Tre argument för att islam inte är en religion

Vad är en religion? Låt oss försöka fokusera på det väsentligaste. En religion är ett kraftcentrum av berättelser, symboler och ritualer som upprättar och upprätthåller en relation mellan människan och den andliga eller gudomliga dimensionen hos tillvaron. Ställd inför världsalltets oändlighet och livets och dödens mysterier genombävas människan av insikten att tillvaron rymmer krafter som är henne vida övermäktiga och som hon varken kan hoppas förstå eller lära sig att behärska, men som hennes liv är oupplösligt sammanflätat med och som hennes välgång är beroende av. Religionen är människans erkännande av dessa övermäktiga och outgrundliga krafters existens och fundamentala betydelse. Religionen är människans ursprungliga sätt att skapa en relation till dessa krafter så att hon kan leva i harmoni eller åtminstone i någon form av jämvikt med dem.

Aktuellt, Debatt, Filosofi, Historia, Islam, Kristendom, Okategoriserade, Rekommenderat, Religion

Kort om religionernas ursprung och beskaffenhet

Vad är en religion? Låt oss försöka fokusera på det väsentligaste. En religion är ett kraftcentrum av berättelser, symboler och ritualer som upprättar och upprätthåller en relation mellan människan och den andliga eller gudomliga dimensionen hos tillvaron. Ställd inför världsalltets oändlighet och livets och dödens mysterier genombävas människan av insikten att tillvaron rymmer krafter som är henne vida övermäktiga och som hon varken kan hoppas förstå eller lära sig att behärska, men som hennes liv är oupplösligt sammanflätat med och som hennes välgång är beroende av. Religionen är människans erkännande av dessa övermäktiga och outgrundliga krafters existens och fundamentala betydelse. Religionen är människans ursprungliga sätt att skapa en relation till dessa krafter så att hon kan leva i harmoni eller åtminstone i någon form av jämvikt med dem.

Eftersom människan till sin biologi är en social varelse, eftersom hon är vad hon är genom att vara en aktiv del av ett samhälle, är all religionsutövning en social handling. Religionen är liksom människans kultur i övrigt en historisk företeelse som tar form genom och traderas inom en social gemenskap. Men religionen är inte bara social till sitt ursprung utan även till sin syftning, ty eftersom människan är en social varelse är det bara genom att leva i samverkan och harmoni med de människor som hon är förenad med genom släktmässiga och praktiska band som hon kan leva i samverkan och harmoni med den gudomliga dimensionen. Vår kommunikation med den gudomliga dimensionen inbegriper och är beroende av en kommunikation med de människor som vi lever och verkar tillsammans med. Du kan be i enskildhet och du kan ha ett privat kapell med din egen förgyllda bild av Heliga Guds Moder, men när du går till din tillbedjan gör du det inte som ett ensamt jag utan som en del av ett vi.

Tre villkor

1.

Det finns inte och kan inte finnas någon fullständig och slutgiltig uppenbarelse av den gudomliga dimensionen inom den mänskliga kulturens gränser. Den gudomliga dimensionen sträcker sig för långt och går för djupt för att människan ska kunna omfatta den och förstå den i dess helhet. Ju bättre en människa känner sig själv och sina begränsningar desto bättre förstår hon hur oöverbryggbart stort det avstånd är som skiljer det gudomliga från det mänskliga. Ställd inför det gudomliga reagerar den sant religiösa människan med bävan och förundran. Ingen religion kan därför göra anspråk på att vara den enda sanna religionen och ingen sant religiös människa kan göra anspråk på att med visshet känna det gudomligas natur. När människor framställer dylika anspråk vittnar det om att de saknar förståelse för sin ställning i världen och att det inte finns någon levande relation mellan dem och det gudomliga. Dessa anspråk uppstår lättast inom en organisation som är specialiserad på religionsutövning, d.v.s. inom vad som i den kristna världen kallas en kyrka, ty hos en sådan organisation kan de sociala relationerna fortsätta att fungera ungefär som vanligt och organisationen kan bibehålla eller t.o.m. stärka sin ställning i samhället trots att relationen till den gudomliga dimensionen har försvagats eller rentav avbrutits och ersatts av någonting annat. Uppkomsten av organisationer som har ensamrätt på att uttolka de religiösa tecknen och utföra de religiösa riterna är i själva verket ett tecken på sekularisering, eftersom det innebär att religionen håller på att separeras från samhället och livet i övrigt.

