En slags närläsning av stycke 269-275 i Den glada vetenskapen (översättning  Carl-Henning Wijkmark).

269

Vad tror du på? – Detta: att alla ting måste få sin vikt fastställd på nytt.

Vad är det? Är det att ingenting har ett värde i sig självt eller är det att alla värden är flytande och tillfäl­liga? Är det en reaktion på förfallet i ett samhälle präglat av rotlös masskultur, där känslan för vad som verkligen betyder något har gått förlorad, eller är det kanske ett uttryck för att alla värden är individuella och subjektiva? En annan möjlighet är att Nietzsche anser att saker får sin vikt fastställd genom aktivi­tet eller m.a.o. genom handling; att värdena blir till genom de processer där de spelar en roll, och att dessa pro­cesser måste äga kontinuitet för att värdet inte ska försvagas och så småningom försvinna. Men för att en värdeskapande process ska ha de kvaliteter som krävs måste den äga rum i ett socialt sammanhang och vara en del av en kultur. Inte ens en profet kan skapa värden på egen hand. En konsekvens av detta är att värden blir något som kan ärvas; att överantvardandet av ett värde från en generation till nästa blir en väsentlig del av den värdebibehållande processen, och att saker således får ett värde i sig själva i sin egenskap av aktiva delar av ett socialt betydelsefullt sammanhang, oberoende av vilka individer som in­går i det. ”Vad är mod?” frågar sonen, och fadern förklarar detta för honom. Men sonen lär sig vad mod är genom de vuxnas agerande, först och främst genom faderns. Han lär sig genom att av dessa ex­empel tvingas och själv tvinga sig till mod. Härigenom fastställs modets vikt på nytt – och vi kan nu se vilket vikt det har fått, och om den är större eller mindre än förut.

270

Vad säger ditt samvete? – ”Du ska bli den du är.”

Vad är det? Det är knappast en uppmaning till alla människor utan åtskillnad att realisera sin naturliga potential. För många av oss vore det en betydligt bättre idé att försöka bli någon annan än den vi är, att försöka realisera ett externt ideal av något slag. När Pindaros i det andra pythiska odet uppmanar före­målet för sina hyllningar att bli den man han är talar han inte bara till en kung utan till en man som re­dan känner sig själv. Bli den du vet att du är! Hos Nietzsche är det samvetet som talar, och det måste ju betyda något. Även om vi förutsätter att alla människor har ett samvete, något som vi faktiskt inte be­höver göra, är det inte alla samveten som talar eller som gör det på ett tillräckligt tydligt och auktorita­tivt sätt. Det är bara om dem som har ett välartikulerat samvete som det kan vara fråga här. Har de bru­tala härskarnaturer som Nietzsche ibland själv berömmer eller omnämner i positiva ordalag ett sådant samvete? Återstår frågan vad detta samvete är och vad det kan tänka säga, för det kan ju inte vara det­samma hos varje människa och det kan inte heller säga vad som helst. Förutsätter Nietzsche – och Pin­daros – att självkännedomen har en moralisk dimension, att självkännedomen verkar förädlande på människan, eller anser de tvärtom att det bara är i den mån man äger vad vi kan kalla ädelhet som man kan lära känna sig själv, som man vill lära känna sig själv? Leoparden är vad den är utan hjälp av något samvete. Detsamma gäller dess byte gasellen. Människan däremot måste först känna sig som människa innan hon kan bli vad hon är. Denna kännedom kan hon bara uppnå bland andra människor – som re­dan besitter denna kunskap och som i ord och handling förmår ge uttryck för den. Så kan en diktare som Pindaros hjälpa en kung som Hieron att se vem han är. Det är inte bara segrarna utan även seger­sångerna som gör segrarna till vad de är – eller borde vara.

271

Var ligger de största farorna för dig? – I medlidandet.

