1.

Ett popperianskt djur är i den kognitiva zoologi som Daniel Dennett redogör för i sin bok Darwin’s dang­erous idea ett djur som kan bilda teorier om världen. Det kan föreställa sig olika scenarier, resonera sig fram till möjliga konsekvenser av olika handlingsalternativ och sedan på basis av vissa instinktiva princi­per, som t.ex. att föda är nödvändigt och smärta är dåligt, välja mellan dessa. Ett popperianskt djur an­passar sig till världen och överlever genom att låta sina teorier möta världen innan det själv gör det. Om teorin överlever kan den omsättas i praktisk handling. Dör den får djuret pröva en annan teori istället.

2.

Ett popperianskt djur kan utveckla diverse tankeekonomiska hjälpmedel för att berika och effektivisera sin teoretiska värld. När denna utveckling har gått tillräckligt långt tar djuret ett nytt steg i den kognitiva evolutionen och blir vad Dennett kallar ett gregorianskt djur. Fast det är de popperianska djuren som re­presenterar det avgörande steget i utvecklingen av vad vi kallar en inre värld eller ett medvetande. De gregorianska djuren utgör en underart till de popperianska. Ett gregorianskt djur kan låna teorier av andra djur och tillägna sig resultaten av deras teoriprövande. Människan är ett exempel på ett gregori­anskt djur.

3.

Tänkandet är ekonomiskt till sin natur och sina motiveringar. Att tänka är ett sätt att ekonomisera med påverkningarna från omvärlden: att förenkla och förtydliga dem, att organisera dem, att ge det obekanta en bekant form, att identifiera det… De tankemässiga hjälpmedlen kan såväl tillhöra den yttre världen som den inre eller båda världarna på en gång, något som bl.a. gäller språket. Det mänskliga språket med sina namn på kategorier och sina beskrivningar är ett av de mångsidigaste och effektivaste tankeekono­miska hjälpmedlen. Matematiken med sina siffror och räknesätt är ett annat. Med språkets hjälp kan vi abstrahera och generalisera. Men som Dennett påpekar är även fysiska redskap som korgar och yxor tankemässiga hjälpmedel, eftersom de styr vårt sätt att registrera omvärlden och reflektera över den. De förändrar och formar inte bara omvärlden utan även vårt eget psyke och vårt sätt att känna och resone­ra.

4.

Ett popperianskt djur kan inte bara abstrahera och generalisera. Det kan även drömma och fantisera. De allra första teorierna ska kanske fattas som en form av kontrollerade fantasier eller visioner. De icke popperianska djuren vet inte vad drömmar och fantasier är. För dessa djur existerar inte någon skillnad mellan en yttre och en inre värld. De lever i världen helt och hållet. Kanske är världen för dem likt en dröm – eller en mardröm. Men även om drömmar och fantasier kanske kan fungera som en slags teori­er så är de inte abstrakta eller språkliga utan åskådliga och konkreta. Sinnliga. De må vara okroppsliga men deras mening är kroppslig. En dröm är som sådan varken falsk eller illusorisk. Det finns inget ab­strakt hos en dröm – såvida det inte dyker upp någon i den som säger något abstrakt. En dröm kan inte ta genvägen genom språket från ett popperianskt djur till ett annat, utan den som får en dröm berättad för sig är tvungen att försöka återuppleva den i sin egen fantasi om han vill förstå den på riktigt, d.v.s. så som den som drömde den förstod den. Åhöraren säger kanske att nyckeln i drömmen symboliserar en uppgift och att dörren representerar en gräns mellan två världar som måste passeras. Den som drömmer om dörrar och nycklar drömmer kanske redan i tolkningar? Men en nyckel i en dröm är lika­fullt en nyckel och inte bara en symbol och dörren är en dörr, och att reducera dem till tolkningar är att göra drömmen till något annat än den är.

5.