2.

Av den gudomliga dimensionens omfattning och djup följer att människans relation till den kan ta sig en stor mängd vitt skilda uttryck, vilka betraktade ur ett mänskligt perspektiv i många fall kan te sig svåra eller rentav omöjliga att förena. Människan kan tro på många gudar eller bara på en enda, hon kan tro på en personlig gudom eller på en opersonlig andlig kraft, hon kan tillbedja det gudomliga i åskådlig form eller i abstrakta formler och hennes sätt att utforma sina heliga ritualer uppvisar en variationsrikedom som är lika stor som den mänskliga kulturens. Men oavsett vilka bruk ett samhälle har för att upprätthålla relationen till den gudomliga dimensionen i tillvaron, oavsett hur besynnerliga eller smaklösa de än kan förefalla en utomstående, kan man inte ifrågasätta dem på religiösa grunder. De kan kanske ifrågasättas på andra grunder, t.ex. för att de utgör en fara för religionsutövarnas hälsa eller för att de framkallar social oro, men inte på religiösa, ty det vore ju detsamma som att förneka den fundamentala existentiella ovisshet och osäkerhet som religionen är ett uttryck för. Av den andliga dimensionens gränslöshet och outgrundlighet följer att det enda externa kriteriet på om en uppsättning tecken och riter utgör en religion är att de fungerar som basen för en social gemenskaps relation till den värld som den existerar och verkar i. Religiösa ledare som försöker förbjuda eller försvåra andra former av religionsutövning uppvisar en bristande förståelse för vad en religion är, vilket i sin tur kanske vittnar om att deras egen relation till den gudomliga dimensionen har skadats eller brutits eller att den religion de företräder är stadd i andligt förfall eller rentav har upphört att fungera som en sådan.

3.

Den gudomliga eller andliga dimensionen sträcker sig så långt och går så djupt att den omfattar tillvaron i sin helhet. Det finns ingen del av tillvaron som inte innefattas i och genomsyras av den gudomliga dimensionen. Den omfattar alla människor och alla andra levande varelser. Den är den kraft som skapar och ger liv och som håller allting samman. Men den är också en kraft som bryter ned och tar liv, eftersom det är på detta sätt som skapelsen hålls i en balanserad rörelse och nytt liv kan uppstå. För att en religion ska få kontakt med den gudomliga dimensionen och kunna ge ett på en gång sanningsenligt och för människan fattbart uttryck för denna dimensions beskaffenhet och betydelse måste den därför bejaka skapelsen och livet. Dess ritualer måste syfta till att upprätthålla balansen i samhället och i tillvaron i stort så att livet kan fortgå, dess symboler måste ge kraftfulla uttryck för det gudomligas storhet och skapelsens helighet och dess berättelser måste med åskådlig auktoritet förklara tillvarons mening och uppmana de troende att leva i samförstånd och samverkan med varandra och att i ord och handling visa förståelse och medkänsla. En religion kan m.a.o. aldrig predika hat och våld. En religion kan aldrig uppmana till krig och förstörelse. En religion kan aldrig ha som sitt mål att tvinga människor till underkastelse och göra dem till slavar under tron, ty det vore inte bara att uppge sin förmedlande roll och ställa sig i det gudomligas ställe utan det vore dessutom att förneka den gudomliga dimensionens närvaro i varje människa. En organisation som gör dessa saker saknar kontakt med tillvarons andliga dimension och är således inte någon religion.

Dessa tre villkor är av fundamental betydelse för människans religiositet. Vi kan för tydlighets skull kalla dem ödmjukhetsvillkoret, toleransvillkoret och kärleksvillkoret. Ödmjukhetsvillkoret uttrycker den troendes relation till den gudomliga dimensionen, toleransvillkoret uttrycker den troendes relation till andra troende och kärleksvillkoret uttrycker den troendes relation till livet och skapelsen i dess helhet. En religiös organisation som uppvisar brister inom något av dessa centrala områden är antingen en religion som ännu inte uppnått sin fulla mognad eller en som befinner sig i andligt förfall. En organisation som inte uppfyller något av dessa tre villkor kan omöjligtvis ha någon levande och fungerande relation till den andliga dimensionen. Den utgör således inte någon religiös organisation, dess bruk är inte religiösa bruk och dess ledare är inte religiösa ledare.

