”Patriotiska känslor är mycket mer än en villfarelse skapad av eliterna för sina egna syften.”
J. Philippe Rushton har i en uppsats från 2005, Etnisk nationalism, utvecklingspsykologi och genetisk likhetsteori (”Ethnic nationalism, evolutionary psychology and Genetic Similarity Theory”), analyserat nationalismen ur ett sociobiologiskt perspektiv. Denna text är i stort sett en sammanfattning av Rushtons artikel.
Efter en kort genomgång av tidigare teorier om nationalism, där han framhåller Anthony D. Smiths teori om etnosymbolism som den som kommit längst, deklarerar han att syftet med artikeln är att ”förklara etnisk nepotism och människors behov av att identifiera och vara med sin ”egen sort”. Nationalister hävdar ofta att deras nation har en organisk kontinuitet och ”blodsband” som gör dem ”speciella” och annorlunda, ett synsätt som inte förklaras fullt ut av etnosymbolismen. Även om termen ”etnicitet” är sentida, så är den känsla av släktskap, gruppsolidaritet och gemensam kultur som den hänför till ofta lika gammal som de historiska urkunderna. Genetisk likhetsteori utvidgar Smiths teori och kunskapens enhet genom att tillhandahålla nästa länk, den nödvändiga biologiska förankringen.
År 1964 kom William Hamilton med en teori som tycktes förklara en stor del av den i naturen påvisbara men enligt utvecklingsläran paradoxala altruismen. Teorin grundar sig på begreppet inkluderande fortplantningsframgång (”inclusive fitness”) och går ut på att det är biologiskt rationellt att vara osjälvisk och till och med självuppoffrande gentemot släktingar.
Denna teori utgår från ett gencentrerat synsätt och konstaterar att t.ex. syskon har i genomsnitt hälften av arvsanlagen gemensamma, varför det är biologiskt rationellt att offra sitt eget liv om det räddar livet på tre eller fler syskon. På samma sätt har man en del arvsanlag gemensamma med mer avlägsna släktingar, varför självuppoffring kan vara biologiskt rationell även i förhållande till en större mängd av dessa.
Hamilton konstaterade att i alla arter kommer altruism att gynnas när
rb – c > 0
där r är graden av släktskap, b är vinsten i fortplantningsframgång för mottagaren och c är kostnaden i fortplantningsframgång för altruisten.
Denna företeelse brukar benämnas släktskapsselektion (kin selection).
Hamilton generaliserade 1971 sin teori och framkastade att altruism följer på vilken grad av genetiskt släktskap som helst. För att kunna favorisera nära släkt framför avlägsen släkt och avlägsen släkt framför icke släktingar, måste emellertid en organism ha förmåga att upptäcka grader av genetisk likhet hos andra organismer. Hamilton lade fram några förslag på hur en sådan identifiering skulle kunna gå till. Bland dessa förslag kan nämnas tidig inlärning av hur föräldrar och syskon ser ut, luktar etc. och medfödda förmågor att utan inlärningsprocess avkänna genetisk likhet hos främlingar.
Det finns gott om empiriska studier från djurvärlden som visar att man inom många arter har en medfödd förmåga att uppdaga genetisk likhet och handla utifrån den. Till exempel frambringar vissa ekorrar kullar som består av en blandning av hel- och halvsyskon. De har alltså samma mor, delar samma livmoder och bebor samma rede. Likafullt slåss helsyskon inte lika ofta som halvsyskon, och helsyskon kommer oftare till varandras hjälp än halvsyskon.
Likhetsdetektion är även nödvändig för parningsprocessen, något som gör sig gällande bland insekter, fåglar, däggdjur och till och med växter.
*
År 1984 började Phillippe Rushton tillsammans med Robin Russel och Pamela Wells att tillämpa Hamiltons perspektiv på mänskliga par, små grupper och större nationella och internationella entiteter. Denna ansats benämndes genetisk likhetsteori, och grundtanken är att om gener frambringar drag som tillåter bärarna att känna igen varandra, så skulle det naturliga urvalet kunna gynna altruism bortom släktskapsselektionen.
Genetisk likhetsteori tillämpades först i en undersökning av valet av makar. Det visar sig att det vanligaste är att människor gifter sig med en person som är genetiskt lik dem själva utan att vara alltför nära släkt. När människor gifter sig utanför sin egen etniska grupp så väljer de en partner som är desto mer lik i andra avseenden, t.ex. med avseende på utbildningsnivå, attityder, intelligens etc. På så sätt uppvägs i viss mån den etniska olikheten.
Flera undersökningar har visat att människor har en preferens för genetisk likhet i valet av socialt umgänge och att de sorterar utifrån de mest ärftliga dragen — vilka bäst återspeglar den underliggande genotypen — inte utifrån de mest intuitivt uppenbara dragen.