Allt i världen är unikt. Det finns inte två företeelser som är exakt likadana i alla avseenden. När vi upp­märksamt ser efter och liksom ställer oss vid sidan av oss själva kan vi se att det verkligen förhåller sig så. Snökristallerna på fönsterrutan, löven som faller i den franska parken… Hur är tänkandet möjligt i en sådan värld? Det är det inte. Man tänker i bilder, i mönster, i begrepp. I en värld där inga jämförelser är möjliga säger en händelse ingenting om någon annan händelse. Tänkandet sållar fram eller skapar de likheter och skillnader som det behöver. Det bildar ett system av mönster och generaliseringar som läggs över en kalejdoskopisk och kameleontisk värld och till en viss gräns gör den åtkomlig och hanter­bar för förnuftet. En intressant konsekvens av det popperianska djurets språkliga förmåga är att det kan producera ord och symboler, begrepp och teorier vilka på ytan framstår som identiska. På ytan, d.v.s. så länge det popperianska djuret inte reflekterar över vad orden och teorierna verkligen betyder eller före­ställer, d.v.s. så länge det popperianska djuret inte blickar bortom de modeller det använder för att för­stå. Om två popperianska djur utrustade med likartade tankeekonomiska verktyg möts, t.ex. två männi­skor, kan de språkliga uttryck som de producerar som en del av detta möte framstå som identiska, d.v.s. det kan se ut som om de talade om exakt samma saker på exakt samma sätt. Denna upplevelse väcker hos dem en stark känsla av förståelse. Så stark kan denna känsla vara att den får andra förståelseformer att framstå som underlägsna eller ointressanta. Tänk att vi talar samma språk! Tänk att vi kan tala med varandra och förstå varandra! Vilket mirakel är inte detta! Kanske är det denna illusion som är uppho­vet till jämlikhetens illusion?

6.

Så länge de popperianska djuren använder sina tankeekonomiska hjälpmedel på den mångfaldiga och ständigt föränderliga icke popperianska verkligheten kan de resultat de uppnår alltid komma att motsä­gas och korrigeras av denna verklighet om de skulle driva sina förenklingar och förklaringar för långt el­ler i fel riktning. Men när ett popperianskt djur istället använder sitt språk och sina övriga tankeekono­miska verktyg på det som produceras av ett annat popperianskt djurs tankeekonomiska verktyg uppstår inte någon sådan effekt. Då kan det som produceras av det ena djurets verktyg tvärtom bekräftas och förstärkas av det som produceras av det andras oavsett i vilket förhållande det står till verkligheten. Om de popperianska djuren inte utsätts för några hot eller andra störningar från den icke popperianska värl­den kommer denna process att verka starkt inspirerande och stimulerande på dem, och de fortsätter glatt att låta sina verktyg interagera med varandra och producera nya tankar och teorier som handlar om andra tankar och teorier. Det lustfyllda i denna igenkännande och bekräftande verksamhet motiverar dem att försöka isolera sig och skydda sig så mycket som möjligt från de yttre störningsmomenten så att de kan fortsätta sitt kommunicerande som de vill.

7.

På detta sätt kan en grupp popperianska djur komma att bygga upp en gemensam skyddad värld av teo­rier och modeller, av åsikter, perspektiv och värderingar som har få eller inga kopplingar till den icke popperianska världen därutanför. Detta spännande projekt väcker uppmärksamhet bland de andra pop­perianska djuren, inte minst p.g.a. de fördelar och privilegier som tycks vara förbundna med det, och lockar allt fler att delta i det. Om de accepteras av de invigda och får bli en del av projektet bekräftar det för dem att de har något som andra popperianska djur inte har. Kanske är de andra inte ens några riktiga popperianska djur? Allt större och högre reser sig den byggnad som de uppför. Likt ett torn är den – ett torn som tycks vilja nå ända upp i himlen. Lång och mörk faller nu dess skugga över slätten. De som rör sig därinne genom de långa gångarna och de många salarna talar alla samma språk och för­står varandra fullständigt. Det uppstår inga missförstånd eller meningskiljaktigheter mellan dem, för det finns ingenting att missförstå eller att ha olika meningar om. De har alla samma själsliv. Vilket är ett an­nat sätt att säga att de saknar själsliv. De är alla identiska och bildar tillsammans en stor och invecklad tankeekonomisk apparat. En språklig eller teckenbaserad superorganism. Medan myrorna enligt Bert Hölldobler och E. O. Wilson i deras The superorganism förenas till en sådan organism på det genetiska planet förenas dessa popperianska tornbyggare till en superorganism på språkets eller tecknens plan. Och liksom myrorna, dessa ytterligt välorganiserade och väldisciplinerade planekonomer som kommer att överleva allt, väcker vår nyfikenhet och fascination kan vi inte låta bli att lockas och fascineras av detta höga mörka torn, gåtfullt oroande och nästan hotfullt avvisande, vilket med en långsam men obe­veklig rörelse vrider sig in i något på en gång tomt och obegripligt. Vi väntar på att en blixt av klar och oundviklig mening skall lysa upp det karga landskapet…