Att livet skulle vara en sjukdom eller prövning, något att önska sig bot för eller frälsning från, är en uppfattning som Nietzsche vid upprepade tillfällen med största kraft vänder sig emot. Därvidlag har en sjuklings ord en viss tyngd. Och om det nu vore sant att livet är en väg till frälsning från livet skulle medlidandet förlora sin mening, ty varje svårighet och varje lidande vore ju då något att bejaka som ett sätt att vinna denna frälsning på. Men varför är medlidandet en fara och vilka faror rymmer det, ty de är uppenbarligen flera? En fara ligger i att medlidandet kan ge näring åt livsfientliga synsätt som t.ex. att li­vet är en sjukdom. Det är också lätt att se att medlidandet kan verka distraherande och handlingsförsva­gande på de ambitiösa människor vilka vill skaffa sig makt över sina medmänniskor och över så mycket som möjligt av världen. Fast som vi väl vet kan medlidandet, det äkta såväl som det spelade, även utgö­ra ett verksamt maktmedel. ”Böj i Godhetens namn (eller Rättvisans eller Sanningens eller vad det nu kan vara) knä för dem som lider!” Eller är det rentav medlidandets skadliga och förödmjukande effekter på dem som själva omfattas av det som Nietzsche har i tankarna; att människor som visas medlidande förvirras och försvagas av det? Vad Nietzsche under alla omständigheter gör är att bekänna svårigheter­na hos en genuin och fullständig livsbejakelse, ty att bejaka livet måste ju innebära att älska livet sådant det är och sådant det kommer att bli därför att det är vad det är. Detta innebär bland mycket annat att bejaka den utsiktslösa kampen och undergången när man ställs inför en övermäktig motståndare. Att gå under på rätt sätt och i rätt anda – utan medlidande med olycksbröder och olyckssystrar, utan ressenti­ment och utan skräck – är en seger för den som älskar livet. Men hur många finns det som klarar av det?

272

Vad tycker du om hos andra? – Mina förhoppningar.

Vad är det? Av annat som Nietzsche säger i Den glada vetenskapen och annorstädes kan vi på ett ungefär räkna ut vilka hans förhoppningar på människor är – så länge det inte som i Lou Salomés fall rör sig om mera personliga och mindre filosofiska förhoppningar. Våra förhoppningar ger på ett sällsamt sätt nytt och djupare liv åt andra människor. Av alla är du plötsligt den enda! Plötsligt är en anonym och indiffe­rent massa en kraft att omdana världen med! Vi skulle ljuga för oss själva om vi inte erkände att det vi hoppas av en annan människa ger henne en väsentlig del av det värde hon har för oss. Någon har sig själv ovetandes väckt våra största förhoppningar och sedan, fortfarande lika ovetande, svikit dem. Utan att ana det har hon färdats mellan motsatser över ett svalg av mörk förtvivlan. Men för att en förhopp­ning ska ha någon substans och inte vara rent illusorisk; i den mån den bygger på illusioner och självbe­drägerier berövar förhoppningen den som hyser den något av hans egen substans och realitet, måste den motsvaras av något som är lika verksamt som oberoende av den som hoppas. Den som klarsynt kan hoppas ser det som kan bli i det som är. Att kunna se vad någon annan faktiskt kan bli – och vara lycklig nog att omfatta detta med förhoppningar! Det är en sak som vidgar världen. Det är ett slags mi­rakel.

273

Vem kallar du dålig? – Den som alltid vill förödmjuka.

Vad är detta? Att alltid vilja trycka ned, att alltid vilja hålla någon under sig – för att få det att se ut som om han är underlägsen, svag, mindre värd… Vem instämmer inte i att detta representerar en ytterlighet av mänsklig låghet! Detta är förvisso inte herrens drivkraft när han kommenderar sin slav. Och det är motsatsen till aristokratens förhållande till folket. I dessa båda fall har vi normalt att göra med ärvda re­lationer vilka framstår som naturliga för båda parter (vad är det egentligen som skrämmer dem som inte kan eller inte vill förstå detta slags relationer?) – så länge en underförstådd ömsesidighet, som bl.a. omöjliggör alla avsiktliga förödmjukelser och allt oförsonligt hat, består mellan dem. Den som alltid vill förödmjuka är en svag människa, rädd kanske inte bara för att dem som hon vill hålla nere ska växa sig högre än henne själv utan även för de människor och den mentalitet som representerar detta för henne själv ouppenåeliga högre. Att håna, förminska och förödmjuka är det enda sätt som den oädla männi­skan kan närma sig den ädla människan och det ädlas bild utan att krossas i sitt inre. Bör vi känna med­lidande? Eller vore det att – förödmjuka?

274

Vilken egenskap är för dig den mänskligaste? – Den att bespara andra skamkänslor.

