En grundlös hypotes – kapitel 2

Historia, Religion, Samhälle

  • 5
    Delningar

”Hierarki är ett vitalt andligt behov för människan. Den förutsätter en viss vördnad, en viss hängiven­het för de överordnade, inte som privatpersoner och heller inte som maktutövande, utan som symbo­ler. De är symboler för den värld som står över varje människa och som i vår värld finner uttryck i den förpliktelser som varje människa har gentemot sina likar. En verklig hierarki förutsätter att de överord­nade är medvetna om sin symboliska funktion och vet att den är det enda legitima föremålet för deras underlydandens hängivenhet. Den sanna hierarkin gör det möjligt för var och en att på ett moraliskt till­fredsställande sätt känna sig hemma på den plats som är hans.” (Simone Weil, Att slå rot, s. 24.)

 

Premisserna: Vi befinner oss i människans förhistoria. Ett antal självständiga och självförsörjande famil­jegrupper eller stammar lever i samma geografiska område. De är av samma etnicitet, har likartade seder och bruk och har vissa former av utbyte med varandra. Dessa grupper ställs plötsligt inför ett yttre hot av en sådan art och omfattning att det kraftfullt motiverar dem att närma sig varandra ytterligare för att genom samverkan minska hotets kraft och återta kontrollen över (återställa balansen hos) sin tillvaro.

För att börja med det självklara: För att ett antal familjegrupper genom samarbete ska kunna lösa de uppgifter som hotet mot deras värld ställer dem inför måste de organisera sig. Det räcker inte med att de kommer överens om att samarbeta, och eventuellt vid en högtidlig religiös ceremoni lovar att följa denna överenskommelse, utan de måste även skapa en permanent extern form för samarbetet – en or­ganisation som definierar vad det är som ska göras, vem som ska göra vad och hur de olika arbetsupp­gifterna ska koordineras för att uppnå bäst verkan.

För att den folkbildande organisationen ska förmå fylla sin funktion måste familjegrupperna erkänna att den står över de enskilda familjerna och har beslutanderätten i de frågor som har att med hanterandet av det yttre hotet att göra. För att organisationen ska få detta erkännande måste den grundas på någon redan etablerad auktoritet. På en auktoritet som är så stark och så väl etablerad att den betraktas som självklar och inte ifrågasätts. Till denna auktoritet hör givetvis de män som intar den ledande ställningen inom familjegrupperna och basar över den dagliga verksamheten. Men hit hör också de gudomligheter som har makt över familjegruppernas tillvaro i dess helhet. Auktoritet föregår organisation. En organi­sation konstitueras genom en preexisterande auktoritet. Auktoriteten är m.a.o. folkets och kulturens be­gynnelse.

Ett av de centrala problemen rörande den folkbildande organisationen är hur den nödvändiga auktori­teten och den med denna förbundna respekten och lydnaden bibehålls över tid. Bibehålls i en positiv och produktiv form, bör man kanske tillägga. Hur utövar en organisation sin auktoritet på ett sådant sätt att den inte försvagas utan om möjligt stärks eller åtminstone bibehålls intakt? Om auktoriteten är det som en organisation ytterst vilar på kommer den att upplösas när organisationen förlorar sin aukto­ritet.

Det är de ledande männens uppgift att frambringa och leda den gemensamma organisationen – att ge den en form som är adekvat i förhållande till de utmaningar man står inför, att se till att den fungerar som den ska och att justera den när villkoren för dess verksamhet förändras. Det är fullgörandet av des­sa funktioner som definierar de ledande männen och gör dem till vad de är. De ledande männens upp­gift är att verka för folkets väl, d.v.s. för den enhet av familjegrupper som konstitueras genom framväx­ten av en permanent gruppextern organisation, och göra allt som står i deras makt för att säkra folkets långsiktiga överlevnad och framgång. Den aura som omger en framgångsrik ledare tillhör inte bara ho­nom själv. Till en ledares basala dygder hör att känna sig själv och att kunna bedöma sin egen lämplig­het så att han kan överlämna sitt uppdrag till andra när han märker att han inte längre kan fullgöra det.