Coda

Finns det kanske en fundamental och ofrånkomlig konflikt hos den mänskliga kulturen mellan å ena si­dan de individer eller grupper som lockas och förförs av de tankeekonomiska hjälpmedlens gränslösa möjligheter och gör dem till sitt huvudsakliga verksamhetsområde och å den andra de som av böjelse eller nödvändighet ensamma eller i samverkan framhärdar i att använda dessa hjälpmedel för att på ett så framgångsrikt och tillfredsställande sätt som möjligt interagera med den icke popperianska världen? En konflikt mellan de som bejakar den i grunden omänskliga världen och gör vad de kan för att ge den ett mänskligare anlete och de som, berusade av den känsla av makt som upplevelsen av vara undanta­gen den icke popperianska världens hårda villkor och verkningar måste framkalla, söker ersätta den med en värld som de frambringar i sitt eget inre. En värld som inte kan få några mänskliga attribut utan tvärtom måste vara ansiktslös och okroppslig, eftersom kroppens ju är en del av den yttre eller m.a.o. icke popperianska världen. Denna skiljelinje, om den nu finns och om den är en skiljelinje och inte sna­rare en dynamisk polaritet, är inte så okomplicerat dragen att vissa människor befinner sig på den ena sidan om den och andra på den andra. Ju fundamentalare denna motsättning är desto rimligare är det att anta att den går inte mellan människor utan inom dem: att vi alla befinner oss samtidigt på båda si­dor i denna strid, som då är en andlig och moralisk strid, även om vissa av oss uppehåller sig oftare eller hellre på den ena sidan än på den andra och utför en större del av sin gärning där. Vi måste fråga oss var vi själva befinner oss, och om vi vill vara där vi är. Vi måste fråga oss sådana saker som om de me­dier vilka i en aldrig sinande ström fyller vårt liv med ord och bilder utgör ett popperianskt torn, och vad som kommer att ske om detta torn växer ytterligare i omfattning och inflytande. Vi måste fråga oss om en så besynnerlig företeelse som den indirekta och partistyrda demokratin är möjlig utanför och oberoende av tornet. Vi måste fråga oss om detta torn kan bestå för alltid eller vad som kan få det att falla. Och vi måste slutligen fråga oss vad som kommer att ske om det skulle falla.

Om skribenten: Jonas Åberg

Jonas Åberg är född och uppvuxen i ett annat Malmö. Han är utbildad bibliotekarie och har arbetat i ett tiotal år som sådan. Filosofi och politik är två områden som alltid har engagerat djupt – det första av lust, det andra av irritation. Under några år var han doktorand i filosofi. Politiskt är han konservativ med libertarianska böjelser, eftersom han tror att historien och kulturen inte skapas av folket utan genom det av kreativa ledare. Jonas Åberg härstammar från skånska bönder och köpmän, vilket han givetvis är stolt över. Kulturellt sett känner han sig närmare besläktad med den grekiska och romerska antiken – i dess av tidens gång raffinerade form – än med sin samtid, och han anser att beundran inför mänsklig storhet är ett nyckelvillkor för själslig sundhet och vitalitet. Den som inte förmår se upp till andra människor kommer att förakta sig själv – medvetet eller omedvetet. Och den som föraktar sig själv kommer att avsky livet. Medan kärleken till livet tar sig uttryck i konservativa synsätt och värderingar tar sig livshat uttryck i politisk radikalism. ”För dem som mäktar det är världen god”, skriver Ekelund. Det kan låta som ett riskabelt passiviserande motto. Den som försöker leva upp till det vet bättre.