Att SDU-ledningen valt att kalla sitt nya parti Alternativ för Sverige kan synas märkligt om man inte förstår att de måste ha haft en djup avsikt med det. Skulle de annars inte själva ha tyckt att det bara varit osjälvständigt att överta denna namn-idé från Alternative für Deutschland? Skulle de inte varit bekymrade över att framför allt i andra länder alla som hör talas om deras nya parti bara kommer att tänka “svenskar – obetydliga epigoner”? Alternative für Deutschland är förvisso ett framgångsrikt parti, och det ligger på flera sätt nära SDU:arna: framför allt skiljer det sig från SD på ungefär det sätt de själva alltid skilt sig från sitt gamla s.k. “moderparti”. Självklart ligger det nära till hands för det nya svenska partiet att vilja kopplas till dem, tänkas på i samband med dem, få draghjälp av dem.
Men det räcker inte för att förklara att man går så långt som att helt enkelt överta deras namn. En så drastisk och demonstrativ anknytning måste rimligen betyda mer än så. Gustav Kasselstrand och hans medpoddare Erik Berglund har, tror jag, en stor kärlek till Tyskland och Österrike (även om de också, liksom William Hahne, läst franska). Den anmärkningsvärda svenska efterföljden måste vara en signal om att Alternativ för Sverige även i andra avseenden vill omorientera vårt land mot Tyskland. Att de är redo att svara dem som har invändningar mot det osjälvständiga namnet att javisst, vår avsikt är just att markera att vi följer i Alternative für Deutschlands spår – och att vi hämtar inspiration inte bara från detta parti, utan från Tyskland i allmänhet!
Det måste vara en markering mot Sveriges långvariga och på många sätt problematiska språkliga, allmänkulturella och politiska amerikanisering. Tyskland har visserligen också ett högst problematisk politiskt idéklimat, inklusive dess egen amerikanisering. Parlamentariskt ligger de efter t.o.m. oss i det att SD kom in i den svenska riksdagen långt innan Alternative für Deutschland kom in i den tyska. Ifråga om proto-totalitär lagstiftning mot obekväma åsiktsyttringar är Tyskland värre än Sverige. Tage Lindbom sammanfattade de kända orsakerna väl i sin bok Fallet Tyskland från 1988:
“I mer än ett och ett halvt århundrade har insiktsfulla män sett såsom i en mardröm de två supermakterna Ryssland och Amerikas förenta stater som ett hot mot Europas liv och självständighet. Den mardrömmen blir verklighet genom de allierades seger 1945. Europas gordiska knut löses med ett alexanderhugg. Den östra delen införlivas i det sovjetiska satellitsystemet och blir genom en så kallat dialektisk process förklarad vara det sanna folkliga Tyskland, den legitima arvtagaren av all äkta tysk tradition – allt givetvis tolkat i de marxistisk-leninistiska tankebanorna. Den västra halvan inplaceras i en atlantisk ordning, blir en “postnationell” demokrati, vars historiska utgångspunkt är ‘Stunde Null’, 1945.
I den ovillkorliga kapitulationen och därmed upphävandet av den statliga suveräniteten ligger principiellt hävdandet av en folklig kollektivskuld. Denna måste sonas på olika sätt. Den allierade segern 1945 är inledningen till ett globalt erkännande av den demokratiska livsformen. Människan är i denna livsform tillvarons härskare, ingenting finns över hennes huvud och över hennes uttalade vilja finns ingen appell. Hennes frihet består främst däri att hon är identisk endast och allenast med sig själv, och för att denna atomiserade mänsklighet skall kunna garanteras sin frihet måste jämlikheten bli en ovillkorlig, över allt härskande princip.
Det tyska folkets skuld för Tredje rikets gärningar skall avbetalas främst genom en omskolning. Tyskarna skall inordna sig i den västliga demokratiska livsformen, århundraden av tysk tradition skall ersättas med det frihets- och jämlikhetsbegrepp, som utformats främst i de anglosachsiska länderna. Det demokratiska kravet ställs med obönhörlighet, tyskarna skall inträda i den krävda ‘postnationella’ demokratin av årgång 1945. Folkets identitet är ytterst att söka i det individuella. Det är i detta individualmedvetande, som skulden skall begrundas och erkännas.”
