Fruktans förvandlingar

Filosofi, Ideologi, Politik

Fruktan för att bli övergiven och lämnad ensam. Fruktan för mörkret och allt som kan dölja sig i det. Fruktan för föräldrars och andra vuxnas ovilja och vrede. Fruktan för att misslyckas, skämma ut sig och förlora sin ställning. Fruktan för fattigdom och elände. För sjukdom och smärta. För åldrandet och dö­den. Fruktan för att inte vara älskad, för att inte längre vara älskad. För att vara en förtappad…

Alla har vi känt fruktan. Alla vet vi vad fruktan är. Men att vi fruktar något är sällan en sak som vi vill tala högt om. Ju större vår fruktan är desto starkare önskar vi tiga om den. Vad som regelmässigt väcker vår fruktan och vad vi fruktar mest tillhör våra djupaste hemligheter. De människor som i alla möjliga sammanhang lättsinnigt, mångordigt, ohämmat, ja, närmast tvångsmässig och inte sällan högjutt och anspråksfullt utbreder sig om sig själva och sitt känsloliv, söker kanske även de att dölja någonting – att det inte finns något värt att dölja under denna strida ström av ord och choser. Vad de fruktar är kanske att behöva konfronteras med sin brist på kärna och djup?

Finns det någon av människans alla mentala kapaciteter som går själsligen djupare, är starkare, mera sammansatt och konsekvensrikare än förmågan att känna fruktan? Vad vore vi och vad vore livet för oss utan fruktans värdeskala? Som en mörk vind brusar fruktan inom oss beständigt…

Vad är fruktan? Kortfattat och abstrakt: att vara kapabel att registrera och eventuellt korrekt identifiera en risk av något slag och att kunna ge den en känslomässigt verksam och eventuellt adekvat tolkning. Risken behöver inte vara stor, den behöver inte vara tydlig och den behöver inte vara överhängande, ja, den behöver inte ens vara reell för att den ska kunna väcka vår fruktan. Det obestämda hos ett hot är som bekant en faktor som ofta förstärker den fruktan hotet väcker. Vår inbillningsförmåga eller fantasi är en väsentlig aspekt av vårt förhållande till omvärlden och till oss själva. Kan den som helt saknar fan­tasi känna fruktan?

Nu finns ju det åtskilliga andra kraftfulla och livsnödvändiga drivkrafter hos människan jämte fruktan. Vilka skäl har vi för att hävda att fruktan är den verksammaste av dem?

Skälen är två. Det första skälet är att majoriteten av de andra drivkrafterna har en annan grundkaraktär än fruktan. De är överlag positiva och riktade mot världen som mot något att utforska, lära känna, be­segra, behärska. De driver människan att agera i livsbejakande anda. Detta gäller även förstörelsedriften, om det nu finns en specifik sådan drift, eftersom förstörelse för den som utför den är en handling med helt andra kvaliteter än för den som drabbas av den. Beträffande det som kallas dödsdrift, och som skulle kunna ses som en aspekt av förstörelsedriften, tvivlar jag på att det finns något sådant. Förtviv­lans mod inför övermäktiga krafter är tvärtom den sista yttringen av hopp: att ditt offer ska kunna frälsa andra. Att beordras i döden på slagfältet är en annan sak – då är det någon annans drift som styr dig. Den förtvivlan som kan driva en människa att vilja ta sitt eget liv är återigen något annat. Har vi inte i detta fall att göra med en hopplöshet som bottnar i att drivkrafterna, de positiva såväl som de negativa, har förlorat sin vitalitet? Det är välkänt att den som genom andras svek har förlorat allt – sin familj, sin ära, sin egendom, sitt land – kan fyllas av en obändig vilja att leva för att få hämnd och upprättelse. Ed­mond Dantès är i högsta grad en psykologisk realitet. Hämnden är ljuv, ja, den är ljuvare än nästan allt! Genom sin gemensamma positiva grundinriktning kan de andra krafterna betraktas som ett spektrum av krafter inom en större samlande kraft; en kraft som vi ibland kan känna intensivt när den uppenbarar sig i renare form, men som vi kanske inte har något riktigt bra namn på. (I en allmän livskraft, en élan vital, måste även fruktan utgöra en ingrediens.) Fruktan representerar så gott som ensam motsatsen till denna kraft: det negativa, det bortstötande, det undvikande, vilket ger den en särskild tyngd.

Det andra skälet är att det är fruktan som ger oss insikt i världens mörka sidor, i det känslolösa, för­därvsbringande och övermäktiga hos den. Det är genom fruktan som vi kommer i kontakt med världen som något främmande och omänskligt, d.v.s. med världen sådan den är i sig själv. Utan fruktan skulle vi inte kunna uppfatta världen på detta sätt, skulle vi inte kunna känna den på riktigt – och då skulle vi följaktligen inte heller kunna känna oss själva. Fruktan är ett svåravvisligt vittnesbörd om människans litenhet och utsatthet. Om vårt ohjälpliga och ensidiga beroende. Den är därigenom ett korrektiv till vår naivitet och vårt lättsinne, vår indifferens – den största av alla synder, till vårt högmod och våra över­drivna föreställningar om våra egna möjligheter, till vår ytligt optimistiska tro att allt till slut kommer att ordna sig. Fruktans budskap är entydigt: det gör det inte.

