eller externa kriterier utan verkligheten ger oss svaret. Men vem är godast? Och vad är egentligen godhet? Är inte styrka och flit också något gott? Är inte ett klart och självständigt om än inopportunt omdöme det? Här behöver vi ett externt kriterium. Men vem ska tillhandahålla det? De goda själva givetvis, d.v.s. de bästa skådespelarna och posörerna, de som mest övertygande och med störst effekt förmår spela rollen som godhetens prästerskap. Ty när styrkan och dugligheten är tagna återstår bara överloppsgärningarna och retoriken, d.v.s. den offentliga uppvisningen. De goda har historiskt sett använt sig av båda dessa medel; tänk på de på gatan bedjande fariséerna med sina breda böneramsor och stora manteltofsar i de färgstarka exempel på moralskådespelare som Jesus ger i sina samtal och predikningar (ur en världslig psykologis synvinkel mördades Jesus för att han vågade utmana sin tids politiska korrekthet och hyckleri; Guds son eller inte är han en av de främsta förebilderna för andlig integritet), men de konvergerar mot den bekvämare retoriken, mot att ge uttryck för sin förträfflighet och överlägsenhet i ord och åsikter. Kravet på en rättrogen jude att efterleva Torans alla 613 bud kan förskräcka vem som helst. Men även muslimernas något mer hanterliga regeluppsättning känns obekväm och begränsande för den frihetsälskande demokraten. Åsikter och tyckande är däremot en annan sak. Med dagens kommunikationsteknik och sociala media kan man hantera sitt offentliga tyckande med tillhörande persona utan att behöva anstränga sig överhövan och utan att vara tvungen att göra avkall på sitt fullbokade privatliv, bestående av HBTQxyz-certifierade kulturevenemang, klimatkompenserade spavistelser, besök på exklusiva ekologiska restauranger m.m. I det ideala fallet kan man rentav fylla sitt dagliga tyckarpensum på sitt välavlönade och skattefinansierade tjänstemannajobb som ”informatör” eller ”handläggare” eller något annat lika intetsägande och i princip överflödigt.

Dessa skillnader i livsinställning förklarar det mesta av skillnaderna i sociala och kulturella konsekvenser mellan de tre ”samhällssystemen”. Aristokratin griper in i de andras liv – hårdhänt, dominant, hänsynslöst, egoistiskt. Inte ens andra aristokrater kan vara säkra på att gå fria. Alla måste de hela tiden öva sig, vara alerta och vidta sina mått och steg för att inte bli undanträngda och bortjagade eller något ännu värre. Säga vad man vill, men aristokraten är åtminstone inte asocial utan tvärtom i högsta grad social. I alltför hög grad skulle många säga. Borgarna klarar sig själva. De griper in i världen runt om dem och formar och förvandlar den efter bästa vilja och förmåga. Den har visat sig vara ganska stor. Men de är alltid beredda att klara sig själva tillsammans med andra av samma sort som de själva, eftersom samarbete mellan flitiga, dugliga och hederliga individer skapar vinster för alla parter, inte minst i form av en spontan dynamisk ordning. Liksom aristokraterna har sin jämlikhet har borgarna sin, men det är i båda fallen fråga om en elitär jämlikhet: jämlikheten mellan dem som uppfyller de stränga kraven på härkomst respektive moralisk flit. Medan aristokratens medvetande domineras av släktskap och vasallskap domineras borgarens medvetande av stadens praktiska sociala gemenskap, av det man kontinuerligt skapar tillsammans: staden som levande organism. (Jag tror att det är en viss förening och balans mellan aristokratiskt och borgerligt etos som är nyckeln till den europeiska kulturens egenart och utvecklingsförmåga. Det rör sig om en balans mellan två självständiga krafter som båda vill expandera och dominera, men som på sikt skadar sig själva om de lyckas med detta på den andras bekostnad. Monarkin och kyrkan har fungerat som opålitliga motvikter i detta komplicerade spel, vilket är identiskt med Europas historia – och som tydligen blev alltför komplext och instabilt i och med den urbana massans och folktribunernas återkomst.) Men den jämlikhetsivrande demokraten då? Hur griper han i sin egenskap av sådan in i andra människors liv? Hur blir han i kraft av sina överloppsgärningar och välanpassade åsikter och taktiska mediautspel en konstruktiv del av samhället? Vad producerar de goda och jämlika människorna på egen hand – socialt och kulturellt sett? De producerar sin egen ställning i samhället, sin status och sitt inflytande, det är sant, men de producerar inte i kraft av sina goda åsikter och sin fina värdegrund något konkret i denna ställning. Om de råkar producerar något som faktiskt är till nytta för andra, för det folk som försörjer dem genom sina skatter, så gör de det tack vare samma kunskaper och talanger som borgaren och hans anställda, d.v.s. de gör det som uppväxta i och formade av ett meritokratiskt samhälle. En demokrati kan därför aldrig utvecklas som ett primärt samhällsstadium utan endast som ett sekundärt. Den måste alltid bygga på någon av de andra samhällssystemen, den är för sin överlevnad beroende av vad de har frambringat, och den börjar försvagas när dess dominans blir så stor att de starka och dugliga inte längre förmår producera ett tillräckligt stort överskott. Den grundläggande falskheten hos demokratin, den som är en av huvudorsakerna till framväxten av den politiska korrekthetens kvasireligion, består i att den är tvungen att moralisera över och framställa sig som bättre än de samhällssystem som utgör förutsättningen för dess existens.