Men trots allt detta är idag den mer eller mindre konservativa idédebatten mer utvecklad i Tyskland än i Sverige, och Tyskland uppvisar också, bortom de påbjudna åsikterna, en viss allmän kulturell konservatism i vad gäller livsmönster, språkbruk, form och etikett. Trots alla försök att med vad jag kallat “fascismbarriärens” och i Tyskland förstås mer specifikt “nazismbarriärens” hjälp alltsedan andra världskrigets slut utplåna eller – eftersom detta förstås var omöjligt – åtminstone långt utöver den kritiska urskillning som givetvis var nödvändig efter kriget, framförallt i perspektivet av Europas enhet, ideologiskt lägga till rätta Tysklands nationella historiemedvetande och identitet, finns också allt starkare krafter och strömningar som går emot den artificiella glömskan. Alternative für Deutschland, med den lärde juristen och historikern Alexander Gauland i spetsen, är bara det främsta politiska uttrycket för denna strävan att hävda en genuin, historiskt förankrad tysk identitet. Med Lindboms ord:
“Det fruktansvärda, som vilar över nationalsocialismens gärningar, är ett. Men att vända sig till ett helt folk och kräva en skuldbekännelse, som innebär att detta folk skall göras historielöst, är något helt annat. Miljoner tyskar, de så kallade medlöparna, grep i sin förvirring, i sin ångest, i sin andliga förtvivlan efter traditionsfästen, värdebegrepp, som skulle kunna ge deras tillvaro styrka och mening. Det de grep efter var månghundraåriga tyska traditionsvärden. Dessa människor bar fram det bästa, som det tyska folket genom århundraden längtat efter och velat levandegöra: trofasthet, tjänande, vördnad, kosmiskt gemenskapsmedvetande. Det som stämplats som deras brott var att de i Adolf Hitler såg den man, som skulle föra dem till förverkligandet av denna efterlängtade ordning. När de upptäckte sitt fruktansvärda misstag, var det för sent.
I den västerländska liberaliseringen, atomiseringen, relativiseringen framstod detta tyska traditionsbestånd – oavsett alla maktpolitiska aspekter – som ett alternativ, som ett omistligt inslag i europeiskt liv. Att krossa detta, att beröva ett folk de sista resterna av en identitet, att försätta detta folk i tillståndet som ‘Stunde Null’ – detta är också ett misstag, ett fruktansvärt misstag.”
När allt kommer omkring ligger Tyskland fortfarande där det ligger, mitt i Europa, inbäddat bland sina europeiska grannar, omöjligt att flytta på. Varken den nationella eller den gemensamma europeiska historien går att förtränga, att över en viss gräns omtolka, att få bort. De historiskt givna identiteterna fortsätter att göra sig gällande, om än i en ständigt pågående och i sig oundgänglig process av tolkning och ömsesidig anpassning – en process som tog viktiga steg framåt, bort från nationalismens härjningar, i den dialog mellan Adenauer och de Gaulle som ledde fram till det s.k. Élyséefördraget 1963, om än Adenauer inte i allo kunde sägas representera hela Tyskland, eller ens hela den dåvarande västtyska förbundsrepubliken, utan i hög grad var formad av en distinkt, Frankrike och väst kulturellt mer närstående kultur i Köln.
Fastän vi inte ockuperades av USA har vår amerikanisering visat sig mer långtgående än Tysklands. För att inte tala om Frankrikes. De Gaulle tog, bör vi komma ihåg, Frankrike ut ur NATO:s militära samarbete, och de amerikanska militärbaserna i Frankrike stängdes. Hans linje, tron på ett starkt och självständigt Frankrike, men också, och lika viktigt, Europa, var oss mer främmande än kanske något annat europeiskt land, med det ständiga undantaget Storbritannien. I högre grad än det övriga Västeuropa (efter murens fall också Östeuropa), tycks vi ha tagit till oss de mest problematiska aspekterna av USA, under förbiseende av de värdefulla, såsom den egentliga amerikanska konservatismen, som det fortfarande finns mycket att lära av. Det USA som under ett århundrade varit det huvudsakliga instrumentet för den radikala vänsterliberala globalismen har helt dominerat den svenska amerikaniseringen. Trots den ytliga, periodvisa och medialt dramatiserade antiamerikanismen inom vänstern, var det dessa aspekter som bestämde Sveriges dubiösa internationalistiska idealism under ledning av en Hammarskjöld och en Palme. En idealism som främst bidrog till att försvaga västerlandet genom att i avkoloniseringens och postkolonialismens namn understödja allehanda mer eller mindre kommunistiska diktatorer i tredje världen – diktatorer som samtidigt var hjälplöst belånade och därmed i verkligheten styrda av det globala kapitalet och dess nya institutioner. Samtidigt finansierades den högspänt moralistiska solidariteten i stor utsträckning genom urskillningslös vapenexport. Vi har aldrig varit någon “humanitär stormakt”. I själva verket har våra viktigaste, äldre traditioner svikits.