Men hur ska vi då ställa oss till sådana drifter och känslor som hat, svartsjuka och äckel? Vad de än är så är de ju i alla fall inte positiva! Hatet är en stark drivkraft – men den är indirekt och beroende av and­ra drivkrafter. Hatet uppstår inte spontant utan t.ex. som en reaktion på att någon hindrar oss från att uppnå ett åtråvärt mål eller tillfredsställa ett begär. I många fall är hatet f.ö. ett sätt för oss att dölja den fruktan som något eller någon har väckt inom oss. Svartsjukans psykologi är besläktad med hatets. Här är det kanske ännu tydligare att vi har att göra med ett hinder för eller hot mot målet för en betydelse­full utåtriktad och positiv kraftutveckling. Någon vill ta ifrån oss det vi älskar och som vi i kraft av vår kärlek anser tillhör oss. Äcklet däremot är spontant, men även om det är en basalt överlevnadsbefräm­jande reaktion, som dessutom verksamt bidrar till att frambringa och bibehålla socialt sammanhållande anständighetskänslor, äger det knappast samma kraft och vikt som fruktan. Äcklet är dessutom ofta uppblandat med fruktan eller uppträder i samband med den. Som en varningssignal.

Nej, fruktan, eller vad vi nu väljer att kalla denna dominerande negativa drivkraft, kan med rätta sägas inta en existentiell särställning. Att den har denna ställning innebär att den spelar en särskilt framträdan­de och betydelsefull roll såväl på det personliga planet – för hur vi känner, tänker, handlar; för vem vi är – som på det sociala, d.v.s. för hur samhället är beskaffat och i vilken riktning det rör sig, för de synsätt och värderingar som dominerar i det. Mycket i människans liv är ett uttryck för eller ett resultat av hen­nes hanterande, bearbetande och omformande av sin fruktan. Att förstå fruktan är därför en nyckel till att förstå människan och den mänskliga kulturen.

När det gäller att hantera fruktan och dess konsekvenser finns det två elementära och motsatta sätt att göra detta på: (1) att undfly fruktan; att förneka den eller undvika dess orsaker, att omforma den till nå­gonting ofarligt eller åtminstone mindre farligt, att döpa om den, att överlåta ansvaret för den på andra människor alternativt på utommänskliga makter o.s.v, eller (2) att erkänna fruktan och konfrontera den, att lära sig att behärska den genom övning och disciplin, genom regler och ritualer, att uppsöka den, ut­mana den och försöka övervinna den etc. Kort sagt: att dölja den för sig själv eller att se den sådan den är.

Det kan tyckas självklart att det förstnämnda tillvägagångssättet är ohållbart i längden därför att fruktan spelar en så framträdande roll i vårt liv och för att dess orsaker finns överallt – inom oss såväl som ut­anför oss. Fruktan går inte att undvika, och att trots det försöka göra det är kontraproduktivt eftersom det bara leder till att du blir svagare och fruktan starkare. Men så enkelt är det inte. Den första strategin rymmer starka civilisatoriska krafter, och människan har byggt hela kulturer på sin önskan att undfly el­ler stänga ute sådant som väcker hennes fruktan. (Fast framgången har sällan varit fullständig, ty dessa samhällsorganisationer och kulturformer har i sin tur gett upphov till nya allvarliga risker och i sina an­strängningar att styra eller blidka naturens gåtfulla krafter har de inte sällan frambringat fasor och kata­strofer som t.o.m. överträffat naturens egna: människooffer för att göra gudarna välvilligt inställda eller för att upprätthålla politisk konsensus och ett hänsynslöst utnyttjande av naturens resurser som lett till att vatten har förgiftats och skogar har förvandlats till öknar. Fruktan föder fruktan. På de mest indirek­ta och svårförutsägbara sätt. När människan försöker stänga ute naturen glömmer hon att hon därmed stänger in sig med den del av naturen som är hon själv.) Det säger sig självt att eftersom fruktan är en så genomträngande och plågsam erfarenhet, vilken dessutom kan uppträda i så många skiftande och svårgripbara gestalter, är det ingen lätt sak att lära sig att möta den och behärska den. Att föredra den första strategin är därför på många sätt både mänskligt och rationellt.

Låt mig ge några exempel på de båda tillvägagångssätten.

Flyktmetoder: religiösa frälsningsläror där ett hinsides liv kompenserar för misslyckanden och lidanden i detta livet; rationalistisk samhällsplanering, d.v.s. förställningen att det mänskliga förnuftet kan domi­nera människans biologi m.fl. relevanta faktorer och skapa det perfekta – välorganiserade, ekonomiskt effektiva, socialt harmoniska etc. – samhället; ett liv inriktat på nöjen och njutningar av diverse slag, t.ex. äventyrsresor och konsumtion av statusfyllda lyxartiklar; en eventuellt etiskt motiverad strävan ef­ter individuellt självförverkligande som reducerar den komplicerande faktorn andra människor till me­del eller bakgrundsbrus; individualkonstruktivistiska läror som inger människan föreställningen att hon har makt över sin identitet och kan ändra den som hon vill m.fl.

Konfrontationsmetoder: övergångsriter som syftar till att markera de naturliga stadierna i människans liv och sätta dem i samband med varandra och med livet som helhet; religiösa myter och ceremonier som försöker ge mening åt människans liv sådant det är, d.v.s. ändligt och osäkert, fyllt av svårigheter, möda och besvikelser, underkastat krafter som hon inte råder över; filosofins läror om hur människan ska gå till väga för att vinna självkännedom och förbättra sig i moraliskt hänseende; konstens arbete för att göra livet skönare och mera storslaget, vilket inte är ett flyktbeteende eftersom det bottnar i och hämtar sin kraft ur insikten om hur livet vore beskaffat utan konstens ansträngningar; krigarens övning­ar i fysisk och andlig disciplin; den genuina ledarbegåvningens vilja till personlig makt och personligt ansvar m.fl.