Aristokratin demonstrerar sin makt. Borgerligheten demonstrerar sin duglighet. Demokraterna (jämlikhetens elit) demonstrerar sin godhet. Medlen kan delvis vara desamma, t.ex. konst och skådespel – torneringar och hjältedikter, katedraler och teaterpjäser, Förintelsekonferenser och insamlingsgalor för Världens barn med kända artister (inte dina barn, inte mina, utan ett anonymt kollektiv som kan sentimentaliseras och banaliseras på lämpligt sätt), men det är på det hela taget mycket lättare, ofarligare och billigare att demonstrera sin godhet än att demonstrera makt och duglighet. Den som vill demonstrera sin makt måste våga slåss och alltså riskera att få stryk. Den som vill demonstrera sin duglighet måste anstränga sig, planera långsiktigt och arbeta målmedvetet, och samtidigt ta risken att misslyckas p.g.a. otillräckliga kunskaper eller alltför hård konkurrens och om han lyckas att bli bestulen på det färdiga resultatet av aristokratiska alternativt jämlikhetsivrande tjuvar. Men vad riskerar jämlikhetsdemokraten? Att inte bjuda tillräckligt högt på åsiktsmarknaden? Att inte göra rätt utspel i rätt tid? Att inte vara helt i fas med de senaste tyckartrenderna? Praktisk godhet, d.v.s. handlingar som faktiskt hjälper dem som faktiskt lider och har det svårt, kräver både makt och duglighet.

Demokratins behov av retoriskt verkningsfulla och för alla synliga demonstrationer av moralisk förträfflighet, vilka likväl inte får ställa alltför stora krav på egna ansträngningar och medel (den jämlike måste ju också ha tid och pengar över till sin privatkonsumtion av diverse väsentliga signalprodukter – ekologisk närodlad mat, skattesubventionerad Tesla, den senaste Apple-mobilen o.s.v.), har gett upphov till de kostnadseffektiva och inflytelserika globala kriserna: klimatkriser, flyktingkriser och viruspandemier. (70-talets fredsrörelse, med dess bisarrt ensidiga och därför stabilitetshotande nedrustningskrav, och de kol- och oljeberoendeförstärkande antikärnkraftskampanjerna är ett par intressanta prototyper till de aktuella krisprodukterna. När man studerar alla dessa kollektiva uppvisningar i godhet får man ett växande intryck av att deras gemensamma nämnare är dumhet och korttänkthet. Vilket ju i sin tur är ett belägg för att de har rätt som menar att dessa rörelser styrs av externa politiska och ekonomiska intressen. Varje genuin rörelse som drivs inifrån, av de som själva är aktiva i den, bygger på ett gemensamt egenintresse, t.ex. rätten att bilda fackföreningar, friheten att välja skola åt sina barn, opposition mot orimligt höga bränslepriser eller motstånd mot vaccinationstvång. De formeras inte runt några politiska ideologier och gäller inte mänsklighetens överlevnad, en gränslös värld och dylika storslagna och abstrakta frågor, utan handlar tvärtom om konkreta praktiskt betydelsefulla saker, men därigenom handlar de också till skillnad från de artificiella engagemangen om den personliga friheten och om människans värdighet. Sådana rörelser är knappast möjliga att styra utifrån. De utgör också som regel ett hot mot makten, inte ett fördolt stöd för den. Människor som kämpar för sin värdighet och frihet har alltid och överallt varit ett hot mot makten.) Alla kriser med potentiellt global räckvidd är av intresse för krisprofitörerna. Ju större kris desto bättre – under förutsättning att den huvudsakligen kan utspela sig i media och under alla omständigheter på betryggande avstånd från de godhjärtade och ömtåliga aktivisterna själva.

Det kollektiva och anonyma hos dessa globala kriser gör dem på en gång trovärdiga och bekväma att engagera sig i. Det är lättare att vara medlem i den segrande kyrkan än i den kämpande, där man riskerar att bli korsfäst för sin tro. Som alla människor föredrar de goda jämlikhetsdemokraterna att korsfästa andra framför att själva bli korsfästa. Det kan man svårligen klandra dem för. Men varför måste man ö.h.t. korsfästa folk? Kan man inte, som den store humanisten Mao Zedong en gång sade, låta hundra blommor blomma?

Det bästa som de som föraktar det jämlikhetsdemokratiska moralskådespelarsamhället, med dess dolda och kamouflerade reella problem och påhittade och överdrivna kriser, kan göra är kanske att lämna det och bygga upp en ny gemenskap utanför det. (Hur då? Vilken då? Vet inte! Det kan bara visa sig genom att man försöker och ser vad som händer. Medeltidens samhälle var inte en planerad fortsättning på det sönderfallande Romarriket. Det var en successiv omorganisation av de livsdugliga resterna av det och en kreativ nyansats på denna grund, där inte minst de germanska folkens kultur fick ett större spelrum än förut. Om Rom under sina sista århundraden är en antik kultur vitaliserad av de germanska folkvandringarna är medeltiden en germansk kultur inspirerad av antiken.) För då faller det förr eller senare ihop. Det är livsodugligt i sig självt. Dess största svaghet består i att det inte kan överleva utan tron på att det i kraft av sin egen överlägsna godhet måste överleva. Det största hotet mot det är det rabelaiska skrattet inför dess löjligt överdrivna anspråk.