FN-systemet, inklusive dess ekonomiska och många andra komponenter, NATO inte som tillfällig motkraft mot Warszawapakten utan, som det allt tydligare visar sig idag, som världspolis med syfte att ingripa mot alla som motsätter sig den nya ordningen, Marshallplanen som fick européer att för amerikanska skattebetalares pengar köpa amerikanska produkter som annars inte gick att sälja – allt detta och mer liknande var bara en del av den ofantliga omställning som efterkrigstidens europeiska nyorientering mot Amerika innebar. Den kulturradikala och till helt övervägande del populärkulturella påverkan var minst lika betydelsefull. Den hade visserligen börjat redan före kriget, med Hollywood och jazzeran. Men det var under efterkrigstiden som det avgörande skiftet ägde rum. Som Paul Gottfried visat är det från USA snarare än från Europa som de huvudsakliga radikala ideologiska impulserna spridit sig, och inte bara som översatta och populariserade varianter av europeiska intellektuellas verk, utan i lika hög grad i form av inhemska, ursprungligen amerikanska idéer, exempelvis på demokratiteorins och pedagogikens områden.
Men signifikativt nog var det högern i lika hög grad som vänstern som drev på denna förändring. Hotet från kommunismen var förvisso en legitim orsak, men närmandet till USA gick långt utöver vad det motiverade, ofta drivet av ren naivitet och ytlighet, men i icke försumbar utsträckning också av fullt medveten komplicitet. Gunnar Unger, som under kriget försvarat den distinkta s.k. “svenska linjen”, ställde med obehaglig snabbhet om under efterkrigstiden, något som kan studeras med särskild tydlighet i hans bok Amerikanska ansikten från 1955. Drivkrafterna bakom denna plötsliga nya rörelse hos högern, i entydig riktning bort från konservatismen, visar sig tydligt i dess alltmer absurt ensidiga fortsättning än idag, tre decennier efter kommunismens fall. Högern fortsätter duperas av den enkla frihetsretoriken, och är oförmögen att förstå arten av de andra krafter och intressen som styr USA:s, och därmed “västs”, agerande. Med den oavbrutna aggressionen i Mellanöstern och den groteska antiryska hetsen har idag även “väst” i hög grad blivit ett hot mot freden. I vilken utsträckning Trump och de strömningar som mer eller mindre stöder honom kommer kunna ändra på detta återstår att se.
Från mitten av 60-talet kunde det se ut som om det enbart var högern som var proamerikansk. Inom vänstern tycktes protesterna mot Vietnamkriget och det allmänna motståndet mot den amerikanska “kulturimperialismen” ta över. Men detta var ett ytfenomen. Vänstern i allmänhet förstod aldrig, och förstår fortfarande inte, att Sovjetkommunismen alltifrån början skulle varit omöjlig utan stödet från mer eller mindre diskreta medlöpare och finansiärer i “väst” – krafter och mer eller mindre institutionaliserade idéströmningar som i själva verket dominerade “väst” under hela 1900-talet, i politiken såväl som i kulturlivet, i bank- och finansvärlden såväl som i media. FN var i mycket ett gemensamt kapitalistisk-kommunistiskt projekt (vi måste komma ihåg att Alger Hiss var den förste, om än tillfällige generalsekreteraren), som bortom dessa ideologiska skillnader eftersträvade global kontroll, till att börja med i form av en ekonomisk men med tiden också en politisk världsregering. Efter det långvariga och massiva amerikanska liberala stödet för Sovjetunionen i USA, släppte USA fram Stalin i Kina och Korea, och överlämnade sedan i princip Kina till Mao. Vietnamkriget, såväl som Koreakriget och Grisbukten, visade att det inte handlade om något seriöst motstånd mot kommunismen, utan att större, bakomliggande globalistisk-centralistiska motiv var avgörande. Att tro att USA “inte kunde vinna” i konflikterna i fjärran östern är självklart bisarrt. Och endast på ett ytligt plan gjorde alltså vänstern motstånd. I verkligheten tjänade de, om än ibland indirekt, samma intressen – något som idag inte bara fortsätter, utan blivit långt mer uppenbart.