Ju närmare en människa står faran, ju påtagligare och allvarligare den är, desto svårare blir det för henne att dölja den för sig själv eller förfalska den. Krigaren, den som är krigare av arv och tradition eller till yrke, inte den som har blivit det av tvång eller genom en av staten konstruerad plikt, kan inte dölja stri­dens faror och konsekvenser för sig själv om han vill kunna utföra sitt värv väl och inte dra skam över sig och sina vapenbröder. Krigaren måste liksom jägaren lära sig att känna igen faran i alla dess skilda uppenbarelseformer, att upptäcka den snabbt och uppfatta den klart och i sin helhet; han måste lära sig att behärska de varierande reaktioner som den kan väcka hos honom, alltifrån den förlamande fruktan till den obetänksamma ivern och den kortvariga men så ofta avgörande tvekan, vilken som regel har sitt upphov i en av självmedvetandet framkallad distraktion. Genom historien har krigarna utvecklat en mängd sätt att hantera stridens dramatiska risker och skrämmande upplevelser på. Medborgarna i de grekiska stadsstaterna skapade ett kollektivt tvång som innebar att de nästan bokstavligen låste fast sig i en falang och sedan sida vid sida och led efter led marscherade i ett enda stort block mot fienden. När falangen väl hade formerat sig och satt sig i rörelse fanns det inte längre någon återvändo. Liksom and­ra folk som lever i så nära de stora rovdjuren att jakten på dem får en personlig och andlig dimension använde sig vikingarna av en slags djurmagi, där de med hjälp av specifika attribut och bestämda ritualer förenade sitt psyke med björnens och på detta sätt fick del av dess okuvliga mod och rasande styrka. De japanska samurajerna tränade självdisciplin och rörelsekontroll tills de kunde agera uppfyllda av den fullständiga närvaro som kallas tomhet och som innebär att kropp och sinne är ett och att krigaren handlar instinktivt och tveklöst utifrån intryck som ännu inte har hunnit registreras medvetet. Den eu­ropeiska medeltiden frambringade på halvt kristen och halvt hednisk grund ett riddarideal där krigarens liv är på en gång en kamp för livspricipen i Den stora moderns eller Jungfruns gestalt och ett förverkli­gande av det sannas, godas och skönas idéer. (Det franska folkets spontana uppslutning bakom den tonåriga bondflickan Jeanne d’Arc är ett av de mest anmärkningsvärda exemplen på mentaliteten hos detta ideal. Denna mentalitet finns kvar som ett ferment i den europeiska kulturen, och även om det gi­vetvis vore ett misstag att hoppas på en ny Jeanne d’Arc, ty historien är sammansatt av singulariteter, kan man likafullt hoppas på en ny uppenbarelse av det som hon en gång var en så starkt entusiasmeran­de uppenbarelse av. Mycket av det bästa i europeisk kultur har hur som helst åstadkommits när masku­lin kapacitet koordinerats och fokuserats av en feminin princip. Mannen är det älskande djuret, och när han inte finner något att älska som är högre än han själv sjunker han till en nivå under sin egen. Ett stu­dium av människans kultur antyder följande princip: ju svagare den vägledande feminina principen är, ju mindre dess roll är, desto lägre står kulturen. Desto torftigare dess konst, desto ensidigare dess livs­uppfattning, desto dogmatiskare dess religion, desto våldsammare och vulgärare dess politik. Men efter­som det är den manliga energin som ger den kvinnliga principen dess styrande förmåga vore ett försva­gande av det maskulina elementet hos kulturen lika skadligt som ett försvagande av det feminina. Det säger ju egentligen sig självt att den fundamentala biologiska komplementaritet som existerar mellan manligt och kvinnligt måste realiseras på en kulturs alla nivåer för att ett samhälle ska kunna förverkliga sin fulla mänskliga potential. Den åskådligaste politiska symbolen för denna komplementaritet är väl monarkin med en kung och en drottning. Ett förhållande som i själva verket är ett vägande argument för monarkin som politiskt system. Ty vi lever genom symboler. Vi är och blir dem vi är genom symbo­ler. En kung eller en drottning har som symbol ett större och djupare inflytande än som reell makthava­re. Men detta var som sagt en parentes.)

Om fruktan intar den centrala plats i människans liv som hävdas här, om den utgör den mörka botten som lyfter fram allt det andra och ställer det i relief, då kommer valet av strategi att få genomgripande konsekvenser inte bara på det individuella och personliga planet utan även på det sociala och samhälle­liga. Då kommer skillnaderna att vara många och stora mellan de folk, kulturer, civilisationer, epoker där den ena strategin för att hantera fruktan dominerar över den andra, där den intar en starkare och mera framträdande ställning och betraktas som ädlare och sannare eller bara som mer praktisk och verklighetsanpassad än den andra. Så kan t.ex. strategi 2 framstå som mindre viktig eller onödig, ja, rentav som problematisk och oönskad i ett samhälle som präglas av långvarig stabil fred och där det rå­der ett allmänt utbrett materiellt välstånd.

Om fruktan utgör den starkaste drivkraften i människans liv då blir valet av strategi för att hantera fruk­tan av fundamental betydelse för människans sociala förhållanden – och således för våra möjligheter att förstå dem. Vi har här en nyckel till att tolka och förstå samhället med. Vi har här grunden till en fruk­tans sociologi…

Låt mig nu under improviserade former undersöka detta.

Vilken av de båda strategierna dominerar i vårt eget västerländska samhälle idag?