En parentes: Vi vet alla att de ledande männen ofta sviker sina plikter mot folket, ja, att de t.o.m. kan förneka att de har några sådana plikter, och istället agerar själviskt och kortsiktigt. De utnyttjar sin höga position för att gynna sig själva och sin egen krets på andras bekostnad. Men om alla ledare alltid hand­lade så skulle det inte finnas något folk. Då skulle föreningen av familjegrupper eller klaner inte bestå tillräckligt länge för att hinna anta den stabila formen av ett folk. Så uppenbarligen måste det även fin­nas en hel del ledare som agerar långsiktigt i helhetens intresse och uppenbarligen rymmer de själviska ledarnas kortsiktiga handlingar en hel del för helheten långsiktigt gynnsamma konsekvenser. Saken kan formuleras så: en grundförutsättning för folkets utveckling och fortbestånd är att folkets långsiktiga in­tressen i väsentliga avseenden sammanfaller med ledarnas i många fall kortsiktiga intressen, d.v.s. att de ledande männens strävan att uppnå personlig ära och rikedom eller på andra sätt gynna sig själva lång­siktigt verkar till helhetens fördel. Den organisation som tar form under folkens tillblivelseprocess har tydligen lyckats uppfylla detta villkor.

Ännu en parentes: Är det de ledande männen som frambringar organisationen eller är det organisatio­nen som frambringar de ledande männen? Som alltid i sociala sammanhang finns det här en växelver­kan mellan biologisk potential och kulturell realitet. Det krävs ovanliga, ja, unika ledaregenskaper för att kunna upprätta en folkbildande organisation. Genom uppkomsten av en dylik organisation får dessa le­daregenskaper en ny och djupare innebörd. Det starkt begränsade antal individer som besitter dessa egenskaper och den organisation som realiserar deras potential kan inte skiljas från varandra. Det finns ingen stat utan en statsbärande elit – vilken för att på ett bra sätt kunna verka för helhetens väl med stolthet måste erkänna sig själv som en sådan. När en separation mellan stat och naturlig elit tycks ske under senare skeden av folkens historia står vi i själva verket inför en maktens desintegrationsprocess. Den kanske djupast liggande av de demokratiska övertygelserna är att personligheten inte betyder nå­got, att den enskilda människan är utbytbar, d.v.s. att det alltid finns någon annan som kan göra det­samma på samma sätt och lika bra, och att makten därför kan skiljas från dem som för närvarande in­nehar den. Överhetens praktiserande av denna övertygelse, som i vår tid har gått så långt att man i vissa länder beslutat att byta ut folket mot ett nytt och fräschare, är en förklaring till varför befolkningen i de­mokratisk stater, där politiken och ideologierna har blivit ett torftigt substitut för religionen, paradoxalt nog låter sig hänföras så lätt av kraftfulla ledargestalter vilka tack vare sin unika och färgstarka person­lighet lyckas tränga igenom det grå nivellerande partipolitiska maskineriet för att med sin karisma annul­lera illusionen om personlighetens betydelselöshet – varigenom folket återförs till den ursprungliga verklighet där den enskilda människan, själens bärare, tvärtom betyder allt, därför att det inte finns nå­got annat som kan betyda något, och det återigen blir möjligt att lyfta blicken i respekt och beundran inför en annan människas storhet. Något som vi i själva verket – vare sig vi vill erkänna det eller ej – har ett medfött behov av. Ty utan andras storhet krymper vi själva. Den människa som inte kan eller vill se storheten hos andra kan inte känna närvaron av mänsklig storhet inom sig själv. När vi förvånas över den låghet som vänsterradikalerna kan uppvisa är detta något att hålla i minnet. Genom att identi­fiera sig med den karismatiske ledargestalten känner människor att de får en personlig upprättelse och återfår den betydelse som det meningsnedbrytande demokratiska maskineriet berövade dem genom att reducera dem till (tillfälliga och fluktuerande) kvantiteter: väljarkategorier, opinionssiffror, trender, rös­tetal o.s.v. Och om den karismatiske ledarens storhet är en illusion? En länge otillfredsställd längtan ef­ter något försämrar lätt vår omdömesförmåga och ökar risken för misstag. Vi vill se storheten hos den som förmår bryta det destruktiva mönstret. Vi överdriver storheten när vi till slut finner den. President Trump är härvidlag ett bra exempel.

När vi nu har konstaterat nödvändigheten av en varaktig övergripande organisation kan vi börja funde­ra över hur denna organisation måste vara beskaffad för att kunna lösa sina stora och svåra uppgifter på ett framgångsrikt sätt.