I det att de genom sitt val av namn å det närmaste anknyter till det tyska parti som utifrån Tysklands givna historiska belägenhet söker sig fram mot en ny självständig och europeisk väg, kan man anta, eller åtminstone hoppas, att Alternativ för Sverige signalerar att man likaledes vill bryta med hela denna långa utveckling åt fel håll. För det nya svenska partiet vore det därmed Sverige i Europa som åter står i centrum, och mer allmänt den sanna, nationellt diversifierade Europatanken. Jag har ju genom åren hela tiden försökt ta fasta på SDU:arnas föredömliga arbete för ett alternativt Europasamarbete, främst med jämförbara ungdomsförbund på kontinenten. Har vi nu fått det svenska Europaparti jag efterlyst? Har man insett behovet av ett sådant? Har man förstått den populistiska nationalismens otillräcklighet? Vill man bli något mer och större än ett “radikaliserat” SD?
Det är hög tid för den stora omprövning jag ovan kort antytt. USA kan givetvis räddas, om vissa av de krafter som just nu märkbart stärkts kan fortsätta forma utvecklingen, och om vansinnigheterna i Mellanöstern och i relationen till Ryssland avvecklas. Men rollen som enda supermakt och världspolis, som huvudsaklig vehikel för globalismen, är rimligen överspelad. I stället kan USA, med en återgång till dess ursprungliga självförståelse, före det långa, av wilsonianismen präglade 1900-talet (och början av 2000-talet), i samspel med ett likaledes på nytt sätt klarseende Europa, bli en sund kraft för det verkliga västerlandet, för västerlandets egentliga intressen. Men vår uppgift är att ta oss an Sveriges och Europas överhängande, egna problem. Och det kräver den beskrivna, djupa nyorienteringen.
En ofta betydande engelsk påverkan på Sverige och svensk kultur fanns förstås långt före amerikaniseringen. Men även den har körts över av den senare. Till och med i Oxford har jag träffat svenska studenter för vilka tanken att tala brittisk engelska – vilket också innebure att lära sig denna engelska – var fullständigt främmande. Man talade, i vad som kanske kan beskrivas som förenad okunnighet, naivitet och oavsiktlig arrogans, enbart amerikanska, utan att ens vara fullt medvetna om det.
I än högre grad har förstås det gamla franska inflytandet, den gamla kulturella gemenskapen med Frankrike, dolts under de massiva nya lagren av americana. Men historiskt djupare än till och med detta inflytande har närheten till Tyskland, den tyska kulturen och det tyska språket varit för vårt land. Det beror inte bara på den starka tyskorienteringen som efter Napoleonkrigen, med kulturella impulser som nyhumanismen, romantiken, den idealistiska filosofin och historicismen, och med förankring främst i lärdomsstäderna, kom att ersätta den franskorienterade och stockholmsbaserade gustavianska 1700-talskulturen med dess karaktäristiska, kvarvarande klassicistiska inslag (det franska inflytandet var förstås starkt även i Tyskland under 1700-talet). Framför allt har det att göra med vår nära relation till tyskarna under medeltiden och under den tidigmoderna tiden, när en mycket stor del av Stockholms befolkning bestod av tyskar, när det svenska språket utvecklades, och när Sverige började ta form som nationalstat.