Exempelvis är en egenskap som längden på långfingret ärftlig till 80 procent, medan nackens omkrets är ärftlig till bara 47 procent; följaktligen visar det sig att vänner och makar tenderar att vara mer lika vad gäller långfingrets längd än vad gäller nackens omkrets. Samma mönster gäller för olika personlighetsdrag. De mer ärftliga personlighetsdragen är mer avgörande i valet av makar och vänner.
Rushton påpekar att dessa resultat strider emot kulturella förklaringsmodeller. Enligt dessa borde den inlärda likheten vara den viktigaste. I stället är det alltså biologiskt nedärvda likheter som väger tyngst.
Även tvillingstudier visar hur generna i hög grad påverkar valet av makar och vänner. Två tvillingar som har vuxit upp avskilda från varandra i olika familjer tenderar att träffa makar och vänner som genetiskt sett är påfallande lika dem som den andra tvillingen träffar.
Det har också visat sig att kvinnor föredrar kroppslukter från män som är genetiskt lika dem själva.
*
I On Genetic Interests (2003) generaliserar Frank Salter genetisk likhetsteorin till att även förklara etnisk nepotism. Han kombinerar Hamiltons regel med ett etablerat mått på genetiskt avstånd mellan och inom populationer och kommer fram till att i jämförelse med den genetiska variationen bland människor i världen som helhet är två godtyckligt valda medlemmar av en etnisk grupp släkt med varandra på ungefär samma nivå som kusiner.
Detta är lite svårbegripligt; jag ska återkomma till detta i mer detalj när jag har läst Salters bok. Poängen är emellertid att man är genetiskt närbesläktad med en godtyckligt vald medlem av ens egen etniska grupp, om man jämför med godtyckligt valda medlemmar ur andra etniska grupper.
Hur som helst, eftersom antalet medlemmar i ens etniska grupp är så många fler än antalet nära släktingar, blir totalsumman av delade gener i ens etniska grupp överväldigande i jämförelse med motsvarande summa för den nära släkten. Man kan alltså rent matematiskt påvisa att det är i högsta grad biologiskt rationellt att om möjligt gynna och till och med uppoffra sig för sin egen etniska grupp som helhet.
Salter m.fl. har visat hur detta kan användas för att förklara saker som etniska maffior, hjältemodiga frihetskämpar, välfärdsstater och särskilt frikostig välgörenhet.
Andra studier har visat att det samhälleliga beteendet är omvänt proportionellt mot det genetiska avståndet inom gruppen och att folkmordiska inslag i krig — såsom massdödande av kvinnor och barn — ökar med det genetiska avståndet mellan de krigförande parterna.
Även mycket små barn föredrar normalt sett umgänge med andra barn av samma etniska härkomst.
Många uppdelningar som ser ut att vara rent kulturella, visar sig ofta ha en genetisk grund. Till exempel har man bekräftat att de högre kasterna i Indien är mer närbesläktade med européer än de lägre kasterna, vilka står genetiskt närmare andra sydasiater.
*
Liksom är fallet med individer, tenderar etniska grupper att forma eller välja ideologier och religioner som gynnar deras genetiska intressen. Intressena rationaliseras typiskt i etiska termer, så att gruppens målsättningar framhålls som moraliskt riktiga och medlemmarna i gruppen motiveras till självuppoffring.
Rushton tar araberna som ett exempel och noterar att de har anammat olika ideologier beroende på vilken fiende de har kämpat mot: först arabisk nationalism mot det muslimska Osmanska riket, för att senare övergå till alltmer av islamism i kampen mot Israel och västvärlden. Trots växlande ideologiska förtecken har de hela tiden de facto främjat, eller försökt främja, sina genetiska intressen.
I slutorden skriver Rushton:
”Religiösa, politiska och klassmässiga konflikter intensifieras av att de påverkar fortplantningsframgången. Karl Marx gick inte tillräckligt långt i sin analys: ideologier kan visserligen vara de ekonomiska intressenas tjänare, men gener influerar bådadera. Eftersom individer har en större koncentration av genetiskt intresse i sin egen etniska grupp än i andra etniska grupper, kan de förväntas omfamna idéer som befrämjar sin grupp framför andra.”
”Även om den moderna idén om medborgarskap har ersatt bandet grundat på etnicitet med ett band grundat på värderingar, så är den etniska identitetens politik i färd med att alltmer ersätta klasspolitiken som det huvudsakliga hotet mot nationernas stabilitet.”
”Patriotiska känslor är mycket mer än en villfarelse skapad av eliterna för sina egna syften.”
.jpg){kind=link}
Lämna ett svar