Kort om religionernas ursprung och beskaffenhet

Vad är en religion? Låt oss fokusera på det väsentligaste. En religion är ett kraftcentrum av berättelser, symboler och ritualer vilka upprättar och upprätthåller en relation mellan människan och den andliga el­ler gudomliga dimensionen hos tillvaron. Ställd inför världsalltets oändlighet och livets och dödens mysterier genombävas människan av insikten att tillvaron rymmer krafter som är henne vida övermäkti­ga och som hon varken kan hoppas förstå eller lära sig behärska men som hennes liv är oupplösligt sammanflätat med och som hennes överlevnad och välgång är beroende av. Religionen är människans erkännande av dessa övermäktiga och outgrundliga krafters existens och fundamentala betydelse. Reli­gionen är människans primära sätt att upprätta en relation till dessa krafter så att hon kan leva i harmoni eller åtminstone i någon form av jämvikt med dem.

Eftersom människan till sin natur är en social varelse, eftersom hon är vad hon är genom att vara en ak­tiv del av ett samhälle, är hennes religionsutövning en social handling. Religionen är liksom människans kultur i övrigt en historisk företeelse som tar form och traderas inom en social gemenskap. Men religio­nen är inte bara social till sitt ursprung utan även till sin syftning, för eftersom människan är en social varelse är det bara genom att leva i samverkan och harmoni med dem hon är förenad med genom släkt­mässiga och praktiska band som hon kan leva i samverkan och harmoni med tillvarons gudomliga di­mension. Vår kommunikation med den gudomliga dimensionen inbegriper och är beroende av en kom­munikation med de människor som vi lever och verkar tillsammans med. Du kan be i enskildhet och du kan ha ett privat kapell med din egen förgyllda bild av Heliga Guds Moder, men när du går till din till­bedjan gör du det inte som ett ensamt jag utan som en del av ett vi.

Tre villkor

1.

Det finns inte och kan inte finnas någon fullständig och slutgiltig uppenbarelse av den gudomliga di­mensionen inom den mänskliga kulturens gränser. Den gudomliga dimensionen är alltför vidsträckt och djup för att människan ska kunna omfatta den och förstå den i dess helhet. Ju bättre en människa kän­ner sig själv och sina begränsningar desto bättre förstår hon hur oöverbryggbart stort det avstånd är som skiljer henne från det gudomliga. Ställd inför det gudomliga reagerar den sant religiösa människan med bävan och förundran. Ingen religion kan därför göra anspråk på att vara den enda sanna religionen och ingen sant religiös människa kan göra anspråk på att med visshet känna det gudomligas natur. När troende framställer dylika anspråk vittnar det om att de saknar förståelse för sin ställning i världen och att det inte finns någon levande relation mellan dem och det gudomliga. Dessa anspråk uppstår lättast inom en organisation som är specialiserad på religionsutövning, d.v.s. inom vad vi i den kristna världen kallar en kyrka, för hos en sådan organisation kan de sociala relationerna fortsätta att fungera ungefär som vanligt och organisationen kan bibehålla eller t.o.m. stärka sin sociala ställning trots att relationen till den gudomliga dimensionen har försvagats eller rentav upplösts och ersatts av något annat. Upp­komsten av kyrkliga organisationer med ensamrätt på att uttolka de religiösa symbolerna och utföra de religiösa riterna är i själv verket ett tecken på sekularisering, eftersom det innebär att religionen håller på att separeras från samhället och livet i övrigt.

2.

Av den gudomliga dimensionens vidsträckthet och djup följer att människans relation till den kan ta sig en mängd vitt skilda uttryck, vilka betraktade ur ett snävt mänskligt perspektiv i många fall kan te sig svåra eller rentav omöjliga att förena. Människan kan tro på flera gudar eller bara på en enda, hon kan tro på en personlig gudom eller på en opersonlig andlig kraft, hon kan tillbedja det gudomliga i åskådlig form eller i abstrakta formler, och hennes sätt att utforma de heliga ritualerna uppvisar en variationsri­kedom som är lika stor som den mänskliga kulturens. Men oavsett vilka bruk ett samhälle har för att upprätthålla relationen till den gudomliga dimensionen hos tillvaron, oavsett hur besynnerliga eller smaklösa de än kan förefalla för en utomstående, så kan man inte ifrågasätta dem på rent religiösa grun­der. De kan kanske ifrågasättas av andra skäl, t.ex. för att de utgör en fara för religionsutövarnas hälsa eller för att de riskerar att framkallar social oro, men att göra det med religiösa motiveringar är detsam­ma som att förneka den fundamentala existentiella ovisshet och osäkerhet som religionen är ett uttryck för. Av den andliga dimensionens gränslöshet och outgrundlighet följer att det enda externa kriteriet på om en uppsättning tecken och riter utgör en religion är att de fungerar som basen för en social gemen­skaps relation till den värld som gemenskapen existerar och verkar i. Religiösa ledare som försöker för­bjuda eller försvåra andra former av religionsutövning uppvisar en bristande förståelse för vad en religi­on är, något som kanske beror på att deras egen relation till den gudomliga dimensionen har försvagats eller brutits eller på att den religion de företräder är stadd andligt förfall och kanske har upphört att fungera som en sådan.