Den som förmår övervinna den olust frågan väcker kommer med säkerhet att svara strategi 1. Men även om det är korrekt så säger det inte så mycket, eftersom denna strategi förmodligen alltid har varit den mest använda och den som spelat (kvantitativt) störst roll i de flesta samhällen. Att möta faran är definitionsvis ett aktivt förhållningssätt. Att undfly den eller försöka stänga den ute eller begränsa den kan innebära såväl aktivitet som passivitet i förhållande till den. När en skyddande mur väl har byggts runt en stad så ligger den där och väntar och vilar tills den en dag behövs. Genom själva sin existens upplöser och omintetgör muren åtskilliga av de faror som annars skulle ha hotat dem som lever bakom den – utan att dessa kanske har en aning om vad de har förskonats ifrån. Tjuvar och rövarband drar vi­dare någon annanstans istället och fientliga grannar blir plötsligt vänligt sinnade handelspartners. Det ansträngande och kostsamma arbetet med att uppföra muren lämnar nu rum för andra verksamheter, samtidigt som beredskapen inför yttre hot kan minskas och göras mer rutinmässig. Att organisera ett varaktigt passivt skydd mot faran kan således vara en på sikt högst arbetsbesparande och ekonomiskt lönsamt åtgärd som frigör knappa resurser till andra verksamheter. Detta är en viktig aspekt av strategi 1:s civilisatoriska och kulturskapande kraft.

En onödig förtydligande parentes: Syftet med min diskussion av de båda strategierna är inte att visa att den ena är bra och den andra dålig eller att den ena är generellt sett bättre än den andra; att den ena är ädel och manlig etc. medan att den andra inte är det. De två motsatta strategierna finns och brukas där­för att de båda är ett uttryck för vad människan är, därför att de båda behövs, ja, är nödvändiga. De är komplementära – såväl på det personliga planet som på det sociala. Vad jag kanske påstår eller tror eller misstänker är att balansen mellan dem har rubbats och att de inte längre kompletterar varandra på ett långsiktigt konstruktivt och samhällsbevarande sätt.

Intressantare att notera är hur dominerande strategi 1 har blivit i västerlandet, hur snabbt den har stärkt sitt grepp om samhället och hur den fortsätter att göra det. Detta framgår bl.a. av det inte längre finns någon socialt inflytelserik högstatusgrupp där strategi 2 har en dominerande eller ens framträdande ställning. Det finns militära specialförband hos vilka strategi 2 är ett både nödvändig och hyllat ideal, men de är inte representativa för de militära styrkorna i deras helhet och framhålls inte längre som före­bilder; man försöker tvärtom snarare dölja dem eller förminska deras betydelse. Det är nästan som om man skäms över att beslutsam och disciplinerad våldsutövning fortfarande kan vara en nödvändighet i vissa situationer. Inte ens inom den katolska kyrkan är självövervinnelse och självdisciplin längre centra­la värden. Detta är en utveckling som kanske inleddes eller trängde upp till ytan i efterdyningarna till det demoraliserande 1:a världskriget, men som i alla fall tog fart på allvar efter 1945 och som fortfarande pågår med oförminskad eller t.o.m. accelererande hastighet. Strategi 2 är numera väsentligen en privat­sak. Som sådan kan den emellertid lätt bli en variant av strategi 1. Man kan inte vara spartan eller hel­gon som privatperson s.a.s. Den som försöker riskerar att utveckla ett donquijote-syndrom. Som poli­tisk kraft är strategi 2 marginaliserad och saknar för närvarande så gott som allt direkt och positivt sam­hällsinflytande. (Är detta en överdrift? Det skulle glädja mig om det vore så!) Fast eftersom en grupp el­ler organisation som hålls samman och styrs av strategi 2 med förhållandevis små medel och ansträng­ningar kan skaffa sig ett inflytande som är många gånger större än dess numerär kan detta, om viljan finns och om omständigheterna är de rätta, snabbt ändras…

Varför dominerar strategi 1 idag? Varför har den fått en så dominerande ställning i västerlandet?

Den som visste svaret på de frågorna visste svaret på mycket! Den västerländska kulturens genom den tekniska och ekonomiska utvecklingen successivt förstärkta autonomi eller självdefinieringsförmåga i förhållande till de utomkulturella krafterna, fr.a. naturens, utgör säkerligen en viktig förklaring till strate­gi 1:s växande dominans. Kanske den viktigaste. Men kulturen frambringar som sagt sina egna risker och fasor. Det är en regel som den västerländska kulturen inte utgör något undantag ifrån.

Hur utövar strategi 1 sitt inflytande idag? Vilka former tar den sig i det västerländska samhället?

Dessa frågor är kanske litet lättare att besvara. Och svaren på dem kan eventuellt underlätta besvaran­det av de föregående.

Strategi 1:s uppenbarelseformer är legio. Det ligger i fruktans natur. Dess allestädesnärvaro gör alla flyktmetoder intressanta. Det stora antalet flyktformer och deras många varianter bidrar till att göra det svårare att identifiera strategin som sådan och får den för många människor att framstå som naturlig och självklar, som det enda rimliga och hållbara sättet att förhålla sig till livet på, ja, det är för dem inte längre en valbar strategi utan livet sådant det är. Inte så förvånande då om företrädare för strategi 2 kan framstå som avvikande och underliga, som individer man inte behöver ta på fullt allvar. Eller kanske snarare som oroande och hotfulla; som en närvaro som väcker den fruktan som man med alla medel vill undvika och helst vill slippa se över huvud taget.

Låt mig göra en lista över några vanliga eller särskilt tydliga uppenbarelseformer hos strategi 1.

1. Underhållningsindustrin. Det är inte något fel med underhållning; föreställningen att det som är un­derhållande (för andra) är ytligt är själv ytlig (inkänningslös), men när underhållning produceras med in­dustriella metoder under intensiv konkurrens för en anonym masspublik i det primära syftet att ge ett så stort ekonomiskt utbyte som möjligt, kommer estetiken att bli enklare och mindre varierad och sättet att berätta att präglas av klichéer och konventioner för att ge produkten så stor genomslagskraft som möjligt, vilket bl.a. medför att utrymmet för komplicerande undertexter och sammansatta symboler blir mindre. Själva innehållet kommer att styras av publikens i och för sig begripliga önskan att inte på sin fritid behöva konfronteras med livet sådant det är, med olycka och förgängelse, med det svårfattliga, smärtsamma och skrämmande – såvida det inte kan ske på ett sätt som neutraliserar dessa oroselement genom att banalisera och bagatellisera dem eller upplösa dem i ett lyckligt slut o.s.v.

