En rationalisering av judeutrotningen i Tredje riket, d.v.s. en förklaring som visar att den inte styrdes av fördomar och rashat utan istället var ett led i en större plan och av Hitler och hans nationalsocialister valdes som ett lämpligt medel för att uppnå större och viktigare mål, riskerar att förminska den och be­röva den en del av dess mörka nimbus. Rationella förklaringar får lätt denna effekt. Gunnar Heinsohns diskussion i den informativa och tankeväckande artikeln ”What makes the Holocaust an uniquely uni­que Genocide?”, där han visar att Hitlers planerade folkutrotningar och folkomflyttningar var av en långt större omfattning än dem han lyckades genomföra innan han besegrades, får oavsiktlig denna konsekvens. Nu vill Heinsohn i och för sig visa att utrotningen av judarna spelade en nyckelroll i dessa planer och hade till syfte att återinföra en ursprunglig ”förjudisk” rätt till folkmord (”a genocide for the purpose of reinstalling the right to genocide”, s. 424); det är därför judeutrotningen är unikt unik, som artikelrubriken säger. Men här är hans argumentation inte helt övertygande, eftersom den förutsätter att judendomen har kvaliteter som det är tveksamt om den har och att judarna har spelat en andlig och kul­turell roll som det av samma skäl är tveksamt om de har spelat. Svagheten hos Heinsohns argument har att göra med de överdrivna föreställningar som han, i likhet med så många andra västerlänningar, har om judendomens och det judiska folkets skapande originalitet och moraliska höghet. Han ger belägg bl.a. ur Bibeln och från antika författare som ska visa att judarna till skillnad från andra folk betraktade livet som heligt och att judendomen tidigt präglas av ett förbud mot att döda. Enligt Heinsohn var det Hitlers insikt om den avgörande roll som judarna spelat för att formulera och sprida den falska och de­struktiva läran om allas rätt till liv, vilken ju sätter religiöst sanktionerade gränser för makten och hindrar den starkare att göra som han vill, som fick honom att besluta att judarna och judendomen måste utplå­nas för att tyskarna skulle kunna förverkliga sin potential som herrefolk och med våld expandera sitt livsutrymme. Heinsohns argument för att Hitler själv trodde på detta och att denna övertygelse utgjorde en viktig drivkraft bakom judeutrotningen är trovärdiga, men jag får det bestämda intrycket att även Heinsohn själv anser att dessa idéer om livets helighet är en skapelse av judendomen. ”We know, however, that he [Staehle – en av de ansvariga för ”eutanasiprogrammet” i Tredje riket] hit upon a cor­rect observation – the civilization of the world did indeed receive its law forbidding murder from Ju­daism: ’Thou shalt not kill’ (Exodus 20:13; Deuteronomy 5:17)” (s.416). Detta är ett förbluffande påstå­ende! Alla kända kulturer har förbud mot mord, och som regel stränga straff för dem som bryter mot det (”öga för öga”, blodshämnd, fredlöshet), och i många samhällen, inte minst i s.k. primitiva sådana, omges även dödandet av djur och t.o.m. växter av olika former av riter och tabun. Så får man t.ex. hos vissa jägarfolk bara döda i livsuppehållandets tjänst och måste efter jakten rena sig och offra till det dö­dade djurets ande för att upprätthålla balansen i naturen. (Jag är säker på att jag har läst detta någon­stans, men kan nu tyvärr inte minnas var; ceremonier i samband med jakt är vanliga hos många folk, bl.a. hos de nordamerikanska prärieindianerna.) Det går att ge hur många exempel som helst på de reg­ler och ritualer som omger utsläckandet av liv hos jordens folk. Judarnas och judendomens respekt för livet och dess helighet har i praktiken knappast varit större eller gått djupare än många andra folks. Det judiska folkets livsbetingelser skilde sig inte nämnvärt från antikens övriga folk, och de har därför varit tvungna att leva och handla på ett likartat sätt. Om det stämmer, som Heinsohn påstår (s. 416-17), att judarna hade ett för antiken unikt förbud mot spädbarnsmord så kan man för det första anmärka att dylika förbud inte behövs där spädbarn inte dödas och för det andra att det judiska folkets numerärt trängda läge kunde motivera en religiöst-politisk kampanj mot spädbarnsmord i syfte att öka folkmäng­den. Att judarna till skillnad från andra folk inte skulle ha haft några behov av barnbegränsningsåtgär­der förefaller högst osannolikt. Man kan förvisso citera mycket klokt och vackert ur Bibeln, men den som vill kan också hitta tämligen fasansfulla skildringar av hur judarna på Jahves befallning plundrar och mördar. Man