3.

Den gudomliga eller andliga dimensionen sträcker sig så långt och går så djupt att den omfattar tillvaron i dess helhet. Det finns ingen del av tillvaron som inte innefattas i och genomsyras av den gudomliga dimensionen. Den omfattar inte bara alla människor utan alla levande varelser överhuvudtaget. Den är den kraft som skapar och ger liv och som håller allting samman. Men den är också en kraft som bryter ned och tar liv, eftersom det är på detta sätt som skapelsen hålls i en balanserad rörelse och nytt liv kan uppstå. För att en religion ska få kontakt med den gudomliga dimensionen och kunna ge ett på en gång sanningsenligt och för människan gripbart uttryck för denna dimensions beskaffenhet och betydelse måste den därför bejaka skapelsen och livet. Dess ritualer måste syfta till att upprätthålla balansen i samhället och i tillvaron i stort så att livet kan fortgå i ordnade former, dess symboler måste ge starka uttryck för det gudomligas storhet och skapelsens helighet, och dess berättelser måste med åskådlig auktoritet förklara tillvarons mening samt uppmana de troende att leva i samförstånd och samverkan med varandra och i ord och handling visa förståelse och medkänsla. En religion kan m.a.o. aldrig predi­ka hat och våld, den kan aldrig uppmana till krig och förstörelse, och den kan aldrig ha som mål att tvinga människor till religiös underkastelse, för det vore inte bara att uppge den förmedlande roll som religionen har och ställa sig i det gudomligas ställe utan det vore dessutom att förneka den gudomliga dimensionens närvaro i varje människa. En organisation som gör saker som dessa saknar kontakt med tillvarons andliga dimension och är således inte någon religion.

Dessa tre villkor är av grundläggande betydelse för människans religiositet. Vi kan för tydlighets skull kalla dem ödmjukhetsvillkoret, toleransvillkoret och kärleksvillkoret. Ödmjukhetsvillkoret uttrycker den troendes relation till den gudomliga dimensionen, toleransvillkoret uttrycker den troendes relation till andra troende och kärleksvillkoret uttrycker den troendes relation till livet och skapelsen i dess helhet. En religiös organisation som uppvisar brister inom något eller några av dessa centrala områden har kanske ännu inte funnit sin rätta form eller befinner sig måhända i ett tillfälligt tillstånd av andlig för­svagning. En organisation som inte uppfyller något av dessa tre villkor kan omöjligtvis ha någon levan­de och fungerande relation till den andliga dimensionen. Den utgör således inte någon religiös organisa­tion, dess bruk är inte religiösa bruk och dess ledare är inte religiösa ledare. Om en dylik organisation använder religionens namn och yttre attribut i syfte att öka sin makt och sitt inflytande måste den för­dömas med särskild skärpa.

