av Jonas Åberg
6 november, 2020
Aktuellt, Politik
Den hjälte som efter långa och hårda strider mot en numerärt överlägsen men moraliskt underlägsen fiende till slut går under blir därigenom en ännu större hjälte.
Den hjälte som förlorar sin kamp genom fördolda krafters spel, genom någon osannolik tillfällighet eller något lika fult som ofattbart svek, omständigheter som får oss att vilja tala om ödet, växer till en legend.
Legender besegrar hjärtan och sinnen. Legender inspirerar till delaktighet och ger delaktigheten form och innehåll. En legend kan inte besegras. Den blir tvärtom bara djupare och starkare ju mer motstånd den möter.
President Trumps andra politiska karriär kan bli ännu underbarare än den första. Om vi tror och hoppas detta kan vi bli delaktiga av den.
Den bittra besvikelsen överlåter vi hur som helst åt vänstern att hantera. Dylika känslor passar deras livsinställning och karaktär. Men sorg måste vi få känna för en tid. Sorg och oro.
Jonas Åberg är född och uppvuxen i ett annat Malmö. Han är utbildad bibliotekarie och har arbetat i ett tiotal år som sådan. Filosofi och politik är två områden som alltid har engagerat djupt – det första av lust, det andra av irritation. Under några år var han doktorand i filosofi. Politiskt är han konservativ med libertarianska böjelser, eftersom han tror att historien och kulturen inte skapas av folket utan genom det av kreativa ledare. Jonas Åberg härstammar från skånska bönder och köpmän, vilket han givetvis är stolt över. Kulturellt sett känner han sig närmare besläktad med den grekiska och romerska antiken – i dess av tidens gång raffinerade form – än med sin samtid, och han anser att beundran inför mänsklig storhet är ett nyckelvillkor för själslig sundhet och vitalitet. Den som inte förmår se upp till andra människor kommer att förakta sig själv – medvetet eller omedvetet. Och den som föraktar sig själv kommer att avsky livet. Medan kärleken till livet tar sig uttryck i konservativa synsätt och värderingar tar sig livshat uttryck i politisk radikalism. ”För dem som mäktar det är världen god”, skriver Ekelund. Det kan låta som ett riskabelt passiviserande motto. Den som försöker leva upp till det vet bättre.