För att fortsätta med det nästan lika självklara: De släktbaserade gruppernas samverkansorganisation måste (1) ha en hierarkisk struktur och (2) vara pyramidformad. Detta är två elementära villkor som en folkbildande organisation enligt min uppfattning måste uppfylla för att fungera.

När man formulerar villkoren på detta allmänna och ospecifika sätt framstår de som lättfattliga och oproblematiska. Men det finns hierarkier av många skiftande slag. De kan inte bara ha olika många ni­våer och olika stor andel medlemmar på respektive nivå utan de kan även skilja sig beträffande sådana saker som nivåernas struktur, deras relativa inflytande och sätt att påverka varandra, möjligheterna för medlemmarna att förflytta sig mellan olika nivåer o.s.v. Hur måste eller bör en folkbildande hierarki vara utformad? Och varför? Eller annorlunda formulerat: Vilken typ av hierarki har störst folkbildande potential? I en konkurrens mellan olika folk eller mellan olika familjegrupper som samtidigt befinner sig i en folkbildningsprocess kommer hierarkins förmåga att skapa sammanhållning och koordination att vara av utslagsgivande betydelse. De pyramidformade hierarkier som folken i mänsklighetens historia uppvisar har testats i förhistoriens hänsynslslösa experimentverkstad och bestått proven. Andra organi­sationsformer, som väl också prövats, har inte gjort det och är spårlöst försvunna. Det är en allmän re­gel att det för varje stor framgång finns ett flertal mindre misslyckanden. Hur många garageföretag väx­er upp till gaseller? Hur många gaseller lyckas ta språnget till de höjder där omsättning genereras genom blotta storleken på rörelsen, d.v.s. genom den ekonomiska gravitationskraft som rörelsen utövar på om­givningen?

Någon vill kanske invända att alla hierarkier är pyramidformade och måste vara det, och att det andra villkoret således är onödigt. Jag tror inte det stämmer att alla sociala hierarkier är pyramidformade, men även om vi antar att det gör det så kan pyramidformen variera en hel del mellan olika hierarkier och vi behöver därför ta reda på om en folkbildande hierarki kräver eller föredrar en viss pyramidform och så fall vilken och varför. Det är därför lämpligt att ställa upp detta som ett särskilt krav.

Jag ska för min egen skull inte försöka fördjupa mig i dessa svåra och invecklade frågor här utan be­gränsa mig till att presentera några enkla argument för att en folkbildande organisation måste utgöra en pyramidformad hierarki. Låt mig börja med att argumentera för den hierarkiska strukturen.

För det första kräver situationens allvar och komplexitet, med ett konstant livshotande yttre tryck i förening med de slitningar och konflikter som ofrånkomligen måste uppstå mellan och kanske även inom de nyss självständiga familjegrupperna, att organisationen har en stark och tydlig ledning med sto­ra maktbefogenheter. De ledande männen måste ha en sådan ställning att deras beslut spontant respek­teras och följs och att de endast i rena undantagsfall är tvungna använda våld, eftersom våld alltid inne­bär en betydande kostnad och risk. För det andra motiverar projektets omfattning och svårighetsgrad, om vilket folket inledningsvis måste ha ganska oklara föreställningar, inte minst med tanke på att inte ens de mest klarsynta och visionära ledarna kan veta tillräckligt mycket om det (så kan t.ex. en övergång till ett nytt storskaligt och samarbetskrävande produktionssätt, typ konstbevattnat jordbruk, eller en för­flyttning till en klimatmässigt lämpligare region och etableringen där omfatta många löst förbundna etapper och ta flera generationer), utvecklingen av stabila ärftlighetsbaserade mekanismer för att över tid reproducera ledarskapet över folket. Genom en dylik maktöverföringsmekanism kan allvarliga makt­strider och söndrande konflikter undvikas eller åtminstone begränsas och rörelseriktningen och konti­nuiteten hos organisationen bibehållas. Bibehållandet av momentum är av fundamental betydelse för en organisations sammanhållning och stabilitet. Att en organisation bevarar sin rörelseenergi är i själv ver­ket viktigare för dess fortbestånd än vilken riktning den har. Utan tillräcklig rörelseenergi kan ju organi­sationen inte styras. För det tredje inspirerar det okända, svåra och farliga hos hela folkbildningsproces­sen till en djupare och mer regelbunden och ritualiserad relation till de gudomliga makterna. Lösandet av problemen rörande ledarnas auktoritet och ledarskapets succession underlättas eller rentav möjlig­görs av att folket lever i en religiöst betingad värld, där man naturligt vänder sig till gudomliga makter för att få råd och bistånd och där de beslut man fattar kan få gudomlig sanktion om vissa villkor upp­fylls. De gudomliga makter som förmodligen är nödvändiga för att folkbildningsprocessen ö.h.t. ska kunna påbörjas måste sannolikt kontinuerligt samspela med folket för att det ska kunna fortsätta att hålla ihop och samarbeta. Att utveckla stabila former för denna interaktion mellan de gudomliga makter och folket är troligen en nyckel till folkbildningsprocessen. Den pyramidformade hierarkin kan vara en aspekt av detta.

