1.
I drömmen blommande träd

Det var under de dagarna när jag ville dö och i drömmarna såg trädens blombeströdda grenar röra sig med undervattenslik mjukhet. Bakom allt det ljusa och skira fanns ett stort mörker, och alla de som gick åt det hållet försvann i samma ögonblick som de passerade de bortersta träden. Under kaféernas rödvitrandiga baldakiner talades det om ett tredje världskrig så som man talar om något som redan har hänt för länge sedan eller långt borta i ett annat land och vars detaljer börjar bli oklara och glömmas bort, och alla de som satt där hade de överlevandes fjärrskådande blickar och plötsliga absenser. Jag satte mig vid ett runt bord bredvid två yngre kvinnor som drack ljust te ur tunna blåvita koppar. Stolen var våt av regnet och jag försökte så gott det gick att torka av den med en tunn servett. De båda kvinnorna log vänligt mot mig och fortsatte sedan lugnt att tala med varandra om sina döda eller försvunna släktingar. Men efter en stund märkte jag att jag inte längre kunde förstå vad de sade, och jag kommer ihåg att jag tänkte att det kanske inte var deras språk som hade förändrats utan mitt eget. Sedan började folk att lämna gatorna och serveringarna och man började städa upp vid borden och veva upp baldakinerna för att skydda dem mot de hårda nattvindarna. Sedan blev det snabbt mörkt, och med mörkret kom kylan och fukten och alla dofterna från de stora avstånden.

2.
Väktarna

I skuggan av de höga pyramiderna längs stadens huvudgata Avenida de los Tres Poderes passerar människorna varandra under tystnad och utan att möta varandras blickar. Gatstenarna på den breda avenyn har alla formen av mänskliga lemmar och organ: ögon och öron, hjärtan och njurar, fingrar, könsorgan och så vidare. Fingrarna pekar alla åt olika håll enligt ett konsekvent genomfört mönster. Pekfingrarna pekar åt väster, långfingrarna åt söder, ringfingrarna åt öster och lillfingrarna åt norr. Tummarna är nedstuckna i marken i mitten av de andra fingrarna och syns bara som lätt urgröpta ovala stenar. Långt i fjärran kretsar vita fåglar över den högblå himlen. De stiger och sjunker och rör sig i allt vidare cirklar. När jag frågar efter vägen till den ryktbara barockkatedralen pekar den förste jag möter utan att säga ett ord åt väster, den andre pekar på samma sätt åt söder, den tredje åt öster och den fjärde åt norr. När de pekar vänder de samtidigt ansiktet åt motsatt håll. Deras rörelser är tröga och ansträngda, och det ser ut som om de kämpade mot ett stort motstånd. Den femte jag frågar gör inte någon gest alls utan möter bara stumt min blick.

3.
Mytologi

Ett tätt, mjukt regn drar fram över den vidsträckta högplatån. Det fyller luften med sitt sövande sus. Dessa finstrimmiga lodrät fallande regn kan hålla på i veckor. Långsamt fyller de alla håligheter och gropar i marken och samlar sig sedan till rännilar, vilka växer för varje dag och för varje dag för med sig nya saker. Regnen här har alla bestämda namn beroende på när de uppträder under året. Detta kallas La Lluvia Mala eller bara La Mala. Varför det bär detta olycksbådande namn är det inte helt lätt att få klarhet i. I min resehandbok talas det kortfattat och en smula ironiskt om någon slags gammal underlig indiansk legend. De gamla i staden säger att regnet är fullt av skuggor och att det ger onda drömmar. Sedan säger de, om jag nu förstår dem rätt, för de talar alla traktens ålderdomliga och litet svårbegripliga dialekt, att det är regnet som hindrar dem som är födda i staden från att lämna den. De säger att alla som har rest härifrån i avsikten att inte återvända har dött inom ett år, och alltid vid tiden för La Mala. När jag frågar ut dem närmare om saken ser de nästan skrämt på mig, skakar avvärjande på huvudet och drar sig ursäktande undan. De få som svarar verkar göra det mest för att genom pratet dämpa sin egen oro och osäkerhet. Enligt resehandboken finns det en legend som säger att vart och ett av de väldiga stenblocken i den uråldriga mur som omger de äldsta delarna av staden är en förstenad demon som livnär sig av regnet, och att dessa demoner när de väl har återfått alla sina ursprungliga krafter kommer att bryta sig ut ur sitt fängelse och ödelägga hela världen. Utanför restaurangen ligger gatan öde. Man rör sig ute så litet som möjligt under dessa dagar och det mesta av arbetet ligger nere. En gulbrun hund springer med sänkt huvud längs en husvägg på andra sidan gatan och försvinner in i en mörk gränd. Alltmedan det blådisiga regnet fortsätter att falla.