bränner ner städer och mördar civila, man torterar och avrättar krigsfångar, stjäl guld och silver, dödar boskap och river ner avgudadyrkarnas, d.v.s. alla andras, tempel och förstör deras gu­dabilder. (Rom hade förvisso sina negativa sidor, men man respekterade på det hela taget andra folks religiösa symboler och traditioner.) Boken om Moses efterträdare Josua, som handlar om erövringen av det förlovade landet, är särskilt instruktiv härvidlag. Här ges etnisk rensning och folkmord för kanske första gången i historien gudomlig/ideologisk sanktion. Om vi inte visste att Hitler hämtade inspiratio­nen till sin herrefolksideologi och sina folkmordsprogram från bl.a. Nietzsche och tidens socialdarwi­nistiska tankeströmningar skulle vi kunna spekulera i att han var påverkad av judarnas gudomligt sank­tionerade framfart i Gamla testamentet! Nej, de bibliska judarnas respekt för främmande folk och kul­turer uppvisar betydande brister. Gamla testamentet består av många skilda slags böcker som har skri­vits vid olika tidpunkter under judarnas historia. I den bekanta psaltarpsalmen ”Vid Babylons stränder” (nr. 137) drömmer författaren om att som hämnd för det Nybabyloniska rikets seger över judarna få krossa de babyloniska barnens späda kroppar mot klippan, och i Matteusevangeliet i Nya testamentet berättas om hur kung Herodes beordrade att alla barn i Betlehem som var två år eller yngre skulle dö­das. Alla judar var tydligt inte lika barnkära. (Herodes var i.o.f.s. edomit, men hans myndighetspersoner bör väl i stor utsträckning ha varit judar.) Jahve själv tar dock priset när han utplånar större delen av sin egen skapelse, inklusive kvinnor och barn, genom syndafloden. Finns det ö.h.t. någon bok på samma höga litterära nivå där vrede och våld framställs i så moraliskt tillåtande och förlåtande dager som i Gamla testamentet? Att som Heinsohn försöka sammanfatta judendomen i budet ”Du skall icke döda” och dessutom framställa detta bud som en skapelse av judendomen gör ett högst besynnerligt intryck. Jag tror att överdrifter av detta slag är ett uttryck för den skuldfyllda laddning som präglar många män­niskors relation till judarna och judendomen efter Förintelsen. Men skuld föder ofta hat som ett sätt att befria sig från den tyngande skulden. Detta kan paradoxalt nog vara en bidragande orsak till att antise­mitismen har börjat växa sig starkare i Europa igen under de sista decennierna. Huvudorsaken må vara islam och de muslimska auktoriteternas behov av en förenande fiende och syndabock, men vem är det som har gett ökat spelrum åt muslimernas antisemitism? Jo, den antinazistiska och antirasistiska vänstern. Av världen religioner finns det väl ingen där respekten för livet och strävan att undvi­ka att framkalla lidande har en lika stark ställning som inom buddhismen – och den besläktade jainis­men. Här kan man faktiskt säga att respekten för livet ibland går så långt att den rentav blir skadlig och livsfientlig. Att ahimsa-principen har uppstått oberoende av judisk påverkan vågar man väl ändå påstå? De bibliska judarna ger i sin religiösa praktik inte uttryck för livets helighet mer än andra samtida folk. Så praktiserade de t.ex. djuroffer ännu på Jesu tid. Och vad beträffar judarna under den nästan tvåtu­senåriga diasporan i Europa så är de ju så starkt präglade av först hellenismen och Rom och sedan av de olika europeiska folkkulturerna att vi måste fråga oss vad som hör hit och vad som hör dit. De judar som Hitlers förföljelser riktade sig mot var i högre grad ett europeiskt folk, kulturellt sett, än ett semi­tiskt. Och det moderna Israel är faktiskt en europeisk stat grundad av europeiskt judar. (Det är därför det är självklart för mig att stödja Israel mot dess fiender. Inte för att Israel, som det så tröttsamt ofta heter bland de Israelvänliga delarna av det politiska etablissemanget, ”är den enda demokratin i Mellan­östern”, det är av underordnad betydelse – om israelerna skulle få för sig att återupprätta antikens mo­narki och göra Netanyahu till kung Bibi den förste måste vi sluta stödja Israel då? – utan för att Israel liksom en gång i tiden korsfararstaterna är en del av vår egen kultur och identitet. Israels existens är m.a.o. ett test på vår sensibilitet som européer. Att vara emot Israel, att agera för att skada och försvaga Israel, även om det så bara handlar om att inte köpa israeliska produkter, är i de politiska realiteternas värld detsamma som att stödja och underlätta islams expansion i Europa. Det kan man vilja göra i tan­ken att snabbare framkalla