Om vi ser efter har vi här redan en tredelad hierarki: (1) gudarna som står över alla människor och re­presenterar den ordning som alla, ledarna såväl som folket, måste respektera och följa, (2) de av gudar­na auktoriserade ledarna och (3) folket som av gudarna på motsvarande sätt ålagts att lyda och stödja sina ledare. Gudarna eller de gudomliga makterna är således både instiftare av hierarkin och den vikti­gaste delen av den.

Men eftersom familjegrupperna måste behålla ett betydande mått av självstyre även efter det att de har omformats till ett folk; de fortsätter ju under överskådlig tid att utgöra den bärande sociala och ekono­miska enheten, kommer att till denna ordning läggas de över- och underordningsrelationer som struktu­rerar och håller samman dessa grupper, t.ex. de som råder mellan familjens överhuvud och övriga med­lemmar, mellan äldre och yngre och mellan män och kvinnor. Hierarkiska relationer inom en familj är naturliga, d.v.s. mer direkt grundande på biologiska förhållanden än relationerna inom ett folk, och de behöver därför inte stödja sig på formella regler och yttre attribut i samma utsträckning som de folk­konstituerande relationerna. Men de är inte för den sakens skull mindre tydliga eller strikta. Däremot är de mera sammansatta och deras innebörd och vikt kan variera beroende på deras sammansättning. Den försvagning av familjegrupperna som kan iakttas under vissa historisk epoker har uppstått inom folket och har sina förutsättningar hos det. Att bilda ett folk har som sagt sina risker och kostnader. Folkbild­ningsprocessen är en icke reversibel process.

Denna nödvändiga och stabila, hävdar jag, tredelade hierarki kan sedan vidareutvecklas på diverse sätt, t.ex. genom uppkomsten av nya nivåer eller genom sammanslagningen av nivåer som har förlorat sina praktiskt särskiljande egenskaper. Men det samspel mellan behov och yttre förhållanden som driver denna utveckling är i så hög grad av kontingent natur att vi inte kan säga något bestämt om hur denna sida av folkbildningsprocessen kommer att gestalta sig. Här börjar den egentliga historien, d.v.s. den äventyrliga process om vilken man bara kan säga något i efterhand.

En parentes: Behovet av hierarki hos ett folk är f.ö. ett starkt argument för etnisk homogenitet och mot ”mångkultur”. När ett folk rymmer flera skilda etniciteter kommer det närmast ofrånkomligt att skiktas hierarkiskt bl.a. på basis av dessa, d.v.s. vissa etniciteter kommer generellt sett att befinna sig högre upp i hierarkin än andra. Att detta är en grogrund för allvarliga slitningar och konflikter borde vara uppen­bart för alla. Eftersom etnicitet är en så varaktig och starkt sammanhållande kraft är risken stor att dessa konflikter blir långvariga och att de kan eskalera tills en grupp i någon mening vinner över den andra.

Även när det gäller argumentationen för en pyramidform finns det såväl praktiskt jordnära som mer re­ligiösa eller andliga argument. De praktiska argumenten har dels med ledarskapets förutsättningar att göra och dels med delaktighet och rättvisa.