Islams ställning

Det sätt som de stora islamiska rörelserna (sunni och shia) och deras ledare har predikat och handlat på alltsedan islams begynnelse vittnar tydligt om att de inte utgör några religiösa organisationer och att islam inte är någon religion. Den militära erövringen av Mellanösterns länder, av Persien, Nordafrika och Spanien, som genomfördes redan under islams första århundraden, visar att islam inte började som en religion. De otaliga prov på våld och förtryck, arrogans och intolerans som islam och dess anhängare har gett uttryck för sedan dess och ihärdigt fortsätter att ge uttryck för än idag visar att islam inte har utvecklats till en religion sedan dess. Man kan inte i religionens namn hävda att den egna guden är större än alla andra gudar eller att den är den enda gud som finns och kalla anhängare av andra religioner för otrogna. Man kan inte i religionens namn uppmana till krig och erövring eller önska att folk med andra religioner ska utplånas från jordens yta. Man kan inte i religionens namn predika underkastelse till kropp och själ, ty det gudomliga känner människan bättre än människan känner sig själv. Bakom ordet Allah döljer sig inte någon gud utan en politisk maktprincip och Muhammed är inte någon profet utan en politisk ledare. Islam är inte någon religion utan snarare en politisk ideologi och umman är den ideologiska gemenskap eller det parti som ska omsätta denna ideologi i praktisk politik. Ja, islam kan rentav betraktas som religionens raka motsats. Vid den ena polen har vi religionerna, ju intimare förbundna med samhället och med människans dagliga liv desto ursprungligare och genuinare, och vid den andra har vi de urbaniserade och sekulariserade staterna med sina politiska ideologier, varav den västerländska upplysningens ateistiska materialism och den postantika Mellanösterns islam ur religiös synvinkel är ett par av de extremaste och mest destruktiva exemplen.

Det faktum att de dominerande rörelserna inom islam inte kan betraktas som religioner hindrar inte att äkta religiositet kan utvecklas hos mindre grupper inom islams dominansområde. Sufierna är av allt att döma ett gott exempel på detta. Sufismen har f.ö. hämtat mycket av sin inspiration utanför islam. Detsamma gäller ahmadiyarörelsen som avvisar många av de element, bl.a. jihad, som gör islam till en politisk rörelse snarare än en religiös. Tankeväckande nog har båda dessa rörelser ofta betraktats med stark misstänksamhet och ovilja och utsatts för förföljelse av de dominerande rörelserna inom islam.

En praktiskt betydelsefull konsekvens av argumentationen här är att eftersom islam inte är någon religion utan istället bör betraktas som en politisk ideologi eller rörelse skyddas den inte av toleransvillkoret. Att en religiöst troende människa ska försöka leva så att hon uppfyller ödmjukhetsvillkoret, toleransvillkoret och kärleksvillkoret innebär inte att hon måste tolerera vad som helst och att hon inte får värja sitt och de sinas liv med de medel som situationen kräver. Förhållandet är i själva verket det motsatta. Om världen är genomsyrad av en gudomlig dimension och om livet är heligt då är det människans plikt som troende att värja sig själv och sin livsgemenskap mot alla de makter som hotar med kaos och död. Att stå en livshatande och samhällsförstörande politisk ideologi emot är alltså ingenting mindre än en religiös plikt. Den som av övertygelse vänder andra kinden till sätter sig själv och sin godhet framför dem hon är förbunden med och som på olika sätt är beroende av henne. Om islam framkallar motsättningar och konflikter och utgör ett hot mot stabiliteten och ordningen i samhället finns det alltså inget som hindrar att man begränsar dess verksamhet eller rentav förbjuder den.

Några avslutande reflektioner om judendom och kristendom

Ödmjukhetsvillkoret, toleransvillkoret och kärleksvillkoret ger upphov till kritik även mot de övriga abrahamitiska religionerna, om än inte lika omfattande och med samma dramatiska konsekvenser.

