Fantasygenren är på många sätt en ättling till våra förfäders sagotraditioner, något som blir tydligt hos Tolkien och Eddison. Hos dem tolkas myter och sagor kreativt för en ny tid, samtidigt som kärnan är intakt. Historiskt har fantasygenren också haft en stark koppling till det vi kan kalla högern i bred mening, det räcker att nämna Howard, Lovecraft och Lewis. Genren lämpar sig väl för att ställa frågor om vår egen tid, hos Howard exempelvis genom att låta en företrädare för mer arkaiska värden och ideal betrakta civilisationen utifrån. Var och en mår väl av att med jämna mellanrum ställa sig frågan ”vad skulle förfäderna tycka?” Skulle förfäderna exempelvis se vårt samhälle som ett lyckoland eller som en slavarnas tidsålder?

Slavarnas tidsålder

Ett bra svar på den frågan ger Juha Snellman i romandebuten Slavarnas tidsålder. Det är en nordisk fantasyberättelse. Snellman låter handlingen växla mellan vår samtid och en halvt bortglömd värld, ett Nordeuropa på mer än tusen års avstånd. Nordlandet befolkas av våra frihetsälskande och hedniska förfäder, men också av idag svunna väsen som troll, häxor, mänskobockar och gudar (med mänskobockarna har Snellman för övrigt introducerat en egen fascinerande sagoras, även hans troll har sin egen karaktär). Världen är levande och övertygande skildrad, skiljer sig på avgörande punkter från den officiellt kända historien men inte till det sämre (de förändringar Snellman fört in gör det hela tvärtom mer mytiskt helgjutet). Det är en värld av nordlandens vildmarker, där man känner igen det som en dag ska bli skandinaver och finländare, men också det växande imperiet i söder.

Snellman låter Nordlanden, och hela vår värld, vara hotade av ondsinta krafter. För mycket kan inte sägas om hotets natur, då förstörs överraskningen, men han har vävt in sin egen världsåskådning på ett bra sätt i handlingen. Det är en nordisk åskådning vi möter, ett sätt att se på världen som inte minst för tankarna till Ludwig Klages biocentrism. Det handlar om att värna arv, gemenskap, natur och samhälle, att leva och handla hedervärt och att sträva efter frihet. Mot detta står ”gift som dödar kroppen, och gift som förslavar anden.” Det är kort sagt en sätt att se på världen och livet jag finner tilltalande, vilket ger läsningen en extra dimension. Men sympatiska avsikter är i sig inte nog för att skapa god skönlitteratur, Snellman hanterar även berättandet väl. Särskilt hans psykologi är övertygande, han beskriver ett flertal olika karaktärer på ett sätt som gör dem levande och intressanta. När de sedan utvecklas eller mognar av de upplevelser de genomlever känns det trovärdigt och logiskt. Detta gäller inte minst karaktärer som egentligen är både små och svaga, alternativt onda, även dessa visar sig i boken kunna spela en viktig roll eller förändras i rätt riktning. Berättandet har bra tempo och är ofta spännande.

Att handlingen växlar mellan vår egen tid och avgörande skeenden i det mytiska Nordland ger också Snellman möjlighet att väva ett komplext nät, med inslag som myter och profetior, konflikter som pågår under århundraden. Detta hanterar han väl, vilket också bidrar till berättelsen. Sammantaget är det alltså en mycket läsvärd bok, som bör läsas av varje vän av fantasy och sagor. Jag skrev när den kom ut att ”Slavarnas tidsålder av Juha Snellman är utan tvekan årets bästa svenska fantasyroman. Det är en spännande historia… en mycket nordisk fantasy där både förfäderna, trollen och gudarna har roller att spela. Det förflutna Juha skildrar är en fascinerande värld, passande för det episka skeendet. Samtidigt är det en psykologiskt intressant och trovärdig historia, många av ödena följer med en efter att man läst klart boken. Juha väver också in en värdefull världsbild och civilisationskritik av den moderna världen, som gör det hela än mer givande. Sammantaget är detta en bok som var och en bör läsa.” Det är ett intryck som står sig, det blir spännande att se vad Snellman skriver härnäst.