2. Konsumismen, d.v.s. den livsinställning eller attityd där konsumtionen av varor och tjänster ersätter produktionen och arbetet som det primära värdet. Konsumismen, som för att få tillräcklig spridning för att kunna prägla mentaliteten i ett helt land eller en civilisation givetvis förutsätter en storskalig industri­ellt organiserad produktion och ett utbrett materiellt välstånd men som inte är identisk med dessa saker, ger hos växande grupper av människor upphov till föreställningen att konsumtion inte har så mycket med produktion att göra, vilket i sin tur frambringar och underhåller en illusion om livet som ansträng­ningslöst och okomplicerat, som något där de flesta problem kan lösas genom mer ”resurser”, d.v.s. pengar.

3. Skuldsättningsekonomin. Stater har i alla tider lånat pengar för att finansiera sina inrikespolitiska och utrikespolitiska ambitioner. Så länge staten inte har kontroll över penningvärdet och kreditinstituten har den varit tvungen att betala sina skulder för att inte riskera framtida krediter. När staten kontrollerar pengarna och räntorna kan den frambringa en skulddriven ekonomi där (en begränsad mängd) pengar ersätts av (obegränsad) kredit. Staten lånar till offentlig konsumtion till räntor som den själv reglerar. Privatpersoner lånar till sin egen konsumtion av banker som genom att de stöttas av staten (insättnings­garantier m.m.) kan låna ut stora summer mot små eller inga säkerheter. Den ökande penningmängden driver inflationen som i sin tur urholkar skuldernas storlek. O.s.v. Kreditekonomin framkallar en eufo­risk känsla av resursernas och livets gränslöshet. Konsumismen och skuldsättningsekonomin står givet­vis i nära växelverkan med varandra och förstärker varandra ömsesidigt. (När Thatcher drastiskt sam­manfattar socialismens problem med att den förr eller senare får slut på andra människors pengar kan man misstänka att hon – kanske av retoriska skäl – underskattar styrkan hos denna respiratorekonomi, med vars hjälp socialismen – låt oss kalla den så eftersom den själv kallar sig så – länge än kommer att kunna underhålla den omfördelningsmekanism som sammanfaller med dess makt. Det fundamentala hotet mot socialismen ligger inte i att den får slut på andra människors pengar utan i att den får slut på människor som är beredda att leva på andra människors pengar. När de socialistiska makthavarna får slut på människor som de kan övertyga om att omfördelningen är rättvis eller som inte bryr sig om hu­ruvida den är det eller inte, eller när dessa människors antal inte ökar i samma takt som politikerna öns­kar expandera fördelningsmekanismen och sin makt, måste de skaffa fram flera. Om dessa människor inte står att finna i tillräcklig mängd inom landet måste de följaktligen hämtas från andra länder. I valet mellan nationell katastrof till följd av alltför stor import av främmande människor och makten kommer ett socialistiskt parti som har vant sig vid att dominera alltid att välja makten. Att välja någonting annat vore detsamma som att välja bort sig själv och sin identitet. För Thatcher har trots allt rätt: socialismen har aldrig producerat något värde. Den har aldrig av egen kraft frambringat några resurser. Den kan inte göra det och den kommer aldrig att göra det. Ty den är som ondskan steril.)

4. Individualkonstruktivismen, d.v.s. föreställningen att den mänskliga individen själv kan bestämma vem eller vad hon är, att hon genom en vilje- eller önskeakt (i kombination med utformandet av en lämplig livsstil) kan bestämma över t.ex. sin sexuella identitet eller rasidentitet; att identitet inte är ett (väsentligen) biologiskt betingat faktum som det är en del av den mänskliga mognadsprocessen att kon­fronteras med och lära sig att förstå och acceptera, utan något som man själv formar och som man kan byta eller ändra i stort sett som man vill. Individualkonstruktivismen är ett ytterst kraftfullt och därför lockande sätt att hantera sin fruktan på. Den förefaller kunna upphäva nästan alla mänskliga begräns­ningar och brister. I teorin skulle man ju kunna förvandla sig till en odödlig gudomlighet eller avatar. Av någon anledning verkar det dock inte möjligt att ändra sin klassidentitet med hjälp av denna självde­finitionsmetod. Det är synd, för det hade annars kunna lösa många problem.

5. Jämlikhetsideologin, d.v.s. föreställningen att alla människor har samma värde och därför ska be­handlas lika i alla sammanhang. Ett perspektiv som i realiteten värderar alla människor lika finns inte och kan inte finnas, eftersom det är oförenligt med handling. Inte ens om alla människor vore lika skul­le man kunna behandla dem lika eftersom varje handling är lokal. Men nu är ju inte alla människor lika utan de är tvärtom alla olika. Ett av det praktiska och produktiva handlandets förutsättningar är därför förmågan att uppfatta dessa skillnader och förstå deras betydelse, d.v.s. att diskriminera. Till en funge­rande stats fundamentala uppgifter hör att skilja mellan medborgare och icke medborgare. En stat som inte kan eller vill utföra denna diskrimineringshandling till de egna medborgarnas fördel går snart under. Föräldrar är känslomässigt betingade och moraliskt förpliktade att skilja mellan sina egna barn och andras. En skicklig entreprenör förmår upptäcka begåvade och driftiga medarbetare och välja bort de andra. T.o.m. de politiskt korrekta jämlikhetsivrarna är snabba att skilja mellan människor, nämligen mellan de som tycker som dem själva och de som inte gör det. Och på den yttersta dagen ska Gud skilja mellan goda och onda, mellan de som lever i sanningen och de som lever i lögn. Ingen diskrimi­nerar lika fullständigt och definitivt som Gud.