Judarnas föreställning om att vara ett utvalt folk utgör ett lika uppenbart som pinsamt brott mot ödmjukhetsvillkoret. Detta förändras inte av att denna utvaldhet främst tolkas som ett krav på judarna att vara ett föredöme för andra folk. Snarare tvärtom. Om judarna inte hade hävdat att deras Jahve är den enda guden hade föreställningen om judarna som Jahves egendomsfolk inte behövt vara religiöst problematisk, men nu gör de ju som bekant detta. Judarnas föreställning om sin egen utvaldhet har förädlats och förandligats genom historien och den utgör idag inte ett lika allvarligt brott mot ödmjukhetsvillkoret som på biblisk tid, ty om man får tro de bibliska berättelserna var utvaldheten en viktig drivkraft bakom judarnas erövring av det förlovade landet och de etnokulturella rensningar som de bedrev där.

Den kristna kyrkan har en problematisk början som i mycket påminner om islams. Den demonstrerar en stark intolerans mot andra religioner och kulturyttringar och en utpräglad politisk makthunger. Dess bidrag till förstörelsen av antikens hedniska kulter och tempel är bara ett av dess många brott. Dess svaghet för ytliga ordstrider och våldsamma konflikter om trossatser är en karaktäristisk och intressant brist. Här har den, liksom på så många andra punkter, varit förebildlig för den moderna demokratin. Så har t.ex. den moderna värdegrundspolitiken sina rötter bl.a. i den institutionella roll som trosbekännelsen spelar i de kristna kyrkorna. De kristna kyrkorna har vid åtskilliga tillfällen i historien brutit mot samtliga tre nyckelvillkor, i synnerhet i sina inbördes relationer, och det har funnits perioder i de västliga kyrkornas historia, t.ex. under reformationen, när det har saknats en levande och fungerande relation till den gudomliga dimensionen.

Hur ska vi förklara de brister som ”de stora skriftreligionerna” uppvisar i religiöst hänseende? Kanske innebär de uppenbarade skriftreligionerna, d.v.s. de religioner som bygger på en helig skrift som hävdas vara en uppenbarelse av guds vilja, något nytt och annorlunda i religionernas historia och kanske innebär detta på något sätt ett hot mot den levande relationen mellan människan och den gudomliga dimensionen? Kanske innebär skriften som sådan ett hot mot den levande tron? Det talade ordet lever i sig självt, men det skrivna ordet måste ju få liv utifrån. Det måste tolkas och förstå – och det kan alltid tolkas och förstås på olika sätt. Men tack vare sina antika och europeiska rötter är kristendomen genom tron på jungfrufödseln och inkarnationen inte bara en skriftreligion utan även en sann mysteriereligion. Guds återfödelse som människa genom den obefläckade avlelsen och Jesus Kristus inkarnation i brödet och vinet under nattvarden är sanna mysterier, d.v.s. uppenbarelser av den gudomliga dimensionens övermänskliga makt och outgrundlighet, och de öppnar på så sätt en relation mellan människan och den gudomliga dimensionen i tillvaron. Där Jesus Kristus och hans moder Maria står i centrum för tron är den kristna kyrkan en sann religion. Men i samma mån som dessa mysteriers ställning försvagas och de hamnar utanför religionsutövningens centrum så försvagas även kristendomen som religion. Detta är något som har skett inom de protestantiska kyrkorna, inte minst den svenska, vars ställning som religiös organisation allt mer kan ifrågasättas. Man kan i detta sammanhang reflektera över den ökade förståelse för islam som har växt fram inom Svenska kyrkan under de senaste decennierna, vilket bl.a. har visat sig i ett utökat samarbete med de muslimska organisationerna i Sverige och i kyrkans återhållsamma kritik av muslimernas förföljelser av de kristna i Mellanöstern. Kanske är det följdriktigt att Svenska kyrkan har en ärkebiskop som tycker att islams arroganta och intoleranta valspråk ”Gud” (d.v.s. min gud, min religions gud) ”är större” (än allting annat, d.v.s. än alla andra religioners gudar) är en lämplig sammanfattning av hennes tro.