Islams ställning

Det sätt som de dominerande islamiska rörelserna (sunni och shia) och deras ledare har predikat och handlat på alltsedan islams begynnelse visar med all önskvärd tydlighet de inte utgör några religiösa or­ganisationer och att islam inte är någon religion. Den aggressivt expansionistiska inställningen till om­världen och de omfattande militära erövringar som genomfördes under islams första århundraden visar att islam inte började som en religion. Allt det våld och förtryck, all den arrogans och intolerans som islam och dess anhängare har gett prov på under sin långa historia och som de fortsätter att ge hemska prov på än idag visar att islam inte har utvecklats till en religion sedan dess. Man kan inte i en religions namn hävda att den gud man själv tror på är större än alla andra gudar eller att den är den enda gud som finns och kalla anhängare till andra religioner för otrogna. Man kan inte i en religions namn upp­mana till krig och erövringar eller önska att folk med annan tro ska förslavas eller rentav utplånas. Man kan inte i en religions namn predika underkastelse till kropp och själ, för det gudomliga känner männi­skan bättre än människan känner sig själv. Bakom ordet Allah döljer sig inte någon gud utan en politisk maktprincip, och Muhammed är följaktligen inte någon profet utan en politisk ledare. Islam är inte nå­gon religion utan snarare en politisk ideologi och umman är den ideologiska gemenskap eller m.a.o. det parti som ska omsätta denna ideologi i politisk praktik. Ja, islam kan rentav betraktas som den religiösa trons motsats. Vid den ena polen har vi religionerna, ju mer organiskt förbundna med samhället och med människans dagliga liv desto ursprungligare och genuinare, och vid den andra har vi de urbanisera­de och sekulariserade staterna med sina konstruerade politiska ideologier, varav den västerländska upp­lysningens ateistiska materialism och den postantika Mellanösterns islam ur religiös synvinkel är två av de extremaste och mest destruktiva exemplen.

Det faktum att de dominerande rörelserna inom islam inte kan betraktas som religioner hindrar inte att äkta religiositet kan utvecklas hos mindre grupper inom de områden som behärskas av islam. Sufierna är av allt att döma ett exempel på detta. Sufismen har f.ö. hämtat mycket av sin inspiration utanför islam, bl.a. från gnosticism och nyplatonism. Detsamma gäller ahmadiyarörelsen, som avvisar jihad och flera andra av de element i ortodox islam vilka bidrar till att göra islam till en politisk rörelse snarare än en religiös. Tankeväckande nog har båda dessa rörelser ofta betraktats med stark misstänksamhet och ovilja av anhängarna till sunni och shia och utsatts för våld och förföljelse av dem.

En praktiskt betydelsefull konsekvens av argumentationen här är att eftersom islam inte är någon religi­on utan istället bör betraktas som en politisk ideologi och rörelse så skyddas den inte av toleransvillko­ret. Att en religiöst troende människa ska försöka leva på ett sådant sätt att hon uppfyller ödmjukhets­villkoret, toleransvillkoret och kärleksvillkoret innebär inte att hon måste tolerera vad som helst och inte får värja sitt och de sinas liv med de medel som situationen kräver. Förhållandet är i själva verket det motsatta. Om världen är genomsyrad av en gudomlig dimension och om livet är heligt då är det människans plikt som troende att värja sig själv och sin livsgemenskap mot de makter som hotar med kaos och död. Att stå en livshatande och samhällsförstörande politisk ideologi emot är alltså ingenting mindre än en religiös plikt. Den som av övertygelse vänder andra kinden till sätter sig själv och sin god­het framför dem hon är förbunden med och som på olika sätt är beroende av henne. Om islam fram­kallar motsättningar och konflikter i vårt samhälle och utgör ett hot mot stabiliteten och ordningen hos det finns det således ingenting som hindrar oss från att med lagstiftning eller på andra sätt begränsa dess verksamhet eller rentav förbjuda den.

Några avslutande reflektioner om judendom och kristendom

Ödmjukhetsvillkoret, toleransvillkoret och kärleksvillkoret ger även upphov till kritik mot de övriga ab­rahamitiska religionerna, om än inte lika omfattande och med samma dramatiska konsekvenser.

Judarnas föreställning om att vara ett utvalt folk utgör ett lika uppenbart som pinsamt brott mot öd­mjukhetsvillkoret. Detta ändras inte av att denna utvaldhet främst tolkas som ett krav på judarna att vara ett föredöme för andra folk. Snarare tvärtom. Om judarna inte hade hävdat att deras Jahve är den ende guden hade föreställningen om judarna som Jahves egendomsfolk inte behövt vara religiöst pro­blematisk, men nu gör de ju som bekant detta. Judarnas föreställning om sin egen utvaldhet har föräd­lats och förandligats genom historien och den utgör idag inte ett lika allvarligt brott mot ödmjukhets­villkoret som på biblisk tid, för om man får tro de bibliska berättelserna var utvaldheten en viktig driv­kraft bakom judarnas erövring av det förlovade landet och de etnokulturella rensningar som de genom­förde där.

