Ja, våren hade behövt dig
såsom den behöver allt som stiger.
Hur den för ett ögonblick
liksom hesiterade,
som när på tröskeln till ett sovande
barn vi dröjer
för att se hur sömnen befriar,
men sedan likväl steg
eftersom den ju måste stiga.
Den mörka jorden som nu täcks
av ljus, av dofter
som är starkare än vi tror,
som håller våra händer kupade
runt stunden
som runt en fågels ömtåliga kropp
– på en gång så lätt och ömt
och så förtvivlat
hårt.
Ensamma finner de sig,
de som sörjer, ty ingen finns ju
som förstår.
De som älskar tror sig känna
sig själva helt och vara kända
av alla.
Ändå är det de sörjande som dröjer,
som berör med ett slags liv,
medan de älskande oberörda
glider förbi.
Det är alltför lätt att säga
att förluster
bevarar för alltid det förlorade.
Nej, inte förlusten
utan att stiga in i den
som in i rummet med barnet, sovande,
på väg att vakna,
fast inte här och inte nu
utan någon annanstans
och någon annan gång.
När du tvekande vänder dig om
står hon ännu kvar där på tröskeln,
väntande.
Hon väntade blott
på din blick.
Jonas Åberg är född och uppvuxen i ett annat Malmö. Han är utbildad bibliotekarie och har arbetat i ett tiotal år som sådan. Filosofi och politik är två områden som alltid har engagerat djupt – det första av lust, det andra av irritation. Under några år var han doktorand i filosofi. Politiskt är han konservativ med libertarianska böjelser, eftersom han tror att historien och kulturen inte skapas av folket utan genom det av kreativa ledare. Jonas Åberg härstammar från skånska bönder och köpmän, vilket han givetvis är stolt över. Kulturellt sett känner han sig närmare besläktad med den grekiska och romerska antiken – i dess av tidens gång raffinerade form – än med sin samtid, och han anser att beundran inför mänsklig storhet är ett nyckelvillkor för själslig sundhet och vitalitet. Den som inte förmår se upp till andra människor kommer att förakta sig själv – medvetet eller omedvetet. Och den som föraktar sig själv kommer att avsky livet. Medan kärleken till livet tar sig uttryck i konservativa synsätt och värderingar tar sig livshat uttryck i politisk radikalism. ”För dem som mäktar det är världen god”, skriver Ekelund. Det kan låta som ett riskabelt passiviserande motto. Den som försöker leva upp till det vet bättre.