6. Den rationalistiska världsbilden, d.v.s. tron att världen i sin helhet är rationell därför att vi kan förkla­ra och hantera vissa delar av den med hjälp av vårt vetenskapligt skolade förnuft. 7. Ungdomskulten. 8. De sociala mediernas opium. 9. Demokratins illusion, d.v.s. föreställningen att ett folk som kollektiv en­titet i någon verklig mening kan utöva makt över sig självt. (Denna illusion utgör en viktig ingrediens i föreställningen om den goda staten, vilken är en – del av en – annan flyktstrategi.) 10. Riskminimerings­tänkandet, där den s.k. försiktighetsprincipen säger att allt som inte kan bevisas vara ofarligt ska betrak­tas som farligt och därför underkastas lämpliga inskränkningar. (Ett bättre namn på denna verklighets­främmande princip vore handlingsförlamningsprincipen. Om den i konsekvensens namn hade under­kastasts sin egen prövning skulle man vara tvungen att förbjuda den som livsfarlig.) O.s.v. Må den som har lust fylla på denna lista!

Vilka konsekvenser kan strategi 1:s dominans få för det västerländska samhället? Vilka konsekvenser har den redan fått?

Den betydelsefullaste och allvarligaste konsekvensen av att strategi 2 har förlorat sin offentliga ställning, att den inte längre representeras av några framträdande och allmänt respekterade personer och organi­sationer, att den inte betraktas som ett samhällsbärande ideal som skänker dem som strävar efter att förverkliga det respekt och beundran och ger dem som har framgång i denna strävan hög social status, är som jag ser det inte först och främst att samhället får svårare att hantera inre kriser och yttre hot, vil­ket förvisso är den mest påtagliga och dramatiska följden av denna förändring, utan att dess kontakt med tillvarons utommänskliga dimension försvagas, fördunklas eller rentav bryts och att det som en följd därav förlorar sin naturlighet, förlorar sin äkthet och sanningsvilja. (Det är det levande och således otämjda samspelet mellan mänskligt och omänskligt – naturen, kaos-kosmos, det gudomliga eller vad vi nu väljer att kalla denna namnlöshet – som utgör den innersta drivkraften och vitala principen hos den mänskliga kulturen. Kulturen är människans sätt att definiera sig själv, att göra sig synlig för sig själv – att bli medveten om sig själv. Detta måste hon göra i relation till något som inte är mänskligt, som be­finner sig utanför henne, är oberoende av henne, som är någonting främmande. När denna definitions­process, som inte har något slut eller något mål utan pågår kontinuerligt, försvagas av någon anledning, t.ex. för att kontakten mellan mänskligt och omänskligt försämras eller blir mer indirekt, och istället er­sätts med en process där människan huvudsakligen eller enbart definierar sig i relation till andra männi­skor, kommer även kulturens vitalitet att försvagas. Medan den förkulturella människan, hon som ännu är nästan helt en del av naturen, är en gåtfull, fascinerande och på flera sätt oroande varelse, finns det få mänskliga företeelser som är löjligare och mer motbjudande än en flock postkulturella människor som högljutt pockande på uppmärksamhet hoppar runt i sin civilisatoriska bur och jämför sina yttre attribut – politiska åsikter, moderiktiga kläder och stylade kroppar, högteknologiska accessoarer, konstruerade identiteter etc. – med varandra.) När strategi 2:s inflytande försvagas blir samhället förkonstlat och för­ljuget och utvecklar förvrängda och illusoriska föreställningar om sig självt, om människan och om livet på jorden. Det kommer att leva i en lögn; en lögn som genom sin allestädesnärvaro bekräftar och för­stärker sig själv. Ett samhälle där strategi 2 har förlorat sitt inflytande kan inte av egen kraft befria sig ifrån dessa lögner, eftersom det inte längre finns någon kraft inom samhällets gränser som har styrkan att konfrontera dem och motsäga dem. Varje ensam sanningssägare som överröstas och tystas ned av egalitarismens representanter, d.v.s. av det politiskt och ideologiskt ledande skiktet i detta samhälle, kommer bara att uppfattas som ytterligare en bekräftelse på den dominerande åskådningens riktighet. (Att tala högst och att höras mest blir detsamma som att ha rätt. Det är logiskt. I ett förljuget samhälle finns inget annat sanningskriterium än röststyrkan.) Den enda utväg ett samhälle kan ha ur denna situa­tion är kanske de kriser och hot som det inte förmår hantera och som det därför är tvunget att förneka. Ty när dessa kriser och hot växer sig tillräckligt starka väcks ett behov av strategi 2 till liv igen som kan återge de personer och organisationer som fortfarande har insikter i denna strategi och vet hur man tillämpar den deras förlorade politiska inflytande. Och om detta inte sker eller om det sker för sent in­nebär det samhällets undergång – i en eller annan form. Kanske inte med en smäll utan med gny och gnäll…

Det är bara om och i den mån man kan kontrollera sin fruktan (uppmärksamt iaktta den, beslutsamt konfrontera den och genom kunskaper, övningar och inte minst vanor göra den till en del av sig själv) som man kan bli den man är. Att lära sig att behärska fruktan är det fundamentala. Den som har fram­gång i denna strävan behöver inte någon ideologi för att veta hur han ska handla eller för att kunna be­kämpa de yttre och inre hoten mot honom själv eller mot samhället, eftersom den som behärskar fruk­tan för det första är sann mot sig själv och för det andra befinner sig i radikalst tänkbara motsatsställ­ning till ett samhälle som med snart sagt varje medel (”Wir schaffen das!”) försöker förneka och dölja den.