en europeisk kris som kan bryta den socialliberala hegemonin och möjliggö­ra en europeisk pånyttfödelse, men att detta är en högriskstrategi behöver väl knappast påpekas. Israel är en på många sätt beundransvärd skapelse, men vi nordbor hade nog också kunnat få öknen att blom­ma om det hade gällt livet, engelsmännen likaså, tyskarna med all säkerhet liksom boerna och de hyper­driftiga europeiska amerikanerna. Om judarna inte under 2.000 år hade präglats av Europa och europe­isk kultur hade de inte varit mycket dugligare och kreativare än andra palestinska folk. Detta framgår in­direkt av att det även under diasporan fanns en judisk befolkning i Palestina.) Vad som är anmärknings­värt är att Hitler, enligt Heinsohn, betraktar judendomen och judarna som roten till den livsfientliga re­spekten för allt liv, när det är ganska uppenbart att det är kristendomen, den förening av Jesu kärlekslära och antik filosofi och religion men även av indo-europeisk eller germansk naturkänsla, som i Europa verkat för att öka respekten för livet och för att begränsa och disciplinera människans användning av våld. Om Hitler ville förvandla det tyska folket till ett amoraliskt vilddjur, som skulle ta den plats det kunde och därför förtjänade, borde han ha koncentrerat sig på att förinta kristendomen. Hans läsning av Nietzsche borde ha övertygat honom om detta. (Nietzsche var f.ö. inte antisemit.) Förintelsen av ju­darna framstår ur detta perspektiv som trots allt mer styrd av pragmatiska överväganden än av ideolo­giska. ”Låt oss öva vår förintelseapparat på judarna därför att de är få, därför att de är lätta att identifie­ra, därför att många ogillar dem och ingen hur som helst har lust att riskera livet för att försvara dem.” Det var ju en korrekt bedömning! Heinsohn skriver att Hitler konsekvent använder de metoder och ar­gument han behöver för att uppnå det han vill (s. 411-12). Kan inte hans framställning av judarna som uppfinnarna av livets helighet vara ytterligare ett exempel på detta tillvägagångssätt? Han ger judarna skulden för det som kristendomen egentligen är ”skuld” till, därför att det är otaktiskt eller för tidigt att vända sig mot kyrkan. Judeförintelsen blir då inte längre ett unikt unikt folkmord utan tvärtom ett unikt ickeunik, nämligen blott en lämplig härdande förövning, ett systemtest, inför något mycket större och vida värre. Heinsohn redogör bl.a. för Hitlers gräsliga planer på att likvidera och fördriva 100 miljoner ryssar i syfte att bereda plats åt en tysk agrar expansion i öst. 60 miljoner skulle mördas direkt eller ge­nom slavarbete och resten skulle med sina ledare, inklusive Stalin intressant nog, fördrivas till Sibirien (s. 420.). Vad säger att en man med sådana makabra planer och ett dylikt totalt känslolöst sätt att resonera inte så småningom skulle sätta igång med folkförflyttningar och utrensningar även i de nordiska länder­na? Men vi är ju lika goda arier som tyskarna? Eller strängt taget ännu ”godare”, eftersom tyskarna är genetiskt mer uppblandade än de nordiska folken. Varför ockuperade Hitler då Danmark och Norge och tvingade Sverige (eller rättare sagt de alltid lika falska och beräknande socialdemokraterna) till un­derkastelse och samarbete? Otvivelaktigen gör sig herr Hitler sig bäst som aska!

Om skribenten: Jonas Åberg

Jonas Åberg är född och uppvuxen i ett annat Malmö. Han är utbildad bibliotekarie och har arbetat i ett tiotal år som sådan. Filosofi och politik är två områden som alltid har engagerat djupt – det första av lust, det andra av irritation. Under några år var han doktorand i filosofi. Politiskt är han konservativ med libertarianska böjelser, eftersom han tror att historien och kulturen inte skapas av folket utan genom det av kreativa ledare. Jonas Åberg härstammar från skånska bönder och köpmän, vilket han givetvis är stolt över. Kulturellt sett känner han sig närmare besläktad med den grekiska och romerska antiken – i dess av tidens gång raffinerade form – än med sin samtid, och han anser att beundran inför mänsklig storhet är ett nyckelvillkor för själslig sundhet och vitalitet. Den som inte förmår se upp till andra människor kommer att förakta sig själv – medvetet eller omedvetet. Och den som föraktar sig själv kommer att avsky livet. Medan kärleken till livet tar sig uttryck i konservativa synsätt och värderingar tar sig livshat uttryck i politisk radikalism. ”För dem som mäktar det är världen god”, skriver Ekelund. Det kan låta som ett riskabelt passiviserande motto. Den som försöker leva upp till det vet bättre.