Vad är det? Skuld uppkommer för vad du gör. Oavsett om du känner skam däröver eller inte. Skam hy­ser du för vad du är. I andras ögon. Oavsett om du har gjort något eller ej. Överklass eller underklass, mörk hud – eller ljus. Skamkänslorna upprättar vissa osynliga gränser för beteendet vilka minskar frik­tionen mellan människor och gör det möjligt för oss att finna mål och vägar till mål som är förenliga med den sociala organisation vi är en del av utan att vara tvungna att först skaffa oss utförlig informa­tion om denna organisation och dess förutsättningar. Är ett skamlöst samhälle möjligt? Är friheten, d.v.s. den i vissa väsentliga avseenden självstyrande individen, möjlig utan risken att skämma ut sig om man missbrukar denna frihet eller använder den på fel sätt? Att bespara människor skamkänslor kan man under alla omständigheter ändå vilja göra. I synnerhet dem som vi håller av eller som vi märker har en högt utvecklad sensibilitetet för egna brister och misstag. Detta kan vi göra på två enkla sätt: för det första genom att inte själv utsätta dem för förödmjukelser och för det andra genom att upplysa dem om riskerna för att skämma ut sig i olika situationer. Samtidigt är ju skamkänslorna, ju intensivare och sub­tilare de är, det bästa skyddet mot skammen. Hur värjer vi oss utan att ta till våld mot makthavare och förtryckare som saknar skamkänslor? Maktmänniskor utmärks ju sällan av något mera utvecklat sinne för skam. Människor som vi knyter förhoppningar till vill vi befria från de svagheter och sentiment som hämmar eller hindrar dessa förhoppningar från att realiseras. Men vi får akta oss så att vi inte får anled­ning att skämmas för våra förhoppningar…

275

Vad är inseglet på den uppnådda friheten? – Att inte längre skämmas inför sig själv.

Vem har makt över den som inte längre skäms inför sig själv? De skamlösa härskarna, de som tror att de står över skammen i kraft av sin stora makt, har för länge sedan insett värdet av skamkänslor. Ge­nom att inympa och förstärka sådana känslor kan de styra och kontrollera sina undersåtar utan att be­höva tillgripa våld eller andra riskabla och kostsamma metoder. Ord och handlingar som på något sätt utmanar och hotar deras ställning förbinder de med skam och förser dem med lämpliga skametiketter. Vi är alla intimt bekanta med detta tillvägagångssätt. Men att inte skämmas inför sig själv är en sak av långt större och djupare betydelse än politiken. Denna frihet återför dig till din natur och gör dig på nytt till ett med den. Den är ett vittnesbörd om att du åter är hel. Men både vargen och lammet är hela! Både helgonet och den helige krigaren! Må så vara, men de har aldrig känt skammen och de har inte va­rit tvungna att övervinna sig själva för att befria sig från den. Friheten har varit deras från början. Frihe­ten från dem själva. De har inte som du uppnått den. Befriats! Att inte längre skämmas inför sig själv är skam som har vänts i sin motsats genom att dess många orsaker en efter en har bränts bort som slagg. Du är nu som en klinga vilken genom att tusenfaldiga gånger ha hettats upp, vällts samman och ham­rats ut på nytt uppnått en så hög hårdhet och smidighet att eggen kan slipas till oöverträffad skärpa. När den förs med fullkomlig självbehärskning och perfekt teknik kan den skära igenom allt. Men mins­ta misstag och eggen fördärvas – och är misstaget stort kan klingan brista. Friheten från skam är denna kunskap och disciplin.

Om skribenten: Jonas Åberg

Jonas Åberg är född och uppvuxen i ett annat Malmö. Han är utbildad bibliotekarie och har arbetat i ett tiotal år som sådan. Filosofi och politik är två områden som alltid har engagerat djupt – det första av lust, det andra av irritation. Under några år var han doktorand i filosofi. Politiskt är han konservativ med libertarianska böjelser, eftersom han tror att historien och kulturen inte skapas av folket utan genom det av kreativa ledare. Jonas Åberg härstammar från skånska bönder och köpmän, vilket han givetvis är stolt över. Kulturellt sett känner han sig närmare besläktad med den grekiska och romerska antiken – i dess av tidens gång raffinerade form – än med sin samtid, och han anser att beundran inför mänsklig storhet är ett nyckelvillkor för själslig sundhet och vitalitet. Den som inte förmår se upp till andra människor kommer att förakta sig själv – medvetet eller omedvetet. Och den som föraktar sig själv kommer att avsky livet. Medan kärleken till livet tar sig uttryck i konservativa synsätt och värderingar tar sig livshat uttryck i politisk radikalism. ”För dem som mäktar det är världen god”, skriver Ekelund. Det kan låta som ett riskabelt passiviserande motto. Den som försöker leva upp till det vet bättre.