Som en förklarande och inspirerande symbol för detta motstånd kan vi, med viss tvekan, använda kri­garen eller mer bestämt den kristet patriotiske krigaren sådan han möter oss i El Cid, i Gustav II Adolf, i amiral Nelson, general Jackson, Louis Botha och Winston Churchill – för att nu bara nämna några få. Med tvekan, därför att de krigare som inte har förmått hantera sin fruktan och sina vapen på rätt sätt är så många och därför att de främsta krigarna är de som inte behöver använda våld, ja, som är krigare med andra medel. Den aristoteliske gentlemannen, den gyllene medelvägens aristokrat, vore en annan möjlig motståndssymbol, kanske mångsidigare, nyansrikare och med större utvecklingsmöjligheter, fast förvisso inte lika suggestiv och färgstark! Ingen kan hur som helst befinna sig i radikalare opposition till den egalitariska mentalitet som dominerar i det västerländska samhället i dag än den av traditionella eu­ropeiska värderingar präglade krigaren. Låt oss i andanom resa hans staty! Då beror det bara på oss själ­va om han får stå kvar på sin sockel.

Svaret, det verkliga och verksamma svaret, på de ideologier, reaktioner och sentiment som är i färd med att skada och undergräva vårt samhälle och vår kultur är inte en ideologi med motsatta förtecken, en ”högerideologi” av något slag, utan ett kontinuerligt och konsekvent arbete för att uppnå den självkän­nedom, självövervinnelse och självdisciplin som gör fruktan till vårt vapen. (Vems fruktan? Vår egen el­ler våra motståndares? Vår kännedom om och kontroll av vår egen fruktan som inger motståndarna en fruktan som de inte förstår och som de därför inte förmår hantera.) En ideologi är inte någon livsform (till skillnad från en filosofi eller en religion; medan ett kollektivjordbruk kan ha en syndikalistisk, fascis­tisk eller sionistisk självförståelse, såvida det nu inte klarar sig utan ideologi helt och hållet, kan en kyrka som använder alla de sju sakramenten inte vara evangelisk och en kyrka som endast utför dopet och nattvarden inte vara katolsk; en religion är sina heliga handlingar och ceremonier – och den pågående ideologiseringen av kyrkan följaktligen ett uttryck för sekularisering) utan en mer eller mindre fixerad uppsättning idéer och resonemang som man tillägnar sig på språklig väg och vars riktighet man överty­gas om på rent inre grunder, förnuftsmässiga eller känslomässiga (den pseudoideologiska övertygelse som inte minst unga människor ofta fångas av är ett intressant fenomen, eftersom den betingas mer av tillfälliga och ytliga sociala faktorer än av ideologiskt innehåll; vilken ideologi den unga människan attra­heras av beror mer på vilket socialt umgänge hon har eller snarare vill ha än på om ideologin ligger till vänster eller höger), d.v.s. det är inte något man lär sig successivt genom en lång och varierad serie av konkreta exempel och personliga förebilder, som man träder i kroppslig förbindelse med och förstår genom att växa upp i och formas av en specifik miljö, som man gör till en verksam del av sig själv ge­nom handling och erfarenhet. För den ideologiska människan kommer ideologin först och hon försö­ker sedan uttyda den och följa den efter bästa förmåga, d.v.s. vara så renlärig som möjligt. Innan hon undfick upplysningen visste hon ingenting, hon levde såsom i mörker, men nu vet hon plötsligt allt – och även om ljuset kanske bländar henne är det det enda verkliga som finns. En ideologi kan fungera som en karta eller en manual, under förutsättning att den som använder den förstår att den bara är en av flera möjliga, d.v.s. under förutsättning att han använder den pragmatiskt och således oideologiskt. En krigare har inte någon ideologi. En krigare ser sig inte i ideologiskt ljus och agerar inte utifrån ideo­logiska motiv. Krigaren är till sin natur icke ideologisk. Ja, han är den ideologiska människans raka mot­sats. Det kan ibland se ut att vara tvärtom, men det är en synvilla, hävdar jag. Men islams heliga krigare då? Men Röda arméns soldater? För det första: att vara krigare och att kommenderas ut att slåss för en ideologi är inte samma sak. För det andra: det har funnits krigare såväl i islams arméer (arabiska aristo­krater, Saladin m.fl.) som i Röda armén (t.ex. återstoden av den tsaristiska officerskåren och de återupp­ståndna kosackförbanden), men dessa mäns drivkrafter och självförståelse är ursprungligare och har rötter som går djupare än den ideologi de bekänner sig till och i vars namn de säger sig och kanske även tror sig dra ut i krig. Dessa ideologier är ju dessutom normalt ett uttryck för ett sätt att hantera fruktan som utgör motsatsen till det som utmärker krigaren. En krigare bärs av en övertygelse och livskänsla som har vuxit fram på naturlig väg genom en lång serie övningar och prov, av såväl lekfullt som högst allvarligt slag, vilka genomförts tillsammans med och under ledning av äldre krigare med större erfaren­het och högre ställning i den hierarki som de alla ingår i; han präglas av den primära lojaliteten till det krigarförbund han är en del av, styrs av de avtalade eller nedärvda lojalitetsband som han själv och för­bundet har knutit, och vägleds av ett ideal där andra krigares liv och gärningar utgör den vitala kärnan – ett ideal som hela tiden växer och förändras och som det är hans högsta önskan att leva upp till och största ambition att själv få sätta sin prägel på. Men väl så väsentlig som den täta och exkluderande kri­gargemenskapen, med dess ritualer och traditioner, är den bredare och rikare gemenskapen med det folk och den kultur som krigarna växer fram ur och hämtar sin näring från och som ger dem deras dju­pare existensberättigande. Det är denna folkgemenskap som gör bildning och kulturell sensibilitet till väsentliga element hos krigaren, ty utan dessa element skulle han inte kunna utveckla någon verklig självförståelse eller bilda sig en korrekt uppfattning om sin uppgift. En väpnad man utan levande rötter i en kultur och utan lojalititeter mot ett folk är inte en krigare utan en rövare. Denna insikt i bildningens betydelse för krigarkasten kan vi iakttaga i färgstark form hos många olika folk, t.ex. i öst hos de japans­ka samurajerna och hos den indiska krigarkast som skapade Mahabarata och i väst hos de nordiska vi­kingarna med deras sinne för vacker smideskonst och konstfull diktning och givetvis hos medeltiden kristna riddare. Ja, krigaradeln har i själva verket utgjort ett viktigt eller t.o.m. det viktigaste kulturbäran­de skiktet hos de flesta folk.