4.
Det forteanska livet

Hotellrummet är rent, vitt och skarpt avgränsat. Det döljer ingenting och rymmer inte några obestämda detaljer. Det är i detta ögonblick ett perfekt rum. På det obligatoriska glasbordet framför skinnsoffan står en smal höghalsad vas i ljusblå keramik och ett stort runt askfat av tjockt grönblått glas. I askfatet, som är fyllt till hälften med vatten, flyter några vita körsbärsblommor. Det tog mig flera dagar att hitta pendangen till vasen och att därefter fastställa det rätta jämviktsförhållandet mellan dem. Vattnet med de flytande blommorna var problemets lösning. Det är en personlig innovation som jag aldrig har prövat tidigare. Att jag verkligen också har lyckats i mina ansträngningar framgår av att just detta jämviktsförhållande aldrig kommer att kunna återskapas igen, varken i det här rummet eller någon annanstans. Det svåra och sköra är den skapade harmonins hemlighet – och följaktligen också den mänskligas. Förr eller senare hamnar jag alltid i samma situation, och jag har fått för mig att intervallerna mellan dem har blivit kortare. Plötsligt, det kan vara när jag går längs en gata eller står och ser ut över staden från min balkong eller när jag gör någonting annat vardagligt, det kan vara vad som helst och det går aldrig att säga på förhand när det kommer att ske, förlorar allt runt omkring mig sitt sammanhang och sin innebörd. Alla hus och vägar, alla reklamskyltar och blinkande ljus, alla ansikten och alla ord – allting faller plötsligt samman i ett på en gång bullrande och kaotiskt men samtidigt på något underligt sätt fullständigt ljudlöst och tomt virrvarr, och jag blir bokstavligen oförmögen att uppfatta någonting alls. Det enda som i sällsynta fall kan förbli sig självt under ett sådant anfall av Blendung, som jag brukar kalla det, är de allra enklaste och mest välbekanta tingen, till exempel de nakna vita väggarna i ett rum som detta eller sakerna framför mig på bordet. I början blev jag naturligtvis rädd och orolig när det hände, men när ingen läkare kunde hitta något kroppsligt fel på mig insåg jag att det tvärtom rörde sig om en helt naturlig och rentav sund reaktion. Det är själen som likt en växt vänder sig bort från en svag eller oklar ljuskälla därför att den har funnit en annan som är större och starkare. Det jag numera känner när det sker är istället en spänningsfylld förväntan på att något nytt och stort snart skall träda fram ur tystnaden och mörkret. Under de regntunga träden nere på avenyn har folklivet åter börjat komma igång efter kvällens skyfall. Vid den här tiden på dygnet är de flesta människor på väg in till stadens livliga nöjescentrum, och jag kan se dem gå förbi långt därnere mellan träden, i grupper eller ensamma. När de sedan återvänder igen i gryningen, i delvis nya konstellationer, brukar det alltid vara någon som saknas. Men det är sällan det upptäcks, och även de gånger det sker brukar ingen fästa sig så mycket vid det. Försvinnanden betyder ju så litet här. De är bara en del av storstadens väsen.

5.
De i lycka förvandlade

Tunnlar av varm luft genom ändlösa städer, där människor lever och dör som de alltid har gjort, uppfyllda av lika delar minnen och glömska. När sommaren kommer och temperaturen stiger upphävs gränserna mellan de inre rummen och de yttre, och tingens enkla och ursprungliga former blir åter synliga: åtrå och likgiltighet, lust och smärta, längtan och ensamhet. Med de tunna vita kläderna böljande och fladdrande bakom sig susar de fram genom natten på sina snabba cyklar. Man kan höra dem komma redan på långt håll, men när de närmar sig börjar deras röster att stiga brant för att slutligen i det ögonblick när de passerar mitt fönster kulminera i en eller ett par urskiljbara fraser, innan de åter sjunker undan för att till slut upplösas helt i den större och under allting annat ständigt närvarande tystnaden. De talar alla om ett och detsamma och rör sig allt lättare och snabbare ju längre in i mörkret de färdas.

Om skribenten: Jonas Åberg

Jonas Åberg är född och uppvuxen i ett annat Malmö. Han är utbildad bibliotekarie och har arbetat i ett tiotal år som sådan. Filosofi och politik är två områden som alltid har engagerat djupt – det första av lust, det andra av irritation. Under några år var han doktorand i filosofi. Politiskt är han konservativ med libertarianska böjelser, eftersom han tror att historien och kulturen inte skapas av folket utan genom det av kreativa ledare. Jonas Åberg härstammar från skånska bönder och köpmän, vilket han givetvis är stolt över. Kulturellt sett känner han sig närmare besläktad med den grekiska och romerska antiken – i dess av tidens gång raffinerade form – än med sin samtid, och han anser att beundran inför mänsklig storhet är ett nyckelvillkor för själslig sundhet och vitalitet. Den som inte förmår se upp till andra människor kommer att förakta sig själv – medvetet eller omedvetet. Och den som föraktar sig själv kommer att avsky livet. Medan kärleken till livet tar sig uttryck i konservativa synsätt och värderingar tar sig livshat uttryck i politisk radikalism. ”För dem som mäktar det är världen god”, skriver Ekelund. Det kan låta som ett riskabelt passiviserande motto. Den som försöker leva upp till det vet bättre.