Bland 1950- och 60-talets förstörare av det svenska bildningsväsendet fanns inte bara de som, i förlängningen av och under förstärkande av tidigare liberalers kampanjer, ville avskaffa latinet och grekiskan på gymnasiet, utan till och med sådana – exempelvis den på flera sätt typiske, vänsterradikale skolideologen och läroboksförfattaren Åke Isling – som verkade för att tyska och franska skulle bort från skolan, att endast engelska skulle stå på språkschemat. Mot en amerikansk kulturimperialism som kunde få effekter som denna även inom vänstern, hade Sovjetunionen inte mycket att komma med, och det är inte minst sådant som förklarar dess nedgång och fall. Engelskans upphöjande till global lingua franca har, oaktat dess praktiska fördelar i vissa sammanhang, haft förödande effekter inte bara på andra språk – framför allt som moment i en allmän, indirekt, antieuropeisk politik – utan även på engelskan själv, som normaliseras i en mångfald utarmade, förgrovade och förvrängda former. Men i en värld där det amerikanska inflytandet med viss sannolikhet kommer minska, blir även denna ensidiga språkliga och även kulturella dominans överspelad.
Från 1800-talet och fram till efterkrigstiden tog det svenska skolväsendet mycket starka intryck av det tyska. En stor och grundläggande del av Sveriges återvändande till Europa måste förstås vara rekonstruktionen av ett sant europeiskt bildningsväsende. Detta handlar inte bara om att, förslagsvis, göra latin och grekiska till obligatoriska moment i en fullständig humanistisk gymnasieexamen – en reform som kanske mer än något annat skulle åter förankra oss i Europa, stärka den gemensamma europeiska kulturen, och, genomförd också i andra europeiska länder, binda ihop och hålla samman Europa. Tyskan och franskan måste också åter bli lika viktiga som engelskan. Att spanskan blivit ett stort språk på gymnasiet, och undanträngt den inte minst historiskt lika viktiga italienskan, misstänker jag beror nästan enbart på amerikaniseringen: dess utbredning är visserligen väldig, när vi räknar in Latinamerika, och Spanien är förvisso ett huvudsakligt svenskt semesterland. Men det är svårt att se att dessa faktorer är en tillräcklig förklaring. Snarare beror det på svenskars erfarenhet av spanskans alltmer framflyttade positioner i USA. Det är en problematisk motivation. Men studiet av spanska och ytterligare andra moderna europeiska språk i gymnasiet måste givetvis också uppmuntras, om än dock helst, som tidigare, i något slags prioritetsordning, bestämd av deras närhet till oss och deras betydelse för oss såväl i nuet som historiskt.
Det går inte att på allvar förstå vad Sverige är utan att förstå den tyska kulturen och det tyska språket. Tyskland är vårt största exportland, men den geografiska och historiska närheten till trots har vi på många sätt hamnat på ett märkligt och artificiellt mentalt avstånd till varandra. De amerikaniserade svenskar som ofta blivit nästan helt främmande för det kontinentala Europas språk, och i synnerhet tyskan, är i mycket alienerade även från sin egen svenskhet. De förstår inte stora delar av vilka de är, förstår inte vad det är för språk de talar. Det ensidiga amerikanska inflytandet döljer och undantränger, både på grund av dess disproportionerliga omfattning och dess problematiska innehållsliga karaktär, vårt grundläggande historiska, europeiska arv. Och endast mot dess bakgrund går det att fullt uppfatta Sveriges egenart.
I ljuset av allt detta, och även om det kommer bli ansträngande att alltid behöva förklara det, skulle det övertagna tyska partinamnet Alternativ för Sverige, som annars skulle te sig märkligt, kunna vara begripligt och meningsfullt. Den nyorientering jag skulle vilja se partiet som en första rörelse i riktning mot, går alltså djupt, måste handla om mycket mer än det tyska partiet och vad Tyskland är idag. Den måste betyda att vi nu får ett parti som förstår vikten av att ta Sverige tillbaka till Europa. Utan att på något sätt kapa banden med det som är av värde i USA – generellt sett borde sådana band alltså tvärtom förstärkas, ja ofta nog för första gången upprättas – skulle Alternativ för Sverige kunna ta oss bort från det problematiska USA, den globaliserade mång-, mass- och popkulturens USA, det USA som under 1900-talet kulturellt glidit allt längre bort från oss, eller från vad vi var, borde vara, egentligen är. Alternativ för Sverige kan, hoppas vi, bidra till att ta oss hem till Tyskland, hem till Europa.
Om skribenten: Jan Olof Bengtsson