Den egalitaristiska politiken är i grund och botten ett sätt att hantera fruktan i enlighet med strategi 1, d.v.s. att försöka förneka, förminska och förvanska den. (Egalitarismen brukar själv kalla sig socialism eller socialliberalism och liknande saker, men eftersom den motverkar social stabilitet och verkar upplö­sande på den folkgemenskap som utgör grunden för all hållbar frihet är dessa beteckningar minst sagt missvisande. Den bärande idén hos detta ideologikomplex är att det inte finns några naturliga eller ned­ärvda socialt värdefulla skillnader mellan människor och att de skillnader som trots allt finns och som inte är ett resultat av den egalitära politikens pedagogik därför utgör orättvisor. Att försöka utplåna eller minimera alla skillnader är ett sätt att försöka utplåna eller försvaga det som väcker vår fruktan. Egalita­rismens dominerande politiska strävan är att förminska och helst avlägsna alla reella skillnader mellan människor, i synnerhet de som avser positiva egenskaper, som t.ex. äkthet, ädelhet, intelligens, mod, handlingskraft, och ersätta de på dem baserade över- och underordningsrelationerna med en själlöshe­tens hierarki, där de individer som har minst substans, som är mest föränderliga och anpassningsbara, står högst och styr de andra. Posören, skådespelaren och underhållaren kommer således att ersätta ”fursten av blodet” – fast inte bara för en dag, som när narren blir kung för att ordningens betydelse ska uppenbaras för folket, utan för alla dagar. Egalitarismen representerar avvecklingen av personlighe­tens och karaktärens betydelse i politiska sammanhang. Dagens Sverige är ett övertydligt exempel på detta.)

Att egalitarismen är en utpräglad strategi 1-ideologi är den avgörande orsaken till den starkt negativa at­tityd som företrädarna för detta sentimentkomplex uppvisar gentemot de personer, grupper, traditio­ner, kulturer etc. som representerar den motsatta strategin. Detta blir nästan parodiskt tydligt i deras in­ställning till krigaren och den livskänsla som denne är bärare av. När de höga politikerna och deras en­tourage, darrande av indignation och med glasartade blickar, i stereotypa tirader fördömer ”de för­skräckliga nazisterna” är det inte enbart eller först och främst de marscherande nationalsocialisterna som deras hat gäller utan det krigarideal som – i förvisso blek form – avspeglar sig hos dem. Det är egentligen detta ideal som de avskyr, avskyr mer än allting annat, ty det krymper dem till deras rätta storlek och tvingar dem att se sig själva i all sin obetydlighet. Ingen väcker en djupare ovilja hos oss än den som säger oss den hemliga sanningen om oss själva. Så blir strategi 2 även kärlekens förutsättning.

Den vrede och moraliska indignation som egalitarismens människor visar inför allt och alla som kom­mer i konflikt med och motsäger deras synsätt och värderingar, som ifrågasätter deras världsbild och de känslor som är förbundna med den, är i själva verket ett uttryck för fruktan: fruktan för det starkare, det övermäktiga och ytterst för döden. Det är den själssvaga, osjälvständiga och rotlösa människans skräck för att tvingas konfronteras med sig själv, med sanningen om människan och livet, med sanning­en om henne själv. Du blir till där du blir emotsagd, skriver filosofen Lars Gustafsson. Men om du ing­en är, om du saknar kärna, saknar ett naturligt framväxt jag, då riskerar du tvärtom att förintas.

Det är inte något så ytligt som ideologier som skiljer oss traditionalister (om jag nu får använda ett så anspråksfullt pronomen) från egalitaristerna. Om vi försöker ge våra erfarenheter och föreställningar ideologisk form riskerar vi att utarma deras innehåll och försvaga livskraften och utvecklingsförmågan hos de traditioner och det kulturella arv som vi önskar bevara. Ideologierna utgör en anpassning till det artificiella politiska system, den s.k. representativa demokratin, som har skapats av egalitarismen och som är det tydligaste uttrycket för dess anda, där de ytliga och utbytbara åsikterna ersätter deras mänsk­liga bärare och där en tillfällig majoritet i en omröstning kan väga tyngre än historiens summa av hand­lingar. Du är dina åsikter. Du är vad du säger att du tycker. Den egalitaristiska demokratin är den yta som du speglar dig i för att få veta vem du är – god eller ond, rättänkande eller feltänkande. ”Tyck rätt så kan du bli en av oss. En av de goda. Det är lätt. Det är befriande.” Och ja, det är verkligen lätt. Det är befriande. Lycklig den för vilket det är svårt! Som omöjligen kan vara någon annan än den han är – ens om det innebär att han går under.

Om vi tror att det handlar om en kamp mellan ideologier spelar vi deras spel. Då ljuger även vi för oss själva och då riskerar vi att bli lika våra motståndare. Då kan vi inte längre besegra dem. Nej, vad det handlar om är något mycket svårare och personligare än ideologier och politik. Det handlar om att för­ändra sig själv genom att växa. Om att bli en hel människa. En riktig människa. Att vara sann mot sig själv. ”This above all: to thine own self be true.” Det är inte möjligt så länge man undflyr fruktan och försöker dölja den för sig själv. Fruktan är nyckeln…