För att en folkbildande organisation ska kunna hantera de många gånger dramatiska och plötsligt upp­dykande svårigheter den möter måste de som leder den kunna agera kraftfullt och bestämt och ha möj­lighet att genomföra sina beslut snabbt och effektivt. De måste likt en armébefälhavare ha hela organi­sationen bakom sig hela tiden och kunna styra den dit de vill på det sätt de bestämmer utan att behöva argumentera, köpslå eller använda direkta våldsmedel. En förutsättning för detta är att det för alla är lätt att se vem som står i spetsen för organisationen och varför. Att ledarskapet är förbundet med åskådliga och respektingivande yttre former. Det är dels av detta skäl som de ledande i toppen på en organisation bör vara så få som möjlig och dels för att minska utrymmet för energislukande och söndrande konflik­ter mellan jämnstarka män, vilka riskerar att försvaga ledningens auktoritet och urholka folkets tilltro till och respekt för den. Detta antyder att det ideala vore en organisation där en man (vilken mycket väl kan vara en kvinna), sekunderad av ett råd av särskilt framstående personer, innehar den högsta makten och efter vissa regler fattar de slutliga besluten, d.v.s. en konstitutionell monarki. Hur man når fram till vilka beslut som ska fattas är en helt annan och åtskilligt mer komplicerad fråga. Medan demokratiska politi­ker kan isolera sig från verkligheten och fatta formellt korrekta beslut som är djupt skadliga för det egna folket kan en klok monark inhämta råd och kunskaper från sitt folk innan han beslutar sig för vad som ska göras. Den som är säker på sin ställning och sin makt uppvisar inte sällan en större ödmjukhet och beredskap att rådgöra med och lyssna på andra än den vars makt är tillfällig och osäker och som saknar traditionernas auktoritet. Det avgörande är hur som helst inte de yttre formerna utan om besluten lång­siktigt skadar eller gynnar det folk makthavarna är historiskt förbundna med.

Väl så viktigt som att ledarna i organisationens topp är få är att folket i dess bas är talrikt. Vi behöver inte tänka oss en odifferentierad bas som saknar uppdelningar och skikt, utan det väsentliga är att de som tillhör basen är så pass många och har så pass likartade levnadsvillkor att de med självklarhet be­traktar sig som folkets majoritet och därför som dem som har störst rätt att definiera vad folket är. Denna dubbla makt – den kvantitativa och den identitära – är av största betydelse för hierarkins balans och för att ledarskapet ska behålla sitt fokus på helhetens väl. Förr eller senare kommer ett mellanskikt av över genomsnittet dugliga och driftiga individer att utkristallisera sig hos ett folk. Detta mellanskikt spelar en avgörande roll för organisationens dynamik och utvecklingsförmåga. Utan det kan inget folk ha varaktig framgång eller utvecklas till en kultur. Om historien är rötterna, om den ledande och historieförankrande ätten är stammen och om folket är de tallösa grönskande löven, förutan vilket trä­det skulle förtvina och dö, så är detta mellanskikt grenverket som förbinder stam och löv till en vital och produktiv enhet och ger kronan dess yttre form. Men om mellanskiktet växer så att det omfattar en allt större andel av folket kommer basens folkdefinierande förmåga och dess därmed sammanhängande inflytande att försvagas. Detta medför en andlig deklassering av basens allt färre medlemmar. De börjar uppleva sig som utestängda från folket och förlorar sin känsla av samhörigheten med det. De förvand­las från en vital och positiv folkmajoritet till en underklass, ett proletariat, vars liv präglas av orättvisor och socialt sönderfall. En dylik utveckling riskerar att framkalla allvarliga söndrande spänningar inom folket. Dessa spänningar kommer dock knappast att ha sitt ursprung i eller direkt involvera den försva­gade basen. Underklassen har sällan eller aldrig varit drivande i några revolutioner eller andra dramatis­ka samhällsomvandlingar. Nej, det troliga är att konflikterna uppstår inom medelklassen eller mellan den och en politisk elit som inte längre utgör någon aristokrati utan i allt högre grad är en utväxt på me­delklassen själv, och som därför får allt svårare att motivera sin särställning och bibehålla sin auktoritet. Om medelklassen tillåts dominera folket och ta över ledningen av det börjar den pyramidformade hie­rarki som folkets existens vilar på att desintegrera. Vi kan således konkludera att den folkbildande orga­nisationen bör ha en smal spets och en bred bas – och en inre dynamik som bibehåller detta förhållan­de.