Den kristna kyrkan har en problematisk början som i mycket påminner om islams. Den demonstrerar en stark intolerans mot andra religioner och kulturyttringar och en utpräglad politisk makthunger. Dess bidrag till förstörelsen av antikens hedniska kulter och tempel är bara ett av dess många brott. Dess svaghet för ytliga ordstrider och hänsynslösa konflikter om trossatser är en karaktäristisk och intressant brist. Här har den, liksom på flera andra punkter, varit förebildlig för den moderna demokratin. Så har t.ex. den moderna värdegrundspolitiken några av sina rötter i den institutionella roll som trosbekännel­sen spelar i de kristna kyrkorna. De kristna kyrkorna har vid åtskilliga tillfällen i historien brutit mot samtliga de tre nyckelvillkoren, i synnerhet i sina inbördes relationer, och det har funnits perioder i de västliga kyrkornas historia, t.ex. under reformationen, när det på många håll har saknats en levande och fungerande relation till den gudomliga dimensionen.

Hur ska vi förklara de brister som ”de stora skriftreligionerna” uppvisar i religiöst hänseende? Kanske innebär de uppenbarade skriftreligionerna, d.v.s. de religioner som bygger på en helig skrift som hävdas vara en uppenbarelse av guds vilja, något nytt och annorlunda i religionernas historia, och kanske inne­bär detta på något sätt ett hot mot den levande relationen mellan människan och den gudomliga dimen­sionen? Kanske innebär skriften som sådan ett hot mot den levande tron? Det talade ordet lever i sig självt, men det skrivna ordet måste ju få liv utifrån. Det måste tolkas och förstå – och det kan alltid tol­kas och förstås på olika sätt. Men tack vare sina antika och europeiska rötter är kristendomen genom tron på jungfrufödseln och inkarnationen inte bara en skriftreligion utan även en sann mysteriereligion. Guds återfödelse som människa genom den obefläckade avlelsen och Jesus Kristus inkarnation i brödet och vinet under nattvarden är sanna mysterier, d.v.s. uppenbarelser av den gudomliga dimensionens övermänskliga makt och outgrundlighet, och de öppnar på så sätt en relation mellan människan och den gudomliga dimensionen i tillvaron. Där Jesus Kristus och hans moder Maria står i centrum för tron är den kristna kyrkan en sann religion. Men i samma mån som dessa mysteriers ställning försvagas och hamnar utanför religionsutövningens centrum så försvagas även kristendomen som religion.

En sådan försvagning av de kristna mysterierna har skett inom de protestantiska kyrkorna, inte minst i den svenska, vars ställning som religiös organisation allt mer kan ifrågasättas. Man kan i detta samman­hang reflektera över den ökade förståelse för islam som har växt fram inom Svenska kyrkan under de senaste decennierna, något som bl.a. visat sig i ett utökat samarbete med de muslimska organisationerna i Sverige och i kyrkans återhållsamma kritik av muslimernas brutala förföljelser av de kristna i Mellanös­tern. Kanske är det följdriktigt att Svenska kyrkan har en ärkebiskop som tycker att islams arroganta och intoleranta valspråk ”Gud” (d.v.s. min gud, min religions gud) ”är större” (än allting annat, d.v.s. än alla andra religioners gudar) är en lämplig sammanfattning av hennes tro.

Om skribenten: Jonas Åberg

Jonas Åberg är född och uppvuxen i ett annat Malmö. Han är utbildad bibliotekarie och har arbetat i ett tiotal år som sådan. Filosofi och politik är två områden som alltid har engagerat djupt – det första av lust, det andra av irritation. Under några år var han doktorand i filosofi. Politiskt är han konservativ med libertarianska böjelser, eftersom han tror att historien och kulturen inte skapas av folket utan genom det av kreativa ledare. Jonas Åberg härstammar från skånska bönder och köpmän, vilket han givetvis är stolt över. Kulturellt sett känner han sig närmare besläktad med den grekiska och romerska antiken – i dess av tidens gång raffinerade form – än med sin samtid, och han anser att beundran inför mänsklig storhet är ett nyckelvillkor för själslig sundhet och vitalitet. Den som inte förmår se upp till andra människor kommer att förakta sig själv – medvetet eller omedvetet. Och den som föraktar sig själv kommer att avsky livet. Medan kärleken till livet tar sig uttryck i konservativa synsätt och värderingar tar sig livshat uttryck i politisk radikalism. ”För dem som mäktar det är världen god”, skriver Ekelund. Det kan låta som ett riskabelt passiviserande motto. Den som försöker leva upp till det vet bättre.