En parentes: Mot de påstått förtryckande sociala hierarkierna har samhällstänkare och radikala politiker uppställt utopin om det klasslösa samhället. Det paradoxala är att det inte kan finnas någon reell och praktiskt jämlikhet i ett sådant samhälle utan endast en nominell och illusorisk, t.ex. att vi alla är med­borgare och att alla har vissa officiellt fastslagna och nedskrivna rättigheter, eftersom det i ett klasslöst samhälle inte finns några i förhållande till helheten definierade samhällsroller eller funktioner som kan uppväga och moderera de biologiska skillnaderna mellan människor, vilka är stora även inom en och samma etniska grupp, och deras ofrånkomliga sociala konsekvenser. I ett klasslöst samhälle, om nu ett sådant är möjligt, skulle dessa skillnader obehindrat kunna få genomslag. I det högteknologiska samhäl­le som förmodligen skulle växa fram i det avskaffade klassamhällets ställe skulle stora grupper av män­niskor bokstavligen vara överflödiga. Vi kan fantisera om att mänskligheten fortsätter på den inslagna vägen och så småningom rationaliserar bort sig själv helt och hållet, eller rationaliseras bort av det sam­hälle den skapat, och ersätts av ett rent maskinsamhälle styrt av artficiella intelligenser. (I Kubricks och Clarkes 2001: A Space Odyssey är det en sådan civilisation som tänder gudagnistan i hominidernas bröst!) Om något dylikt skulle ske är det fullt rimligt att fatta det som en fortsättning på människans biologiska evolution, d.v.s. som naturens sätt att realisera sin inneboende potential på. Människan är ett realiseran­de av naturens möjligheter. Följaktligen är människans kunskaper och tekniska kunnande det också.

Den pyramidformade hierarkins enhetsbildande och kraftförstärkande förmåga ligger inte enbart i dess praktiska fördelar (stark ledning, tydlig ansvarsfördelning, effektiv beslutsgång m.m.), även om detta gi­vetvis utgör grunden för organisationens företräden, utan också i dess symboliska och andliga betydel­se.

För det första bidrar pyramidformen till att åskådliggöra hierarkin för samtliga dess medlemmar. Ge­nom den på en gång tydliga och suggestiva pyramidformen får medlemmarna en både förnuftsmässigt och känslomässigt gripbar föreställning om den organisation de är en del av. De kan se sin plats i orga­nisationen tydligare och uppfattar tydligare sina relationer till andra platser och nivåer i den. De förstår sin funktion i helheten bättre och de förstår helhetens övergripande syfte bättre. Därigenom kan de för­stå sig själva bättre och uppleva livets mening med större rikedom och övertygelse. Detta motiverar dem i sin tur att efter bästa förmåga uppfylla de skyldigheter som är förbudna med den plats de intar i organisationen och att verka för helhetens väl. Vi har ingen anledning att tro att pyramidens konstrukti­va kraft skulle avtaga mot bottnen. Det finns tvärtom åtskilliga historiska belägg för att de människor som utgör en social pyramids bas idenfierar sig mer med helheten och hyser en starkare solidaritet med den än människor högre upp. För det andra bidrar pyramidformen till att åskådliggöra storheten och högheten hos organisationens syfte. Detta gör den genom att rikta allas blickar åt samma håll: uppåt. Härigenom framhäver pyramiden inte bara organisationens gemensamma mål utan även att detta mål står över alla enskilda mål, inte bara de som människorna basen har utan i lika hög grad de som ledarna i toppen kan ha, ja, det uttrycker att hierarkin har ett mål som är högre än den själv. Genom sin pyra­midform pekar hierarkin vid varje tidpunkt i folkets historia utöver sig själv och uttrycker därigenom den betydelsefulla sanningen att ett folks strävan, liksom allt annat växandes, inte har något förutbe­stämt eller definitivt mål. Inte är något som kan bli färdigt eller ta slut. Ett folk är ett oändligt äventyr – så länge det är starkt och vitalt. Pyramidformens tolkning av organisationens mål bidrar till att stärka sammanhållningen inom den och till att motivera dess medlemmar att verka för dess väl. För det tredje pekar pyramiden hän mot en högre värld eller större verklighet än människans: den gudomliga. Den symboliserar genom sin spets förbindelsen mellan en mänsklig ordning och en gudomlig, den senares beroende av och underordning under den förra samt möjligheten av ett positivt utbyte dem emellan – att människan, under förutsättning att hon följer vissa regler och uppfyller vissa plikter, kan få råd och hjälp i sina strävanden av de makter som styr i världen. Den pyramidformade hierarkin symboliserar inte bara folkets strävan mot ett gemensamt mål utan även detta måls förbindelse med och delaktighet i den gudomliga världsordningen. Den pyramidformade hierarkin blir så ett uttryck för det heliga eller gudssanktionerade hos folkets gemensamma strävan och därmed för det heliga hos folket självt. Denna helighet är förbunden med det gemensamma målet och beroende av att det står i överensstämmelse med den gudomliga världsordningen. Heligheten är således något som kan gå förlorat om detta mål sviks eller förloras ur sikte. Såväl denna helighet som risken att den kan gå förlorad, att banden till de gudomlig makterna kan brytas och folket förkastas, är mäktigt vördnadsbjudande och inspirerande kraf­ter.

Dessa spekulationer ger inom parentes sagt fördjupad innebörd åt flera återkommande inslag hos de mänskliga kulturerna, t.ex. lusten att uppföra höga religiösa byggnader, som ziggurater, pyramider och katedraler, den uttalade böjelsen för monarkiska styrelsesätt och den vikt som fästs vid blodsband och bördsrätt som legitimitetsgrund, den vanliga föreställningen om kungen eller den högste ledaren som en förbindelselänk mellan människan och de gudomliga makterna, som utkorad av gud, som guds ställfö­reträdare eller språkrör m.m.

Av ovanståend resonemang följer att alla folk har en pyramidformad och hierarkisk organisation. Den kan se olika ut från folk till folk beroende på folkets rasmässiga egenskaper, dess yttre levnadsbetingel­ser, arten av dess religiösa föreställningar, urvalsprinciperna för den politiska ledningen o.s.v. De pyra­midformande hierarkierna är inte något som enbart tillhör historiens gryning utan de följer folken ge­nom hela deras historia. Den pyramidformade hierarkin utgör den organisatoriska principen för såväl traditionella monarkier som för nutidens partistyrda jämlikhetsdemokratier. Tvånget för de demokratis­ka politikerna att officiellt bekänna sig till tron på jämlikhetens önskvärdhet och möjlighet samtidigt som de varken kan eller vill praktisera denna idé konsekvent är en viktig orsak till demokratins brister och förfall. Dessa politiker har ersatt jämlikhet som delaktighet med jämlikhet som individuell likställig­het eller utbytbarhet, och även om de inte gärna själva vill bli utbytta så är ju demokrati trots allt ett sys­tem för ordnad politisk maktväxling.

Av detta följer också att när den pyramidformade hierarkin försvagas, när den stelnar i opraktiska och improduktiva former eller drabbas av inre obalanser, som t.ex. när pyramidens mittskikt växer på de öv­rigas bekostnad, så innebär detta ett hot mot folkets välgång och i allvarligaste fall mot dess existens. De människor som folket består av kan fortsätta att leva i nya former men den enhet de bildar riskerar att splittras och upplösas. Många folk i historien har gått under och försvunnit utan lämna mycket mer efter sig än det gåtfullt klingande namn de en gång bar, men det har som regel skett till följd av vålds­handlingar av andra starkare folk. En orsak till det angripande folkets framgång kan givetvis ha varit att det angripna folkets organisation har varit försvagad av inre orsaker. Men finns det exempel på folk som har gått under helt av egen kraft? Den självdestruktiva kulturen på Påskön är möjligen ett exempel.

Det är, som sagt, spännande att leva i en tid när det folk och den kulturkrets man själv tillhör uppenbart håller på att försvagas av väsentligen inre orsaker, när det i många fall är uppenbart vilka dessa orsaker är och vad som snarast borde göra för att motverka dem, samtidigt som det politiska och ideologiska etablissemanget vägrar erkänna situationens allvar och istället för att vidta nödvändiga motåtgärder tvärtom fortsätter att resonera och agera på ett sätt som ytterligare försvagar den folkbildande organisa­tionen. Inget folk har mig veterligen befunnit sig i en liknande situation förut. Våra erfarenheter är m.a.o. unika och de lärdomar vi kan dra av dem likaså.

 

(Fortsättning följer.)


  • 5
    Delningar